This spring has been the weirdest one this far

Den här hösten kommer att bli så hemskt mycket bättre än förra. Jag är fullkomligt överygad om det.

Allt som var tyngd förra hösten som inte är det i år. Jag är tacksam. Även om jag visste det då, sade till mig själv att det här är inte rättvist, inte rimligt, den här bördan, det kan inte vara så här, det måste lätta, även om jag visste det, så är det en helt annan sak när det ÄR. Lättat.

I år ska jag lära mig om socialmedicin (vilket jag är lite hemligt pepp på, men det är ju känt som en Tråkkurs så säg det inte till någon), röntgen, psykiatri (som jag är officiellt pepp på), neurologi och rättsmedicin. Dessutom ska jag gå en skojig kvällskurs, Gör din röst hörd, känd som Brian Palmer-kursen, försöka gå en yogakurs och vara ansvarsfull när det gäller kören. Jag tror att det är ganska lagom med planer, och jag tror att det ska bli roligt.

Helgen har varit fin och jag har gjort storslagna fynd på Vaksalatorg: röda tumvantar, obetydligt använda, för femton kronor, och ett frågesportspel för en tjuga. Dessutom har jag ätit fluffigt sesambröd i solen, bakat morotskaka med Johan och sett en bra film, Transamerica. Och haft styrelsemöte.

Utanför min navel har jag förstås sällan så mycket att säga, men jag är banne mig glad för att sossarna har föreslagit delad föräldraförsäkring. Eftersom alla dessa individuella omständigheter likväl slutar med att barnafadern kanske tar ut två månader (men inga garantier!) så är det jävlarimig på tiden att man inte får skylla på dem längre. Det går för långsamt utan påtryckningar. Jag vill att en ansvarstagande far är en regel istället för ett undantag, och jag vill det nu, fort, genast. Och jag vill att arbetsgivare ska börja räkna med att män i 20-30årsåldern också kan komma att försvinna iväg på ett halvårs ledighet, och jag vill att inte de heller ska få några frågor på anställningsintervjun om de planerar barn i den närmsta framtiden, och jag vill att mina barns far ska packa matsäck till skolutflykten lika ofta som jag gör det, och jag vill ha allt det här, jag nöjer mig inte med att min dotter eller dotterdotter kanske får det.
För all del, det är bara ett förslag från oppositionen och det behöver ju inte hända något med det, men i alla fall, det är ett steg på vägen och man måste ju vara glad också. Save the planet, enjoy yourself.


Ps: Tack! för kommentarer på förra inlägget. Mer sånt! Kommentarer, alltså.

Vad var det som kändes så stort, vad var det som kändes så magiskt?

Idag har jag laddat ner en massa musik, och som grädden på moset, Temptation blocker. Nu ska jag börja använda den här datorn till riktiga grejer. Popmusik och det förbjudna ordet (skrivande).

Efter att jag hade sagt "gärna timvick i höst" hade jag förstås en riktigt tråkig jobbdag. Å andra sidan sitter det ett litet lite pirr i maggropen vid tanken på att jag nästa sommar är i den vita rocken och visserligen längst ner på hackordningen (vikarierande underläkare säger allt), men i alla fall. Hundra kilo beslutsångest och känslor av att inte kunna något, men trots allt en känsla av att det nog kommer att vara roligt. Också.

Äpplen, morötter och kanelkakor är inte en fullständig middag, kan jag berätta för mig själv. Det visste jag ju. Men ändå gör jag sådär. Och måste göra lunchlåda imorgon. Skyll sig själv.

Har satt saxen i 1,4*2m tyg idag, vilket alltid är lite nojigt. Min sömnad innebär en del sprättande och revisioner, men just tillklippningen kan ju inte göras om. Tack gud för billiga tyger, annars skulle det vara helt hopplöst.
När jag köpte symaskinen för drygt ett år sedan inbillade jag mig att jag skulle kunna tänka "jaha, en brun kjol vill jag ha, då så!" och sedan köpa tyg och sy. Men det är inte så det funkar för mig, eftersom den bruna kjolen då blir dubbelt så dyr som en färdigköpt variant, och det känns ju lite konstigt att betala för att lägga ner arbete (även om man tycker att det är roligt). Istället blir det "jamen det här var ju ett riktigt fint tyg här på reahyllan, vad ska jag hitta på med det då?" Det är en rolig variant, faktiskt.
En annan överraskning är att det är så mycket roligare utan mönster, och att det faktiskt går bra, åtminstone när man syr kjolar. Klänningsliv är lite över min kompetens. Än, i alla fall.

Bild på den svarta kjolen på utflykt i Berlin, på Riksdagshusets tak, (och kvällsljuset!):


Som bonus för att du läste ända ner hit: Låttipset! Jag har varit vilsen, Lisa - Parken. Helt galet catchy. Man kan fundera på varför både Jens Lekman och Pelle Lindroth har en Lisa att besjunga. Förmodligen är det slumpen, men det är ju inte den roligaste förklaringen, så det måste finnas en annan...

The Deutsch Mark Is Coming

Jag lyssnar på Yann Tiersen, som jag hittade på en gammal backupskiva, och det gör mig lite lycklig. Så himla fint.

Idag har jag suttit på de stora bänkarna i Botaniska trädgården och läst ungdomsbok och ätit nektarin. Den lilla stunden av ömhet, av inget mer att önska. Därefter kom en busslast spanska turister och ville också sitta på de stora bänkarna, så då blev jag lite ihopklämd och med på några fotografier. Men i alla fall.

