#24

Dagens bebis som sprang runt runt fotpallen hemma hos Anna. Och att medan hon sprang runt och tuggade på saker och var glad i hågen hann Anna och jag prata om allt och alla och lite till.

11 månader

Dagen firades med stora mängder frukt (bra!) och snor (mindre bra) och en väldigt lång förmiddagstupplur (inte dumt).

Under månaden som gått hände detta: Estrid släppte taget och började gå, själv. Det är nu så självklart att det känns underligt att tänka på att hon inte kunde det för en månad sen. Nu knatar hon runt, och ramlar med jämna mellanrum, framförallt när hon har grejer i handen, men går nästan jämt.
Hon blev mycket större av att börja gå - ännu mer litet barn och mindre bebis.

Övriga motoriska hits: hon har lärt sig krypa ner från sängen. Hon backar: sakta och kontrollerat, och landar på fötterna. Och är supernöjd med sig själv.

Och så pekandet då. Idag pekade hon på mitt äpple som hon ville ha... Så det är en användbar förmåga, får man säga.

Estrid var på sin tredje utlandsresa: Estland. Hehe. Redan nu är hon väl mer berest än jag var när jag var åtta... Båt var, som jag tänkt mig, ett fiffigt sätt att resa med knodd. Och det var många barnvagnar...

Annars har vi hängt mycket hemma den här månaden också. Tagit tupplurar. Övat på gången. Badat badkar. Gått hem till folk och fikat. Sånt.

Bilden kan också illustrera en av de raraste utvecklingarna: hon kommer och lägger huvudet mot ens knä, eller slår armarna om ens ben, och gosar. Medvetet och med flit. Hjärtsnörp.

Bärjackan har fortsatt vara vår bästa vän. Däremot har ungen blivit ännu lite kinkigare med att sova - det räcker inte alltid med en vanlig promenad längre, det krävs ett grepp om huvudet och täckta ögon och... ja.

 

Jag har börjat bära mer på ryggen; mest i sele men nu jobbar jag lite mer på sjal också. Det är ju bekvämare, och hon börjar bli tung. Dock är det joxigare med bärjackan. Jag ser fram emot den varmare årstiden, när man bara kan gå rakt ut.

Estrid blir mer och mer spexig. Tittut med dörrar, duschdraperiet, badkarskanten, bordskanten.

Och mat? Inte så mycket mer än sist. Är lite på och av. Gillar nästan alltid bär och fil och ärtor. Kan gå mellan att äta en näve ärtor till middag och att plötsligt slå till och äta en kiwi + en halv banan till mellanmål. Men hon ammar och växer och utvecklas, så hon får ju vad hon behöver. Hennes ätande är inte min prestation - kan dock vara värt att påminna mig om.

Hennes ammande görs i allt knasigare positioner, och snabba småslurkar om någon minut. Estrid gillar att amma väldigt mycket. Hennes ögon lyser när jag knäpper upp bh:n.

Pratar gör hon inte än - eller hon snackar en massa "mamama" och "bababa" och "heu!" och "deru" och "digledigle" och allt möjligt. Men inget som är konsekvent. Och hon vet nog att vi är "mamma" och "pappa" - men jag skulle inte svära på det.

På nätterna sover hon rätt bra, hela natten med ett gäng amningar som jag inte minns, och hon har börjat sova lite bättre om kvällarna - stunder då ingen bär eller ammar, när Kristoffer och jag sitter ihop i soffan och hinner dricka te (och börja sakna knoddan).

Och för ett år sedan jobbade jag mina sista vårdcentralsdagar och hade en jättestor mage och tyckte att det skulle bli läskigt, föräldraskapet. Hade jag vetat att det var så här - så mycket roligt och så lite jobbigt, ändå - så hade jag inte behövt oroa mig så mycket. Men man kan ju inte veta.

Men det är härligt att det är mest bra, det är det.

#23

 Bärsjalsbarnet som tar mitt kort ur betalautomaten i kassan på Ica. Det har hon ju sett att jag gör! 

#22

Ta en snabb dusch sittande i badkaret med ett glatt barn som leker tittut med badkarskanten. 

#21

En som kommer över med choklad och tröst. 

#20

Simmade igår. Kroppens funktion, simtagen, smidigheten. Tacksamheten över kroppen. 

