Kvällspromenad, 30 maj.

Det är ju så vackert nu. Det är ju så vackert så att man rämnar en smula i kanterna, så att man jublar, så att man tar hjälplösa naturbilder som på intet sätt motsvarar.

Nu grönskar det i dalens famn, och färgerna.

Maskrosorna har blommat till vita bollar. Jag tycker mycket om dem.
Och att sprida fröna för vinden, små parasoller som dalar ner.
Jag vet inte vad som hände med åkern men nu är den här, åkerns ädla säd, och den tycker jag också mycket om.
Kvällen lägger sig sakta, solen sjunker, det blir fortfarande mörkt, men så sent. Jag hinner plocka handen full av liljekonvaljer medan solen går ner. Skolavslutningstider. På onsdag tenterar jag infektion, på fredag har vi tentagenomgång, sedan så.

Jag har glömt/förträngt att jag är vik ul i sommar. Herregud. Doktor ska man vara också. Hur nu det ska gå till. Men den dagen den sorgen. Ni har fortfarande två veckor på er att få kirurgiska åkommor i Småland. Sedan kommer jag....

My dancing day

Ett par vårbalsbilder (det var toppen, och vackert, och allt):

Jag och Anna. Den vietnamesiska balklänningen i sitt esse.

Vårmorgon och jag var så lycklig, så euforisk, den känslan, jag flög på pedalerna. Vi cyklade till Anna och åt frukost, man går inte och lägger sig, det är vårbal.

Lännakatten. Fint som snus, finare än så.

Imorgon skriver jag hudtenta, jag undrar om jag någonsin har pluggat så här lite och dåligt till en tenta men jag har det inte i mig att oroa mig för det. Nu ska jag i alla fall iväg och ta en rejäl pluggdag, det kanske räcker en bit.

мать

Vi pratade om någon som skulle iväg till Afrika och göra exjobb i flera månader och som var rädd för att hunden skulle dö under den tiden. Jag blev sådär som jag blir och frågade om det inte finns värre saker, och så diskuterade vi i fall farmor skulle dö under tiden, och min empati förbättrades i alla fall en smula.

Och sedan pratade de om hur det skulle vara om en förälder dog:
"Det är ju helt otänkbart omöjligt, hur skulle det gå om de inte tog hand om en?"

Och vad svarar man på det, säger man att vet ni, nu i syrenernas tid blir det elva år sen, nu på lördag faktiskt, metastaser ikterus morfin kirurgavdelningen jag förmodligen ska jobba på i sommar?

Man säger ingenting. Jag tänker att jag är färdig med detta, att allt är lugnt och stilla, att det är något som hänt mig, att det inte gör ont längre, men nä, det finns fortfarande något som. Bara ibland, förbiilande, något som.


Jag vill ha barn, och jag vill inte dö från dem, jag vill ta hand om dem när de är tjugofem år och längre ändå, och det innebär att jag skruvar fram min biologiska klocka ännu ett snäpp (som om det inte räckte ändå?) och jag låtsas att det bara är tankar och inte känslor men
så är det inte.


Mamma, elva år sedan nu, jag är vaken sent om nätterna och lyssnar på serenad, jag har myggbett över halva kroppen men de är mindre än de var när jag var liten, jag är alldeles strax klar med den där långa utbildningen och i sommar kommer jag hemåt, vi skulle varit så nära varandra om du hade levat. Jag har det bra, jag tar hand om mig själv, jag klarar mina tentor och äter ordentligt, jag läser böcker och jag bakar mina kanelbullar på samma sätt som du gjorde. Ikväll klär jag mig i balklänning igen, det har du aldrig sett men jag tror att du skulle tycka att det var roligt och att jag var fin. Jag saknar dig men jag klarar mig, gör jag.

Bra så.

Gud stryker en över håret, säger "nu mitt barn ska jag ge dig något", och så får man en lång promenad i majkvällens vackraste med samtal om tänkandet, det gudomliga, vad man vill med livet, abort, grekiska gudar och smågodis, och så kommer man hem med kalla händer och gör sig en kopp te, och ens kombo har gjort kladdkaka som man får ta av. Man har pluggat ganska bra under dagen och man är skönt trött i kroppen, och man säger till Gud att "tack, det var kanske precis vad jag behövde" och Gud drar åter sin hand över ens hår och säger "jag som rannsakar ditt hjärta och dina njurar, jag vet vad du behöver".

Och det är bra så.

This spring has been the weirdest one

Och helt plötsligt läser man gamla texter, från en gammal tid, och så kommer Frou Frou i spellistan och våren för fyra år sedan, den jag var då, hudlös och sprang med huvudet rakt in i väggen och kraschade utav bara helvete. Allt är ju en sinekur jämförelsevis.

Jag står om nätterna på kullarna
och gråter tyst mot himlen

och

Varje morgon väver jag mig samman
men mellan varpen och inslaget bildas
en saknad
och det drar så kallt genom

Jag vaknar kanske en timme innan väckarklockan med kroppen full av trötthet, och jag kanske läser dikter om döden, och jag kanske känner att jag kan göra mig själv väldigt illa, men värre har det varit.

Våren, alltså. Springa rätt in i solljuset och krascha utav bara helvete. Det är ju ett jävla sätt men man känner att man lever, det är bra, åtminstone.

Och idag band jag en maskroskrans till mig själv, bara för att de fanns där, för att jag kunde göra det, och för att händerna var glada i att plocka och böja.

Våren våren våren.

Idag på hemvägen cyklar jag inte förbi botaniska trädgården, utan stannar, låser cykeln och går in. Det finns en port genom en av häckarna som känns som porten till den hemliga trädgården, och det finns ett vattenfall som porlar, och det blommar tulpaner och pärlhyacinter. Jag går och rör vid alla blommorna, stryker fingrarna genom, känner blanka kronblad mellan tumme och pekfinger. Och backsipporna, alla de tjogtals backsippesorter som finns i botaniska, hur vansinnesmjuka de är mot fingerblommorna, hur täckta av fjunigt lent.

En sådan stund och en sådan känsla och jag försöker skriva om den och spara den för hur ska man annars leva med att man förr eller senare måste låsa upp cykeln, åka hem till sin innergård fylld av häggblom, fortsätta med livet?

Och det är som är mjukt gör ont, och det är alldeles för snart dags för smålandssommar och det blir säkert bra, men jag kommer på mig själv med att vilja stanna tiden. Och allt som måste ordnas, boka resa fixa blomvakt adressändra kanske skaffa sig ett mobilt bredband för tre månader, allt detta, och jag skjuter på det och stryker min handflata över backsipporna.

Så.

Måste höja sin röst för att höras

Trött i hela kroppen av att få höra "höj rösten, räta dig, axlarna bakåt".
(Det är sant och jag vet det. Att ändra är så mycket svårare än att vilja ändra.)

Men roligt: idag har jag lumbalpunkterat för första gången, och inte fan kom det någon likvor men det gjorde det inte för infektionsläkaren heller förrän på tredje (eller var det fjärde) sticket, så jag är nöjd med att ha fått göra ett hederligt försök.

(Och jag kan inte låta bli att tycka att det är en poäng i att inte vara den kandidat som efter infektionsläkarens andra misslyckade stick säger "får jag försöka nu?". Om infektionsläkaren som för länge sedan slutat räkna lp:s (inte skivor) lyckas, så är det klart att det som skulle din andra lp här i livet kommer gå som smort, och schysst mot patienten är det också.)