Femtonde

Vårterminen 2009

Du har anmält dig till följande utbildningar:

1. UU-08606 - Rysk litteraturhistoria I 7,5hp Kvällstid,
Normal undervisning, Kvartsfart (25%), Fristående kurs,
Uppsala universitet, Uppsala
2. UU-08613 - Praktisk ryska: grundkurs 15hp Kvällstid,
Normal undervisning, Halvfart (50%), Fristående kurs,
Uppsala universitet, Uppsala
3. UU-09601 - Money and Time 7,5hp Dagtid,
Normal undervisning, Halvfart (50%), Fristående kurs,
Uppsala universitet, Uppsala



Kolla kolla kolla ettan! Om den är på onsdagar så dör jag. Eller så ber jag kören byta dag. Det är ju den perfekta kursen! Jag vill ha den.

Dessutom tänkte jag lägga till antingen "Världens tillstånd och individens ansvar: att leva inför andras lidande" eller "Livsfilosofi och det moderna samhället", men det är båda kurser som man får läsa om man kommer till uppropet och frågar snällt, så de får inte plats i min ansökan.

Och nej, jag ska läsa termin tio, öronnäsahals. Det här är bara lite guldkant på tillvaron. Åh, ryska...


Om du som läser det här läser till läkare i Uppsala, klicka här för att ta ställning för papperslösas rätt till vård.
Om du bor i Uppsala läns landsting över huvud taget kan du använda samma länk med lite modifikationer.

Rapport från hjärnkursen.

Efter två dagar neurologi kan jag rapportera:

1. Det finns många spännande begrepp från neurobiologiska blocket, som vi läste för två år sedan. Ett bra sätt att repetera dessa begrepp är enligt föreläsaren att nämna dem och hoppas att det klickar i huvudet. Att inte förklara saker tillhör inte de pedagogiska grepp jag uppskattar mest.

2. En viktig lärdom är: ERA JÄVLA FÅR, SLUTA KÖRA CT HJÄRNA PÅ FOLK MED BENPARESER! Då vet vi det.

3. Jag måste verkligen lära mig skillnaden mellan pares orsakad av skada i första eller andra motorneuronet. Jag måste också lära mig att det inte heter central och perifer skada, som jag hela tiden vill säga.

Psykiatrin har lärt mig:

1. Att jag en stund önskade att jag hade en personlighetsstörning, så att den fina psykiatern som föreläste skulle kunna ta mig under sina vingars skugga. Jävlar, alltså, man tyckte bara om henne. Ni skulle känt likadant.

2. Att de personlighetsstörningar i DSM som ligger närmast till hands för min del nog är paranoid och schizoid. Mm, självdiagnosticeringskursen!

Kursen som helhet (neuropsykiatriska blocket):

1. Är ett ostrukturerat jävelskap som inte ger någon som helst information om saker såsom vad som gäller för duggorna, när man har sin julledighet, hur länge man förutsätts vara på avdelningen, vilken avdelning man ska vara på på måndag. Är man student behöver man inte planera sitt liv, och man sitter gärna på ett extraseminarium 22 december om man nu har tillbringat sin neurologiplacering i tjottahejti, verkar kursledningen tänka. Det är inte med sanningen överensstämmande.

2. Har dock hittills bjuppat mig på två ostfrallor, tre koppar te och två kanelbullar. Jag är lättköpt, men inte riktigt så lättköpt att punkten ovan inte stör mig likförbannat. Men det är fint med gratisfika, det är det. Och uppenbarligen en specialare för min utbildning. Min samhällsvetarpojkvän är muchos avundsjuk.

And I am joining all my thoughts to you

Jag är inte helt förhärdad:
Jag grät av "Innan jag dör".
Och jag gillade att den inte föll för att vara fragmentarisk innan det var dags för dödsbädden. Och att det inte kom något sentimentalt slut-slut.

Och All of the trees on the field will clap their hands som musik på begravningen.

Death is not the end.

