I den tidigare funderade ärlighetens namn

Och apropå nytt tänk:

I veckan ett samtal om vem man vill bli. Jag blir lite ställd av frågan. Jag vill ha pondus, jag vill bli en skicklig doktor, jag vill ha en trädgård, jag vill föda två barn. Men annars då? Inom då? På personlighetsplanet, då?

Alltså, jag förstår mig. Det är mycket i det konkreta, det är att jag relativt snart ska Fatta Beslut om var jag vill bo de närmsta två åren, det är att jag snarare än så ska Arbeta Med Det Jag Utbildar Mig Till. Det är en massa funderingar om hur jag vill leva, rent praktiskt. Och då även saker som konsumtionen och miljön.

Men. När jag nu tänker på det, låter det självklart att ha önskningar om sig själv. Framförallt låter det stagnerat och självgott att inte ha det.

Dock: det finns ett å andra sidan, och här kommer det. De tre senaste dagarna, framförallt fredagen och lördagmorgonen, har varit ett återbesök i den uteblivna självkänslan. Allt som på något vis har gått mig emot har varit en personlig förolämpning. Alla saker som trots allt gått mig väl har varit hyckleri och falsk vänlighet.
Herregud, säger jag, när jag kommit ut en liten bit på andra sidan. Och jag brukade leva i det där, gotta mig i det där, gräva ner mig kilometerdjupt i det där. Nu satt det en liten klok Karin på min axel genom alltihop och sade "men gumman, det är inte sant och det vet du, det är nog pms eller något, det här", och hon är något jag lyckats skaffa mig efter tjugo, och utan det, det bottenlösa... Gång på gång kommer jag till att jag inte förstår hur jag orkade allt det där, då. Distanslöst självförakt. Tungt.
Och efter det är jag mest sugen på att tycka om mig själv. Och rädd för att ge mig själv konstruktiv kritik eftersom jag oroar mig för att tippa ner i sånt där.

Men det är ju inte helt lyckat, det inser jag. Jag riskerar att vakna en morgon med en trädgård, två barn, en specialistexamen och en riktigt odräglig och underutvecklad personlighet. Det där är förstås ett möjligt framtidsscenario i alla fall, men om jag i alla fall har försökt undvika det på vägen så får jag förlåta mig.

Att vilja förändras, förbättras, är inte samma sak som att inte acceptera sig själv. Ju. Stolt men inte nöjd.

Och sen är det klart att man kan få ta pauser för AT-ångest och andra härligheter, men pauser, inte lägga ner projektet med sig själv.

Inte som duktighet, ingen behöver någon duktighet, men som i att ta vara på sina förutsättningar.


Jaha, jävlar, och det här tänkte jag publicera till allmän beskådan. Ni som hänger här och inte hälsat i kommenterarna innan kan väl slänga in ett litet hej, som någon sorts utbyte?


Autrefois: Jag har läst vuxenböcker. Liten puff för bokbloggen.

Igår gick jag infektionsjour, och det var en pratsam undervisningsglad doktor, inte jättemånga patienter men en till mig och en till min kandidatkompis och det var den lugnande känslan av att ja, det är ju det här jag utbildar mig till och det är roligt! Alla människor att ta in och förhålla sig till, handledare systrar patienter, att få leka doktor och lära sig saker och till och med att diktera var lite skojigt igår (sex veckor sedan sist, okej?).
Man hinner tvivla lite när man lallat runt i sex veckor med projektarbete, körpyssel och påsklov, och fundera på om det är Rätt Utbildning, men jo, det verkar bra och jag kan till och med ana mig själv i doktorsroll. Lugnande, sa jag, och jag kan säga det en gång till. Och än så länge har varken hud eller infektion ramlat ur kanske-listan.


Och: allt är roligare med bilder. Småländsk vitsippa, förvillande lik de uppländska jag plockade idag.