Från Mora.

Luften rann ur mig en stund, så nu tänkte jag sitta här och smygblogga i fem minuter. Man får unna sig sånt.

Igår var jag inne i Mora och unnade mig nya strumpbyxor på slutrean. Jag bor ungefär lika långt från centrum här som i Uppsala, en halvtimmes promenad. Det känns liksom mer befogat i Uppsala. Men det är fint här, mycket vackert.

Ikväll blir det Älvdalen, igen. I morgon ska jag snika mig undan morgonmötet och få en timmes extra sömn, är planen. Kollektivtrafiken på landet, alltså.

Vi pratar om AT och vi pratar om lön och nä, det är nog den minst viktiga faktorn för mig, lön. Det är inte som att man lever under fattigdomsgränsen som AT-läkare, någonstans? Det slår mig ibland detta att jag valde läkarutbildningen lite för pengarna, men därefter har jag verkligen släppt dem, pengarna. Jag överväger inte vad som är bra betalt när jag funderar på specialitet. Eller AT, då. Det förundrar mig att människor faktiskt gör det.

Nu ska jag gå och ragga mig något att göra i eftermiddag. En operation eller en mottagning eller en epikris eller vad fanken som helst, jag är inte så knusslig. Något att göra, bara.

Fredag eftermiddag och internet en stund

Grislaboration, nummer två, och herrejävlar vad roligt det är att sy.
Att sen grisen var varm under handen... helst inte tänka på det. Men det var i alla fall hemskt mycket bättre än labben på preklin. Kändes mycket meningsfullare.
(Och att jag gick till fönstret och djupandades frisk luft när det skulle sättas thoraxdrän, jaja, det finns många andra specialiteter än kirurgi som jag kan syssla med, sen.)

Kirurger är precis så galna och smådampiga och entusiastiska och tempokrävande som mina fördomar. Lustigt. Däremot har de anestesiologer (=narkosdoktorer) jag träffat hittills varit riktigt mänskliga, och fått mig att tänka den där tanken jag hade preläkarutbildningen att kanske anestesiologi ändå? Svaret på det är nej, men inte för att anestesiologer verkar skogstokiga, utan för att fysiologi, farmakologi och action inte är mina tepåsar.

På måndag är det Mora. Idag fick vi äntligen kontakt med Mora, om när man ska ta sig dit och vart man ska ta sig. Jag peppar så gott det går för "nedre gastro". Hej tarm.

Men herregud, nu är det ju fredagkväll. Här kan jag inte sitta och tråkblogga. Jag ska hem och äta något onyttigt och läsa Cynthia Voigt, och sen kommer Sanna och det var ju helt galet länge sen jag träffade henne, det ska bli så roligt att ses!

Tjipp.

Hej i korthet.

Jag tänkte att jag skulle hinna blogga en smula på den här lunchrasten, men nä, det blev inte så.

Men jag är hemma från Vietnam och jag har haft det mycket bra, och det kommer nog en längre berättelse och tusen bilder så småningom, när jag har mer datortid.

Nu är det kirurgi och det är lite döden döden, men otippade delar framstår plötsligt som roliga. Typ anestesi och ortopedi. Där ser man.

Vi höres. Tam biet!

I am going to make it through this year if it kills me

Så här:

Jag åker till Vietnam och blir borta i två veckor.

Jag hade massor jag tänkt skriva, men nähä. Nä nä.