Jaha mina vänner, då har jag läst en bok om döden igen, som hela internet verkar älska och som jag tyckte var ett "mnähä". (Tidigare: Anders Paulrud, Pojken i randig pyjamas, till viss del Joan Didion.)

Idag: "Vad är så skört att det bryts om man säger dess namn?", av Bjørn Sortland. Jag tycker att dess korthuggenhet är mer ett försök att kryptifiera och inte våga gestalta en berättelse än poetiskt och vackert. Huvudpersonen är en feg jävel som inte vågar prata med sin älskade om hennes sjukdom, som inte ger henne rätten att säga "jag vill inte prata om det" utan bara råförtränger. Det är så egoistiskt, och det är fan inte vackert någonstans. (Däremot är det realistiskt, men det är inte det boken får beröm för i någon recension jag läst.)
Och det evinnerliga namndroppandet av en mindre känd judisk konstnär, den tavlan si och den tavlan så, antingen så tillför det inte handlingen ett jota (vilket jag misstänker) eller så är det subtila referenser som man inte förstår eftersom man inte sitter med en av de två existerande böckerna om Felix Nussbaum och kan bläddra fram rätt konstverk när det avhandlas i ett helt stycke (av de få sidor som finns).
Det är en konst att vara fåordig och exakt, men det är inte ett självändamål, och det är inte okej bara för att man skriver om döden. Jag har en känsla av att kraven är lägre på litteratur om döden, och det är inte rimligt. Det är ju ett ämne det också.

Jag läser Elisabeth Kübler-Ross lite parallellt, och hon är ovetenskapligt religiös titt som tätt, och påstår sig veta vad som händer efter döden (baserat på näradödenupplevelser), och pratar med new age-tonfall om att "lägga ifrån sig all sin negativitet", men på hennes plussida ligger att allt man behöver göra vad det gäller döende människor är att själv inte vara rädd, låta dem berätta det de vill och inte vika från ämnet.
Givetvis har det att göra med att Kübler-Ross är psykiater och har ett professionellt förhållningssätt, och har sett döden tusen tusen gånger, medan en norsk nittonåring aldrig har det, och förmodligen inte sjukdom heller. Vilket är något som är snett med vårt samhälle, yada yada, ni vet, men det är ju så.
(Jag lånade Kübler-Ross från Smålandsstenars bibliotek också, när jag var tonåring och inte sörjde nog/intellektualiserad järnet. Kanske har jag en mjuk fläck för henne efter det. Jag brukar inte vara särskilt tålmodig alls med new age-tendenser. Kanske är det fallbeskrivningarna som gör det, det är väldigt skönt med fallbeskrivningar, de är mina favoriter i all min kurslitteratur.)

Det är någon slags reaktion på rättsmedicin, den här läsningen. Jag vill läsa om hur det känns att dö, inte hur de fyra säkra liktecknen uppträder, hur förruttnelsen börjar nertill till höger på buken eftersom det finns mest bakterier i blindtarmen, hurdana skador det blir av trubbigt våld.
Jag vill läsa om den subjektiva mänskliga upplevelsen. Jag vill läsa om själen. Jag vill läsa om det som dör, som inte är upphörd cellhomeostas.

Rättsmedicin tenterade jag idag, med världens märkligaste tentaform, sant/falsktfrågor, och vi rättade oss själva a la högskoleprov och jag klarade mig, vilket är skönt. Det räcker nu. Vi hade en repetitionsföreläsning innan själva tentan, och jag gömde mig bakom sjalen även för helt enkla bilder av ingångshål och likfläckssystem. (Och bilden på en flådd skalle där man skulle se hur blåmärket på yttersidan såg ut i underhuden, men den var faktiskt vidrig på alla skalor.)
Nästa vecka blir det psykiatri, och det är ett litet äntligen! på det. Även om psykos gör ont i hjärtat (bara på fallbeskrivningarna, jag har tjuvläst kursboken lite) så är det inga döda kroppar och inga bilder att blunda för.