Snor och sömn

Har sovande unge på ryggen för andra gången idag. Men så vaknade hon 05.45 också, grät av trötthet men kunde inte somna om (trots intensivt gungande och ammande). Det kan ha varit så att båda hushållets vuxna sa "men SOV bara!" till det stackars snoriga barnet...

Framtänderna har kommit fram, och hon har precis kommit ur en utvecklingsfas enligt Wonder weeks, så det finns hopp. Bara förkylningen ger sig, så.

Och ute är det åtta grader och lite solglimtar. Men men.

#19

Barnet somnade i sjalen under promenaden med huvudet lutat bakåt, rätt ut från mitt bröst. Hon halvblundade och smågnölade en stund och såg faktiskt rätt festlig ut. Jag höll henne om nacken, som en liten liten unge, och hon somnade på riktigt till slut.

Annars är hon förkyld igen, lilla snoris, och lite gnälligare än vanligt. Men har ätit frukt för ett helt kompani under dagen. (Blåbär, kiwi, banan, björnbär, apelsin, röda vinbär.)

#18

Gick på körsittning med man och barn och sedan gick de hem, men jag var ute och svirade uppklädd och pratade om annat än bebis ända till kvart över tio. Förvånansvärt skönt. Och så smällde jag i mig massor av knytkalasmat (fikonmarmelad! brie! hemgjord sushi! mums!) dessutom.

#17

Turkiskinspirerad middag med gröna bönor och morot. Mycket olja och socker och det smakar som något som grannarna kommer över med i Bodrum eller i Yesilköy.

Hur udda är det att vilja ha en vaginal förlossning?

Kitty Jutbring (vars blogg jag läser, tillsammans med sådär femtielva andra mammabloggar) skrev igår  om att hon vid en eventuell andra graviditet skulle kräva planerat snitt och vägra vaginal förlossning. Och det tror hon inte att hon är ensam om:
"Och när man pratar med folk, hur många har en ”helt ok” förlossning? Ingen!"

Kommentarsfältet fylls på av antingen peppade "min förlossning var det bästa som hänt mig!" och "smörj underlivet med vegetabilisk olja för att undvika bristningar" respektive "nej fy fan, aldrig en vaginal förlossning (igen)".

Men ett kommentarsfält är ju inte statistik.

Andelen som föder med kejsarsnitt utan medicinsk indikation i Sverige är under 2 procent av alla förlossningar.

nämns det i en debattartikel i Läkartidningen från 2013 (för kvinnors rätt att välja snitt). 

2 procent. Det är inte mycket. Är det vad du skulle gissat på? Inte vad jag skulle gissat, innan jag läste den där artikeln. När man läser bloggar och forum så framstår det som många som  vill ha snitt på grund av förlossningsrädsla, tycker jag.

Men då glömmer man ju vilka som skriver mest. Vilka som känner störst behov av att berätta om sin upplevelse, av att hitta likasinnade, av att skapa opinion.

Ett kommentarsfält är inte statistik och bloggar och forum är inte heller det. Det kan vara bra att komma ihåg.

Så svaret på rubriken: inte alls.

Obs: att detta inte gör att förlossningsrädda eller de som av andra skäl vill välja snitt ska tas på mindre allvar.

#16

Igår, var jag glad igår?

Jo.

Fast inte igår kväll, när Kristoffer var på manskörsmiddag och bebisen grät, och bars, och ammade, och sen sov så jag fick en timme i soffan, men sen vaknade, grät, blöjan läckte i sängen, grät, ja.... Inte då.

Men jo:

korkskruvsluggen som Estrid har nuförtiden! När hennes hår blir blött blir det den allra sötaste lock, mitt i pannan.

#15

Lunchar lasagne och kiwi med ungen och hon äter som en liten häst.

Fråga, dock: varför känner jag mig som en bättre förälder när min unge äter mer mat? Det är ju inte sant. Dessutom var det hennes pappa som lagat lasagnen...


Alternativt ögonblick, således:
ett tänt tårtljus i semlans lock och en viskad födelsedagssång (med en sovande bebis i rummet jämte).

#14

Han som värmde vetekudden och lade den på början till mjölkstockning så att det släppte. 

Att han stöttar mig i amningen som i allt. Och i förlängningen: att vi ser så pass lika på föräldraskapet. 