Egentligen skulle jag vilja sammanfatta 2007 men mina minnen av våren är så pinsamt luddiga. Jag började med internmedicinen, och att ha undervisning på sjukhuset. Jag åkte till Dalarna med några kursare och åkte skidor. Jag läste Anne på Grönkulla på engelska. Jag sjöng barbershop och bandyvisor. Jag var i Hudiksvall. Jag gick på vårbal. Jag köpte mig en symaskin. Men jag minns inte så mycket hur jag tänkte, hur jag kände, om jag var glad eller ledsen. Och jag skrev dagbok för glatta livet, men den finns på skivor som ligger i skrivbordslådorna, tillsammans med den trasiga datorn.
Det hände i år. Jag blev utan egen dator. Det gick förvånansvärt smärtfritt. Kanske mest tack vare Sannas och Johans datorer, men ändå.
I början av sommaren åkte jag till Riga med Lisa, det var fint liv, så vackert där! Annars var jag i Huskvarna och Jönköping, och lyckades inte riktigt upprepa förra sommarens mjukhet. Det var okej, det var inte det, men till nästa sommar ska jag skaffa mig ett annat jobb, jag lovar. Och Johan ville inte Coop, han heller, och det regnade gråmulenhet mest hela tiden. Men vi åkte till Visingsö och cyklade, och vi picknickade i Stadsparken, och jag badade i Vättern, och vi såg film i Jenny och Rasmus soffa, och det fanns det, också.
Sedan hösten, hösten som staplade tyngder på mina axlar och rent ut sagt jävlades med mig. Jag som var rejäl och tog mig igenom alltihop. Jag som stängde om mig och värnade mig. Och som inte har lust att breda ut texten mer än så, det är också ett tecken. Även om jag började skriva på internet igen.
Rent konkret, hösten 2007: jag åkte på internat i samtalskonst. Jag var i Karlstad. Jag sydde på symaskinen. Jag bestämde mig för kursen i Global medicin och Vietnamresan. Jag var på onkologen. Jag försökte ta upp kontakten med Gud (men han ville inte den här gången heller). Jag tog upp kontakten med teaterJohan (gick bättre). Jag hade det där praktiska provet och den där jävelstentan. Jag tog mina kvällskurspoäng. Jag skrev en novemberroman. Jag tappade tempo (och luften) i december. Jag firade jul i Smålandsstenar. Och jag åkte till Vietnam. I morgon är den sista meningen i rätt tempus.

Tack till Sanna, Johan, Lisa, Kalmarkören. Ni gjorde det här året bättre.

Tack till mig själv som lät mig stänga och släppa och backa, och sedan, likväl, när tiden kom för det, fortsatte.

Ja titta, nu blev det massor i alla fall. Nu ska jag verkligen bege mig hem och ägna lite mer tid åt packningen. Ses om ett par veckor. Ha det fint!

Julkort. (Haha.)

Nä, här ska vi inte sitta och vara emo och begrunda egna och andras oförätter. Nu blir det bildblogg istället, det är ju ändå jul!

Gulliga barn på bild kommer kanske senare, jag hade inte med mig kameran till prästgården.

Håll istället till godo med "Familjen Bengtsson firar jul"

Olof tänder ljusen inför jullunchen.
Pappa gör en föga traditionsenlig grönsallad. (Men allt blir snyggare med färgglada grönsaker till!)
Olof tar kort på maten. Jag tar kort på Olof. Familjen digitalkamera.
Hej maten. Svampomelelett, ägghalvor, Jansson utan ansjovis, vegköttbullar, sallad. Gör en mätt julbordsvegetarian! (Också med på bilden: lite lax och skinka och sånt för de där köttätarna.)
Modeblogg! Waited for this moment all my life, eller i alla fall hela min bloggkarriär. Röda julklänningen (lite skrynklig så här framåt eftermiddagen), svart kofta och svarta strumpbyxor från HM.
Olof umgås med pianot, och spelar lite julsånger. Mycket trevligt!
Julklappsutdelningen blev inte av förrän vid sådär åtta på kvällen. Så går det när man firar jul med vuxna stillsamma människor och hittar brödrostar och lovikkavantar i paketen.
(Men oh! för mina lovikkavantar med fleecefoder, jag hoppas att de är precis vad mina låtsasRaynaud-händer behöver. ) (Oj. Förlåt. Lite läkariska.)

Så, nu ska det komma en syster och familj hit snart, och så blir det ännu mer julklappar. Och på annandagen kommer min andra bror, med: ännu mer julklappar. Det här är världens mest utdragna julfirande. Det är ganska trevligt.

Toodels!

Let nothing you dismay

Jag vet, det är julafton imorgon och här sitter jag och skriver på internet. Men jag har sett fram emot detta: att få sitta vid en dator med gott om tid på mig och bara få drälla och skriva.

Jag lyssnar på Steso Songs - This is for you girls via myspace. Den är hemskt bra. Jag har gnolat på den i en vecka nu, brottstycken, det är skönt att höra hela låten.
(Genren "tröstlåtar för ungdomen", den är så jäkla rörande. Tänka "Everybody hurts" med R.E.M. som visserligen är en lite tjatig låt, men tanken, aow.)

Är i Smålandsstenar nu. Kom idag, via Kärda och syskonbarnen. Mina syskonbarn tycker mycket bättre om mig än jag förtjänar. De var helt lyckliga och dampiga över att jag och min bror Olof kom och lekte med dem.
Smålandsstenar är sig likt. Pappa började fråga mig om juldukar. Jag tog ett djupt andetag och brydde mig precis lika lite om saken som min bror. Det funkade fint. Det finns röda saker och tomtar lite här och där i huset nu, det räcker fint, och det gäller att inte tro pappa när han tror att jag har en x-bunden pyntlängtan, för då blir det så att jag står där med tomtetextilier upp till armbågarna. Och det vill jag ju inte, egentligen.