Jag läste ut Bengt Ohlsons "Hennes mjukast röst" igår också och medan jag ändå är kritisk, så var den sådär hundra sidor för lång, hade ett slut som jag inte gillade och utspelade sig av någon outgrundlig anledning i Kanada fast författaren är svensk och skriver krönikor om sitt Stockholmsliv i DN:s På Stan. Den var läsvärd ändå, absolut, den hade en nakenhet ibland och snygga poänger allt som oftast, och den var en berättelse på ett rätt modigt sätt. Men det var skönt att läsa ut den och få gå vidare.

Nästa läsning kan bli Jenny Downhams innan jag dör, den har jag också lånat från biblioteket, för att slutföra det här temat. Därefter ska jag nog ge mig på något trevligt. Någon som har tips om en bra feelgoodbok?

___________________
(Och hör ni, om ni vill veta själva handlingen i någon bok jag skriver om är det bara att googla, alltså orka referera, det fick man träna på på svensklektionerna och det här är bara dagbok och inga bokrecensioner. Allt finns på internet nuförtiden!)

Just like you put a fire in the tree

Mitt emellan första dagens föreläsning om rättsmedicin (ni kan tänka er bilderna) och kvällskursens filmvisning av en dokumentär om James Nachtwey (ni kan tänka er bilderna); detta.

All denna himmel.

Det här är en amerikansk countrysång i skogen utanför Uppsala.

Promenadbild för Lisa

Skuggbild för Johan

Elden i trädet;
You make it beautiful, friend
You make it worth it, to the end
You put a hole in my head
Just like you put a fire in the tree

Sufjan Stevens - Opie's funeral song


(Som inte lämnar mig:

• ett knä på obduktionsbordet med ett knivhugg rakt in i leden, borde vara en så ofarlig bild i sammanhanget men det ser så fel ut.
• skiktröntgenbilden på det skakade barnets hjärna, allt det svarta som var tomrum och den lilla triangeln vit hjärnvävnad som var allt som blev kvar
• när reportrarna och fotograferna i vita skyddsoveraller och munskydd gick in till en uppsamlingsplats efter en massaker i Kosovo, med äcklade miner åt den liktunga luften, och plötsligt kom två pojkar i tioårsåldern i vanliga kläder och skor som kastade blommor på de upphöjningar under presenningar som var kropparna.

Det är ingen logik i det som fastnar.)

Sagan om flickan med världens fulaste hjärna.

För att muntra upp tonläget i den här bloggen en smula så tänkte jag delge en liten saga från min folkhögskoletid, nämligen januari 2003, som jag råkade hitta bland mina gamla filer. Notera särskilt att den här är skriven ett år innan jag ens sökte läkarprogrammet första gången. Var så goda:

Sagan om flickan med världens fulaste hjärna.

Det var en gång en liten flicka som hade världens fulaste hjärna. Den var verkligen sensationellt jävla ful. Den var så ful att doktorer från hela världen samlades för att titta på den och fnissa lite grann. Läkarhumor lämnar verkligen en hel del övrigt att önska.

Hursomhelst, den lilla flickan hade levt i åtta lyckliga år innan hennes inre oerhörda fulhet upptäcktes. Hon hade varit ute och cyklat och blev påkörd av en stor, stygg lastbil, och när hon kom till sjukhuset var henens rosa cykelhjälm alldeles söndertrasad, och doktorn sade att hade du inte haft hjälmen hade det varit din skalle som varit alldeles söndertrasad, akta dig, barn, cykla inte utan hjälm.

Nu var den lilla flickan oskadd, men för säkerhets skull bestämde sig doktorn för att köra en skallröntgen på henne. Han visste att röntgenläkaren hade bestämt träff med den söta anestesisköterskan, och han ville gärna sätta lite käppar i hjulet så att röntgenläkaren kom för sent till rendezvouset och sköterskan blev lite purken och lade märke till en viss akutläkare i stället. Sålunda var det kärlek på lasarett som förstörde den lilla flickans liv för alltid. Där ser man. Läkare borde arbeta och inte flirta.

