Röd basker, kilovis med ord.

Jag har köpt mig en röd basker idag. Sirius är den bästa secondhanden i Uppsala, de prutar till och med åt en.
"Tjugofem kostar den" sade jag och visade prislappen.
"Nä, men den där är väl inte värd mer än tjugo?" sade kassamannen.
Men det var den ju. Den är fint djupröd och komplett med baskervecket skarpt och krispigt. Men jag grävde fram en tjuga ur plånboken, betalade och tackade,  och det är en lite bättre dag än det skulle varit annars.

Om man är ett par storlekar större än mig så finns det en helt ljuvlig blå kappa på Myrorna mittemot Luthagens livs. Jag insåg att jag är storlek trettisex och att det inte är fint med för stora kläder,  och hängde tillbaka den. Lite motvilligt.

Det är lätt att skriva om det som inte är så viktigt.

Jag funderar på NaNoWriMo i år. Det går inte så raskt med skrivandet nuförtiden. Det är det här med tangentbord, antar jag, det är lättare med ett. Men det är ju en dålig ursäkt. Folk skrev saker innan datorn och skrivmaskinen. Folk skrev sjukt tjocka romaner. Folk hade inte ens blyertspennor och tjocka vita suddgummin. Ändå skrev de sidor på sidor på sidor.
Jag för en noggrann, plikttrogen och helt ocensurerad pappersdagbok nu, åtminstone, och det är ju bra. Men annat. Jag gillar när jag skriver annat. Och jag tappar flytet om jag inte skriver det, regelbundet.

Å andra sidan: mina NaNoWriMotexter är sån dynga. Herregud, ja. Jag har redan bevisat för mig att jag kan åstadkomma 50 000 ord, cirka 100 sidor, sammanhängande text på en månad. Och om det nu inte blir bra, det är så tråkigt att skriva när man vet att det blir dåligt.

Förra året lät jag bli NaNo, jag sysslade med döda kroppar och jag bestämde mig på förhand för att nej, det blir för mycket med 1600 ord om dagen till det, det blir inte roligt.

Sen hade jag ljusblå obduktionskläder och lukten av rått kött och ganska lite att plugga ändå och en avundsjuka på Sanna, som skrev roman.

Det var ju onödigt. Jag kunde också skrivit roman. Samtidigt med den där döden. Det hade gått.

Den godtagbara anledningen att inte skriva novemberroman i år är att jag inte vill, för att det ändå bara blir ord och inte riktigt text och än mindre roman.
De icke godtagbara anledningarna är att jag inte har tid (det har jag om jag vill, allt handlar om prioriteringar, oaktat monstertenta 21 november) eller att jag inte har dator (hej papper).

Nämen hörni, det här var ju inte så jävla festligt. Att skriva på internet igen. Jag sitter bara här och väger ord och letar hopknyt på texten och beter mig.

En gång var det här fria vägar ut, och jag var så oförvägen. Jag vet inte, allt är stängdare nu, allt med mig. Det kändes som frihet det också, en sväng, men jag vet inte om det är det heller.

Jag borde skärpa mig, titta på Idol, dricka te, inte oroa mig för mycket för att jag ska till tandläkaren imorgon, man överlever alltid. Tandläkaren alltså. Eller ja, några dör säkert hos tandläkaren också, men det är nog försumbart. Och något ska man dö av.

Ett två tre, bort från datorn.