Jag har hittat en tjej som ska hyra in sig i min lägenhet. Det är bra. Jag nojar järnet över att hon ska luras och ångra sig i sista minuten och strunta i att betala hyran et cetera. Jag ska ringa upp henne efter jul och tjata om andrahandskontrakt och uppsägningstid och allt sånt. Men imorgon är det julafton och jag kan ju få ledigt då i alla fall, från allt.
Jag ska bara åka till Kärda och krubbgudtjänsta, och åka tillbaka hit och äta sjukt mycket mat och se på Karl-Bertil. Kanske spela lite frågesportsspel också, det borde man väl kunna göra på tre.
Mest pepp är jag på att dra runt i röda hemsydda klänningen och känna mig julig med den. Alltså, min klädbög.


Jag har sysslat mycket med förut på senare tid. Med att minnas och snurra på minnen och tänka. När jag skulle packa för att åka från Uppsala hittade jag mina gamla brev, från folkhögskoleåret. Det var så vådligt fina brev. Folk skrev så fina saker till mig. Jag skrev långa långa dagboksliknande brev och petade ner det mest nyskrivna jag hade i dem, och så fick jag långa långa dagboksliknande brev tillbaka med helt entusiastiska komplimanger till mina texter.
Det är den delen jag gärna minns, allt det fina. Men så här är det också:
av alla dem jag brevväxlade med då är det bara Sanna (älskade Sanna) som jag har kvar i mitt liv. De andra valde bort mig när jag slutade skriva långa långa brev. Som om allt jag skrev i själva breven inte räknades.
Däremot har jag, ironiskt nog, fortfarande kontakt med dem jag var sämst mot. Sporadiskt men ändå.
Dem jag var som sämst mot. Hur jag slog människor till blodet kom och sedan ritade streckgubbar i snön med det blodet.
Jag har sysslat mycket med att inse att jag var Ond och Jävlig på den tiden, 2003 var dödens år för de snälla pojkarna jag träffade, de var snälla och jag var bekräftelsehungrig och obrydd. Jag var inte det minsta glad heller, för den delen, men det kvarstår som faktum att det var jag som betedde mig så bottenlöst elakt.
Märkligt att komma till den punkten. Ovant. Det kanske var synd om mig, jaha, men herrejävlar vad gjorde jag mot andra människor egentligen?
Märkligt med skuld som inte handlar om att jag kanske förtjänar allt. Märkligt med skuld som handlar om att de inte förtjänade. Märkligt med skuld och mig själv som subjekt.
Fyra år sedan. Jag var en annan då, visst var jag det, en annan. Någon som lekte med blod. Jag är snällare nu, ändå är jag ensammare. Jag vet inte vad det ska innebära.

Jag mötte M på stan i torsdags också, förresten. Han hade skaffat sig ett missklädsamt skägg. Man måste älska sånt, i alla fall. Som när han som var mitt mesta längtansfäste på folkhögskolan dök upp med världens fulaste jeansskjorta. Man står där och tänker att den här människan, herregud, hur kunde den här människan någonsin välja bort mig, och hur kunde jag för den delen någonsin vilja bli vald av den människan? Och sen går man där ifrån och det gnolar något i diafragmavalvet, ekar i kroppskupolen av att man inte har den där människan i sitt liv, och den lättnaden.

Människor har ju inte alltid varit så förtvivlat snälla mot mig heller, i relationer. Än mindre i vänskaper. Det är värt att notera. Inte för att det gör mig trygg och osårbar i offerrollen, alls inte, jag har fortfarande ett ansvar för vad jag gjorde med andra människors mjuka hjärtan och blod, men det kvarstår ju också det faktum att you pass this on, wont you?

Nu pratar jag ut mig i cirklar och nu är klockan över midnatt och nu är det faktiskt julafton 2007, så nu ska jag sova. God jul på er, hör ni.

Inte mycket på hjärtat nuförtiden (kort)

Glädje är att sjunga sin stämma tryggt rakt ut i domkyrkan, trevliga körmedlemmar och det faktum att jag faktiskt har jullov nu.

Vad övrigt är är en lägenhet full av kassar och packning, och det faktum att jag snart blir ensammast i Flogsta, men det ordnar sig, allt ordnar sig.