När röntgenläkaren kört en tomografi på flickans huvud blev han så fascinerad och road att han alldeles glömde bort sin träff, och sköterskan blev arg och hånglade med akutläkaren istället, och sedan hade de sjukt bra sex då och då i ett halvårs tid innan läkarens hustru kom på dem, och det är det enda lyckosamma i den här historien så det är väl bäst att jag påpekar att det verkligen var helt fantastiskt sex, åh ja, det var så att stjärnorna log.

Röntgenläkaren däremot log inte, han skrattade så att han fick hjärnblödning, det var ett blodkärl som varit svagt sedan födseln som brast, och så föll han död ner, pang bom, och i stället var det sköterskan som fick meddela den medicinska världen om undret i den lilla flickans söta, blonda skalle.

Detta var nu en sådan pangnyhet att även den vanliga världen intresserade sig, för något riktigt fult ser man inte ofta nuförtiden i detta skönhetsfixerade samhälle. Bilderna på den lilla flickans hjärna kablades ut över hela jorden och hennes föräldrar gjorde sig en förmögenhet på att sälja rättigheterna, men sedan blev de förstås osams över hur pengarna skulle delas och det blev skilsmässa och en uppslitande vårdnadstvist. Ingen av föräldrarna ville ha flickan, för tänk om någon skulle komma på idén att röntga dem och se varifrån den fula hjärnan hade kommit? ack nej, ta du henne. Till slut blev det delad vårdnad, och flickan fick veckopendla mellan Karesuando och Höör, och det var ytterst slitsamt för en åttaåring, och varje vecka mobbades hon för sin felaktiga, nyinlärda dialekt. Dessutom blev hon mobbad för att hon hade världens fulaste hjärna, för den hade alla barnen sett på tv, och tillslut blev flickan så olycklig att hon hoppade framför ett tåg, när hon skulle åka från Höör. Som tur var klarade sig hjärnan, det var bara hennes kropp som blev massakrerad, och hjärnan sålde hennes föräldrar till British museum för ännu mer pengar, som de bråkade om återstoden av sina liv. Och så vitt jag vet ligger världens fulaste hjärna där någon stans i samlingarna, inlagd i en burk med sprit.

Snipp snapp snut så var sagan slut.

Sweetness follows.

Det här med att göra ont i sig, att inte tycka om sig, att bli smutsig och lustig och socialt inkompetent, det här med att inse för vet inte vilken gång i ordningen att när jag inte tycker om mig är jag inte så jävla festlig, det är roligare att umgås med folk som är glada, jag gör ju likadant, om någon ens gör något, kanske är det bara det här med paranoian, att allt blir slag i magen, även det som inte.

Det här.

Jag glömmer och tänker att jag är en glad jäkel i allmänhet, och så kommer det här, så bekant men jag såg det inte komma och kanske är det bara hösten, mörkret, årstidsbunden serotoninbrist. Inget är egentligen särskilt olikt soldag i Botaniska men likväl en helt annan känsla i bröstet.

Jag glömmer också det dubbla i att vara ensam när det är så här. Lättare att tycka om sig när man är ensam, inte lika mycket att skava mot. Å andra sidan den svidande känslan: mig går livet förbi. Det händer säkert något roligt någonannanstans. Där andra människor är. Å tredje sidan, med de andra människorna: krypet i kroppen, fjäderlätt ångest som stryker runt anklarna. Det trippla i ensamheten.

Det går över, det vet jag ju. Enklare i den tanken.

Och någon måste älska mig och någon måste vara jag, det går inte att kompromissa med det.

I helgen ska jag försöka undvika internet, och försöka umgås med skönlitteraturen. Kanske söka sommarjobb också, man får se. Och jag vet inte hur vältimat det är men jag är trött på att ägna för mycket tid åt datorn.