Praktiska provet.

Praktiska provet är en del av examinationen på 25 poäng (enligt gamla systemet, alltså 25 veckor) internmedicin. Det går till som så att man får en tid i sitt postfack någon vecka innan, och sen går man en kvart innan utsatt tid till kurssekretariatet, som berättar vart man ska gå. "Lite fångarna på fortet-känsla" beskrev någon det som. Jo. Sedan går man till den avdelningen, träffar en patient som man pratar med och undersöker (anamnes och status på fikonspråket), allt medan det sitter en examinator och tittar på en. Sen ska man ha en "kort klinisk diskussion" och säga något klyftigt om vad det är för fel på patienten och vad man ska göra härnäst.

Jag hade mitt idag, som en av de första i kursen, tror jag. Jag hade angstat ganska rejält innan. Nu är jag i och för sig en ganska orolig själ, men det är en ganska skrämmande företeelse, det är det. Jag är van vid att antingen vara ensam med en patient, och få fumla omkring bäst jag vill, eller att ha en handledare med som hjälp, som jag kan fråga om saker. Jag är inte van vid att bli bedömd under tiden. Och jag är van vid att kunna förbereda mig på det område vars avdelning jag är på. Läsa in sig på onkologi, reumatologi, kardiologi. Inte behöva hoppas på att man har relevanta riktade frågor och ett kliniskt resonemang om allt (25 veckor) i skallen. (Det borde jag förstås ha, särskilt med tanke på annalkande tenta, men borde är inte samma sak som är, det vet vi alla.)

Nåja. Jag hamnade på njure. Dålig start. Njuren är ett jävligt krångligt organ som de flesta jag känner fruktar. (Hela PBI-gruppen, i alla fall....) Njurkapitlet i kursboken är ett av de sämsta. Vi har haft dåliga föreläsare om njuren. Jag har inte varit placerad på njuravdelning.

Sedan visade det sig att patientens grundsjukdom var diabetes. Lite fastare mark. Innan provet hade jag haft fyra timmars föreläsning om diabetes. Att jag inte har varit placerad på endokrin och inte riktigt tagit tag i min diabetesinläsning får stå för mig själv. Men helt lycklig var jag inte.

Grädden på moset var att patienten var klaffopererad. Jag tackar min lyckliga stjärna för att han berättade det för mig. Jag är bi- och blåsljudens rikspucko. Jag tycker att alla hjärtan låter normala. Alla. Även en pat i Karlstad som var nyopererad för hjärtklaff...

Nåja. Man kan inte ha tur jämt. Och patienten var dödstrevlig och strukturerad och alldeles lagom pratsam. Så jag hankade mig igenom det hela på jämnt 45 minuter, och blev godkänd.

Det är ju bra.

Aber: så snart jag kom ut från avdelningen började jag gråta, och sen gick jag ner till omklädningsrummet och lade mig på bänken och låg där som en annan ledsen hög, och sen gick jag och lämnade in lappen som sa att jag var godkänd till kurssekreteraren, och sen fick jag ett utbrott där och var så jävla arg på min examinator.

Den jäveln.
Han satt med tom blick när jag sneglade på honom under mitt samtal med patienten. Han avbröt mig och tog plats mitt i saker med kommentarer han kunde sparat till sist, men när jag undrade saker sa han "fortsätt du" och svarade inget. Han svarade i telefon mitt i undersökningen. Han gav, säkert konstruktiv, kritik, men inte ett uns av beröm, och väntade till allra sista sekunden med att klämma ur sig att jag var godkänd. Jag är inte världens bästa på att ta kritik, men jag är ännu sämre när jag sitter där och hör fler och fler saker som jag borde tänkt på och gjort annorlunda, och tänker "jaha jag körde, jag körde, ja vad fan kunde jag vänta mig när jag är på njure av alla ställen, varför kan han inte säga att jag körde, varför har han en lång utläggning om varför det är viktigt att fråga om ärftlighet, det vet jag, jag glömde att fråga om det och det sa jag ju, men ja, det är klart att det är viktigt, jag VET, säg det nu, jag körde".

Och framförallt, det där ovanstående är ganska otrevligt men vadfan, men framförallt:
"Du har inget flyt i din undersökning."
"Nä... men det är en ganska jobbig situation det här, att bli bedömd."
"Jaha, men du kommer hamna i ännu jobbigare situationer sedan, men anhöriga och allt."

Ursäkta mig.
DET HJÄLPER INTE ATT BARNEN I AFRIKA HAR DET VÄRRE! Eller att det blir värre sen.

Det är en jobbig situation, hur mycket kostar det att bekräfta mig i det, "ja det här är jobbigt och lite konstlat, men ibland är det svårt, det är det när man är färdig också", vad är det för fel på den repliken?

Det är inget fel på mig som tyckte att det där var jobbigt. Så fan heller. Det var jobbigt. Punkt.

Så nu är jag arg, ledsen och godkänd. Det var inte vad jag trodde, eller fruktade, i morse.

Men det är ju trevligt att livet överraskar en.