Inte heller dumt:

Skumbad med levande ljus.  Början av "Det eviga folket är inte rädda". Kanelbulle och roiboos. Ett par bitar Tupla.

(Skulle gått och simmat idag men promenerade så långt i solen att jag valde vatten i mindre skala istället.  Det var inte fel. )

#13

Dagens? Först började Estrid peka, med ett mycket litet pekfinger, så snart hon vaknade på morgonen. Mycket gulligt. Försöker dock att samla på glädjeämnen som inte är relaterade till mitt barn, också, och det var ju en Estrid igår...


Sedan, när jag slängde sopor vid 9-tiden, tänkte jag att dagens blir lätt: sol från klarblå himmel. Och framåt förmiddagen gick jag ut på en långpromenad med sovunge i selen och grönt i åkrarna och den där blå himlen.

Men något annat:

Idag fick jag brev från Socialstyrelsen, innehållandes bevis på att jag numera är legitimerad. Nästan 10 år efter att jag började på läkarprogrammet, 4 år efter examen (redan 4 år!). Funderar nu på om jag ska bli en sån som skriver

/Karin Bengtsson
leg läk


i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Nä, eller hur? Det är ju jävligt odrägligt.

Men det är roligt att jag är legitimerad nu!

#12

Att idag lade Estrid huvudet i mitt knä när jag satt.


(Hon har börjat gosa medvetet. Hjärtat brister lite av detta.)

#11

Rosa ögonskugga och rutiga strumpbyxor. Att faktiskt känna sig lite piffig.



Har nämligen stora stora klädtråken annars: har förutom ett grönt linne exakt samma kläder som förrförra vintern (förra vinter = gravid = helt i trikå), minus allt som inte är amningskompatibelt. Å ena sidan bra, det är ett vansinnigt konsumtionstempo - men å andra sidan känns det trist. Har alltid samma: svart kjol/jeanskjol/manchesterkjol + baslinne (ibland t-shirt för att spexa till det...) + kofta. Det var inte lika tjatigt när jag slängde in t-shirts med skojiga tryck (men de har för snäv urringning för att man ska komma åt amningsbehån) samt klänning (funkar också dåligt). Jag tycker att folk som vill sluta amma för att ha klänning har rätt wacko prioriteringar. Men jag saknar kanske mina klänningar lite. Och jag vet inte, att känna mig skojigt klädd.

Rosa ögonskugga kanske är en del av lösningen. 

#10

Att mata mannen med semla och bebisen med hallongrädde. Alternativt tulpanerna jag fick. Alla anledningar att äta semlor och köpa tulpaner är bra. Även en lite fånig köp-dag. 

#9

När Kristoffer och jag gjorde jumping jacks i vardagsrummet ikväll och han flaxade över rummet för att stänga dörren och såg för festlig ut. 

#8

(I efterhand, från igår.)

Slickar skålen med marängsmet. Vitt sött fluff. 

(Och tänker att jag är ju lite händig ändå som utan vidare separerar gulor och vitor och sedan vispar tills jag kan vända skålen uppochner. Jorå.) 

#7

Den fyraårige pojken som gav Estrid en rosa ballong när vi åkte buss idag. Estrid slog mig i huvudet med ballongen och var alldeles lycklig. Pojken förhörde sig om var vi varit, och om hon lekt inne på Ikea. Han konstaterade att Estrids tunga var liten, hans mittemellan och jag och hans mamma hade stora tungor. Idag hade han varit hemma från dagis, för han var sjuk, men imorgon skulle han gå dit igen. 

#6

Jävla gråväder och blandkänslorna av att det nog är lite tråkigt att vara hemma ensam men å andra sidan att dagarna rinner så fort och snart är det inte bara jag och E mot världen igen.

Idag satt den lite långt inne, helt enkelt. Men:

Estrids ansiktsuttryck och ljud när hon fick hallon och turkisk yoghurt till mellanmål. Man kan säga att det gick hem. 

#5

Två vuxna och en unge som mätta och belåtna ligger i ett badkar med varmt vatten, och är hemma. 

#4

(I efterhand)

När vi satt på den mysiga restaurangen i Tallinn,på överraskningsresa för Inga, och skålade för hennes doktorstitel. 

#3

Sovande barn i isbjörnspyjamas. Vi färdas över Östersjön. Det gick att dra ihop sängarna i hytten, så här ligger vi, alla tre. Och gungar. 

