Trettio dagar har november

Nu har jag läst den där listan på så många ställen att jag liksom börjat tröttna lite, redan.

Men det är väl lite barnsligt att tänka så. Så jag publicerade det där påbörjade inlägget. Och så går jag nog över till svenska rubriker framåt.


Jag planerar om, ritar om kartan. Livet, blir inte som man tänkt sig. Det får duga ändå.

Ikväll den prickiga klänningen och diadem.

I veckan har jag två gånger fått en sedel till kaffekassan som tack för god vård av en charmerande tant som kanske inte riktigt fattat att jag var doktorn. Och det är inte jobbet det är fel på, det är karriären.

Day 3 - Your parents.

Ja, herregud.


Om man läst här innan vet man ju att smärtmitten, det ömmaste, brännpunkten, ja ni fattar, är en mamma som dog ifrån en dotter i maj 1998. En bröstcancer, metastaserande. En sorg som kanske hakade upp sig, som kanske var för stor eller för liten, som kanske var

som den skulle vara.


Min mamma var bonddotter från Osby. Hon älskade katter och hästar och bokskogar, och hon hade en svepande lång nedförsbacke som hon cyklade till skolan. Hon blev retad för sina framtänder (alla de idiotiska saker barn retas för!). När hon gick i gymnasiet träffade hon min pappa, och så vitt jag vet var han hennes första pojkvän. Egentligen hade hon velat bli sjukgymnast, men betygen räckte inte, så hon blev högstadielärare i kemi och matematik. Hon pluggade i Lund, hade en praktiktermin i Linköping, och sedan flyttade hon och pappa till Smålandsstenar, där hon bodde resten av sitt liv. Hon var händig och rådig med det mesta: sydde kläder, stickade, saftade och syltade, hade ständigt hembakt av allt och uppfostrade fyra synnerligen välartade barn.

Sedan gick något fel i en cell i bröstet, och löpte amok, och sedan blev hon bara 53 år gammal och vad är det för jävla ålder, säg? Och när man har en rädd och ensam fjortonåring som mest tycker om att gräva i trädgården och titta på stjärnor och skåda fåglar ihop med en?

Ja.

Min pappa är den som blev kvar, som inte kunde baka mandelmusslor eller se skillnad på grågås och sädgås eller prata med en ännu ensammare tonårsdotter som knöt sig.

Det tog nästan tio år innan jag kunde förlåta honom för att han inte är mamma.

Min pappa är snäll och vill alla väl, har lärt sig baka mandelmusslor så att hans systrar blir vådligt imponerade, har med mjuk men bestämd hand styrt den kommunala ekonomin i Gislaved i 40 år och tycker om språkhistoria och latin och långsökta ordvitsar.

Min pappa är den som finns. Imorgon ska jag, skajagskajagskajag, komma ihåg fars dag.

Day 2 - your first love.

Såhär: jag förstod inte. Grejen. Jättelänge.

När detta att bli kär slutade vara något jag gjorde för att alla andra gjorde det? Jag vet inte. Min första kyss, min första pojkvän, mest var det för att det skulle vara så.

Kanske egentligen han i silvertältet, en festival, allt som darrade och bände? Kanske han på högstadiet som jag valde för att han var för snäll för att säga taskiga saker, han vars namn jag skrev i alla möjliga färger ensamma flickrumskvällar, han jag knappt vågade prata med? Kanske ändå den första pojkvännen, kanske ändå, jag minns bara den bittra eftersmaken men det kan ju inte börjat så.

Det enda jag minns av kärleken hela låg- och mellanstadiet var i alla fall den glasklara medvetenheten om att jag inte hade en chans. En dag frågade R, en av de där skitjobbiga killarna, chans på mig för att retas, och jag anade ju men jag gjorde ändå en lapp med en klumpigt målad tuschpenneros som sade JA. Jag lämnade inte över den, den skammen slapp jag i alla fall.

Det är som en parallell verklighet, det där med att vara tio år och superkär i tjejen i parallellklassen och sedan på ett disco våga fråga om en tryckare och pirret i hela kroppen till någon gammal nittiotalsballad. Det var så långt ifrån mig. Jag hade ingen chans. Jag har inga sådana minnen.


Det här låter så bittert. Det är inte så. Det är bara något som inte blev. Det svider inget alls längre, även om det gjorde det då. (Gud, vad det sved. Då.)


Den korta versionen av den här texten: jag vet inte. Jag har svårt att relatera till den frågan.

Day 1 - Introduce yourself.

Ja, hej, jag tänkte göra en sån där listgrej. För att sparka igång bloggen.


En lustig sak är att fast jag tillbringade hela tonåren med att definiera mig själv, och tyckte att presentationssidan var det roligare med att göra ny hemsida, är att jag nuförtiden är så svarslös. Jag har varit på en del anställningsintervjuer på sistone, och på frågan "Berätta om dig själv" är mitt svar "Ehm, öööh, hur menar du då?"

Jag är en annan nu, en gladare, en som inte lyssnar på musik så mycket, en som inte funderar så mycket på olycklig barndom eller förlorad förälder.

Dagtid är jag något litet blont som ingen tror är doktorn, och som remitterar och handlägger och kollar upp med överläkaren.

Jag är någon som beter mig så här om jag hittar en leksakshäst i Köpenhamn:


Det kanske är det de anar sig till, patienterna. Men så länge tanterna klappar mig på handen och säger att vi är så snälla, vi flickor, så kan man ju leva med det.

Jag är mycket mer än mitt jobb, vill jag säga. Just nu vet jag kanske inte riktigt vad.

Men hej, jag är någon som bloggar igen!

Länge sedan.

Hej, det var så länge sen nu att det ramlar in spamkommentarer mest hela tiden. "Antingen får jag skriva något, eller så får jag stänga kommentarerna." sade jag, och så här blev det.


Jag vet inte riktigt vad jag vill berätta, jag ska fundera över det. Jag funderar på att börja om någon annanstans, berätta var för den som undrar och inte för den det inte berör.

Jag har det bra. Så kan vi säga. Så här långt. Och så stickar jag ett par gröna vantar. Och det här är en bild från när jag var i Bodrum i somras.

Examensbild.

Här bjussar jag på en bild från min examen.
Goda ting: söt systerson, examensdiplom, tjusig klänning. I ungefär den ordningen.

Inträdet i arbetslivet lämnar hittills vissa detaljer att önska, typ namnskylt, epostadress och utrett vem av alla cheferna som egentligen är ansvarig för vad. Buss på under morgondagen.

Kvällskursen är jävligt lik förra Brian Palmer-kursen (men Anders Wejryd! och Åsa Linderborg!), yogan känns i kroppen, ledigheten var ljuv, jag har fått lön och kan alltid konsumera mig lycklig.

Blir väl bra.

Sista

Skälvande sista. I förrgår sista kandidatdagen, idag sista föreläsningen, imorgon sista examinationen. Sedan fest, ceremoni, familjemiddag.

Och det är slut nu, och nostalgin nu, och jaha sen är man doktor då. Nu?

Men bra blir det. Och jag har en fin klänning, det kan inte gå fel.