lördag 6 september 2008

Wanna see me disco?

Igår var jag ute med Johan på Boom goes the dynamite. Det var rätt trevligt, fint med klänning och dans. Bäst var när de spelade Le tigre, och jag pirrade till av folkhögskolenostalgi och dansade mig en svettrand över ryggraden och glömde hur jag tedde mig. Det är svårt det där med dans, det är en tunn linje mellan glad och entusiastisk och bara helt töntig, och ibland, när musiken är okej men inte uppslukande, kan jag tillbringa alldeles för mycket tid med att tänka på hur jag ser ut. Å andra sidan, det där lilla försiktiga tyngdförflyttandet och armböjandet som så många sysslar med, hur kul kan det vara?

Och så fick jag dansa till Lisalåten, det var också fint. Johanstackarn hade näsblod, så jag tvingade hans kompis Oskar att dansa med mig. Oskar sade med skeptisk stämma "Det låter som Håkan Hellström?" och jag sade "Ja, fast på ett bra sätt!"


Annars var finaste stunden en hallonsoda i baren. Socker och fotvila och titta lite på folk. Jag borde kanske sluta hänga in hela plånboken i garderoben och leva på vatten hela utekvällarna.

Idag har jag knappt gjort ett skapande grand, och sparat alla punkter på "att göra-listan" till imorgon, men de håller sig. Det är helg, och det är skönt att vara ledig.

Men jag har i alla fall läst Anders Paulrud, "Fjärilen i min hjärna". Av någon anledning är den en roman. Jag tycker att den verkar hemskt självbiografisk.
I alla fall, det är en bok om döendet i lungcancer, och bokomslagets tvärsnittsbild av en hjärna är ett villospår; textjaget har haft en hjärntumör som han fått bortopererad, och som han inte kommer att dö av.
En ganska sorglig sak är boktiteln, fjärilen i hjärnan, som är en symbol för hopp. Den fjäril man ser på en tvärsnittsbild av hjärnan är de två sidoventriklarna; vätskefyllda hålrum mitt i hjärnan. De innehåller ryggmärgsvätska, likvor, och deras största funktion är väl att vara ett slags lager av vätska. Låt oss säga som så: inte ett uns av själen sitter i ventriklarna.

Jag antar att metaforen funkar utan den där vetskapen, och därmed funkar för de flesta människor.


Annars hade jag samma problem med boken som med Didions "Ett år av magiskt tänkande", som Paulrud refererar ganska friskt till. Det faktum att det handlar om en så priviligerad död. Man får en hjärntumörsdiagnos, man rymmer till Paris en månad. Man orkar inte gå ut och undrar om man har allt man behöver i kylskåpet, man hittar oxfilé och hummerfond.
Man undrar varför det inte är tillåtet att dricka en liten fin whiskey på sjukhussalen och varför man inte serverar ostron, "sex fine de claire", det skulle "förändra själva livsviljan". Man berättar stolt över vilka märken det är på kostymerna som blivit för stora för ens kakektiska kropp.
Och man gör snygga referenser till Didion och Dante och har allt det där kulturella kapitalet, också.

Döden i Fittja, skrivs det inga böcker om den eller får vi bara inte läsa dem?

Bäst tycker jag om när textjaget svär, över enkla saker som en förflackad och svårtydd handstil. Lite mindre poetiskt, lite ärligare.
Och relationen med exhustrun Solveig, som tveklöst kommer för att vara en axel att luta sig mot, när det nu är allvar, när det nu är tal om aldrig mer. Det är en fin beskrivning av en sorts kärlek som handlar om tröst istället för kön och ägande.

Jag har inte läst något annat av Paulrud, även om jag många gånger hållit i "Kärleken till Sofia Karlsson" på biblioteket. Det känns inte rättvist att döma honom på det här, skrivet under så speciella omständigheter. Jag tycker att det har poänger men förstår inte de hyllningar jag hört, samma känsla som med Didion, men det känns lite förbjudet att skriva så om den här boken, eftersom författaren gick och dog innan utgivningen. Märkligt. Hade han varit vid liv hade det varit lättare att säga "Jag hade nog förväntat mig mer".


Nu ska jag lägga mig i tid inför nya tag i morgon. Städ och disk och mail.

1 kommentar:

Emma sa...

Å, jag som tyckte att den var så fin och läste Didion bara för att han nämnde den, hade inte hört någonting om den från någon annan tidigare. Du har en poäng angående Fittjadöden, den borde också beskrivas såklart, men jag gillade ändå det lugna liksom filosoferandet här. Gillar inte alltid honom, men det måste man ju inte göra. Jag tycker iofs att det verkar som att du gillar den litegrann också, fast kanske inte så mycket.