#2

Vaknar mjukt i sängen. Klockan visar 11.36. Estrid rör sig lite, ler mot mig. Vi har tagit en förmiddagstupplur på nästan en och en halv timme. Det var en lite ryckig natt, så det var fantastiskt att sova ikapp.

Jag har nog inte tagit så många tupplurar i hela mitt liv som under det här året. (Om man inte räknar när jag själv var bebis, då...).
Jag vet att rådet "sov när barnet sover" inte är en universalmetod - när barnet bara vill sova i sjalen, eller om man har svårt att sova på dagen, eller om barnet har ett syskon som inte alls tar tupplurar längre, eller av tusen andra anledningar, men herregud vad det har gjort min föräldraledighet bättre; att sova tupplurar med Estrid.

#1

Att Estrid lärt sig putta till badrumsdörren, och att stänga till den när jag är i badrummet. Hennes min när hon gjort det, och jag öppnar dörren. Och också hennes sura och frustrerade ljud när hon inte lyckas putta upp dörren själv. 

En storskalig form av tittut, får man säga. 

100 dagar med ett lyckligt ögonblick

Hittade via en kompis på Instagram det här: #100happydays
Can you be happy for 100 days in a row? frågar sidan, och jag tänker "nej, fan, och det är inte en rimlig idé". Sedan läser jag, och det menas inte att man ska vara lycklig 100 dagar i sträck, utan att man 100 dagar i sträck ska ta kort på något som gör en glad. Alltså att man ska ta en glad stund under dagen och dokumentera den.

Jag vill inte riktigt fylla mitt instagramkonto med blommor och bebisbilder - eller, det gör jag ju ändå, men jag vill inte känna mig tvingad till det. Däremot kan jag absolut notera något som gör mig glad varje dag. Det passar ganska bra: slutet av föräldraledigheten är inom synhåll (knappt 2 månader!), och jag vill ta vara på de här dagarna.

Så jag gör så här: i text, för att trimma formuleringsförmågan lite, och här på bloggen. Idyllfobiker är varnade. Om det dessutom innebär att jag bloggar lite oftare, så mycket bättre. 

Ett stort steg

Idag på eftermiddagen övertalade jag Estrid att stå utan att hålla i sig, så att jag kunde ta lite kort. (Jag tar så lite kort nuförtiden! Men det är skumt och hon är snabb så det blir ofta suddigt).

Sen ringde min syster och jag pratade om att Estrid står hemskt stadigt nu, och hon tar ju ett par steg, mellan soffan och soffbordet till exempel, och ibland när hon har något spännande i handen. Hon kan ju gå nu, egentligen, sa jag. Hon törs bara inte.

Kristoffer kom hem och vi åt middag. och sen satte vi oss allihop på köksgolvet, och jag pratade om att Estrid tagit lite fler av de där stegen som hon inte vet att hon kan idag, men undrar när det lossnar.

Och sen. Sen gjorde det det. Sedan gick hon emellan oss, flera gånger, och sedan gick hon till och med fram till leksakskorgen, och hon går ju fortfarande helst med en hand i sin men nu måste man ändå säga det. Hon går.

Lilla ungen! 10 månader och 1 vecka.

Tiden.

Vi är bland de första i umgängeskretsen som fått barn, det tror jag att jag skrivit om innan. Det har sina fördelar: man slipper en hel del goda råd och folk som minsann vet hur man ska göra. (Annars populärt när man är nybliven förälder.) Folk är entusiastiska över ett gulligt barn och kommer med spontana presenter när de hittar ett extra gulligt gosedjur, eller en rolig pekbok.

Nackdel: att trots att folk i teorin vet att man får mycket mindre tid, och ork (via mindre sömn) så går det inte riktigt in ändå.

Jag har haft en roll i kompisgänget som en som fixar och planerar. Den har jag kvar lite mer än jag skulle önska. Jag har försökt hejda mig, men upplever inte att det är någon annan som tar klivet fram och gjort saker i stället. Det kan man ju bli frustrerad över. Och även om man har ganska lite tid att kolla upp tågtider eller maila och påminna om saker, så har man ganska mycket tid att vara frustrerad.

Man kommer ju bara så långt på tanken "om du får barn, då kommer du märka"...

Och det faktum att det här känns som ett wild and crazy klockslag, det är väl också svårt att helt ta in. Pre-unge.