Jag har fyra pass kvar att jobba och det är ju helt överblickbart. Om en vecka börjar terminen och jag ska få sitta fyra veckor i en föreläsningssal, med snygga färgpennor och inget kandidatsvansande, och det känns som en sorts ledighet bara det.
(Att äta upp när socialmedicin visar sig vara obegripligt trist.)

Det ingår ett förråd till min lägenhet, det glömmer jag bort ibland. Men det innebär att jag har kunnat rensa ur lite lådor med saker som jag egentligen borde kunna slänga, och istället lägga dem i förrådet. Jag är dålig på att slänga saker, men det här öppnar nya dörrar. Sen när jag någon gång flyttar så kan jag bara slänga allt i förrådet. Etappvis. Det är sånt man får ta till när man har ekorrpersonlighet.

Fast jag har lyckats förmå mig att slänga en del trasiga saker också, till exempel den älskade ljusa jeanskjolen. Två stora revor i det tunnslitna tyget. Jag har konsumtionssamhällesnoja, men saker går sönder när man använt dem länge, slits ut, det är okej.
(Däremot har jag alldeles för många skor för att det ska vara riktigt försvarbart, men jag har börjat få ålderstecken såsom ömma fötter och ska i fortsättningen inte köpa skor för under 200 kr, så då kommer det nog att reda upp sig automatiskt. Är det någon som läser här som har storlek 35-36 så har jag ett par grå ballerinaskor som jag inte ens använt, som man kan få.)

Tidig morgon imorgon, så det här får räcka. Bilden hittade jag på samma skiva, på tiden innan jag hade digitalkamera och snodde bilder så det stod härliga till. Men fin är det, särskilt till rubriken.

op.

Bakjouren far förbi kirurgakuten med mjukblå operationskläder och stor vit rock, och säger inte ens att han ska till operation, det är så underförstått.

Och en del av mig gnäller till som en hund som ser matte gå ut genom dörren på promenad utan att ta med mig. Jag vill följa med till op!

Men den där bilden innehåller ju också hela kirurgins baksida, för på kirurgakuten är primärjouren kvar, ung och oerfaren, med en lista av patienter som växer fortare än vad han kan beta av dem. Och om bakjouren till äventyrs inte skulle ha händerna inne i en människokropp så är han i alla fall inte så värst intresserad av att bli rådfrågad eller komma ner på akuten och bedöma eller än värre komma ner på akuten och ta egna patienter.

Jag tror inte att min operationsträngtande del är en tillräckligt stor del av mig för att det ska vara värt det att bli gnussad mot marken i sex år. Men den där känslan av "snälla ta med mig, ge mig blå handsprit och krispiga munskydd och massa massa suturer att sätta", den var oväntat stark.

Och för att lätta upp det lite, en kärleksförklaring:

Sufjan Stevens. Åh herredumildaste. Jag klickar runt på youtube och kommer inte därifrån. Hans röst, även på en liveinspelning. Som vatten. Så okomplicerat nödvändigt vackert.

Sufjanbaby, är det inte dags för en ny skiva? Strunta i statsprojektet om du vill (även om jag gärna skulle höra skivan om Wisconsin, jag inbillar mig att den skulle vara fin), bara en ny skiva vad som helst? Prettypleasewithsugarontop?

På allvar.

Välsignelsen i att vara så löjligt mycket på allvar. Den fulla insikten om detta. All gymnasieironin som nu gör mig så trött hos andra människor, som jag hade som ett skal omkring mig, som ligger som agnarna omkring vetet.

En månad till min 25-årsdag. Det här med att varje dag är en dag närmare döden, obevekligen.

Skönt i alla fall att det händer andra saker också. Inte bara att liemannen sakta sakta (peppar peppar, inga trafikolyckor tumörer kärlkatastrofer) sluter sin cirkel runt mig, utan också det att jag är lite bättre idag än igår.

Att balansera detta.

Sommarbilder.

Nu skriver jag på den nya datorn, och det firar jag med ett lass bilder. Lyxen i att ha sina bilder på sin egen dator, alltså.

Först solgula blommor från Botaniska trädgården, som jag besökte idag med Johans föräldrar. Fina fina Botan. Att jag inte går dit oftare, varför gör jag inte det?
Och jag måste se till att komma förbi Orangeriet (oh ni vet bara ordet) innan de stänger för säsongen.


Sedan några Berlinbilder, som en liten teaser. Jag ska sortera och lägga upp alltihop sen.

Här står vi framför Brandenburger Tor, och det är en tisdagsmorgon vid åttatiden (nattåget ankommer tidigt) och det är så vackert med staden på morgonen sådär.

Kvällsljus i Reichstagskupolen.

Johan och Marx!

Jag och tv-tornet. (Den fantastiskt fina utsikten från Domkyrkan, som ingen av mina fyra guideböcker sagt något om. Slingriga trappor med stenlukt men det var det så värt.)


Jag är i Uppsala och jobbar 10 pass till och har kanske lite nedräkning, men annars är det fint liv. I helgen har jag handlat för fyrsiffrigt belopp på Ikea och det är lite vuxenpoäng på det, och så har jag umgåtts med Johan och hans föräldrar och bjuppat bästa Erkan på bananchokladkaka. (Oväntat bra. En mosad banan och tre matskedar kakao, istället för två mosade bananer. Try this at home.)

Nu ska jag bara lära mig att hantera slösurfandet med ny dator. Och att fortfarande lägga mig i tid.

Äntligen:

Idag har jag köpt Birkenstocksandaler. Det är ett säkert tecken på mitt framtida yrke. Ni kan egentligen lika gärna ge mig legitimationen nu med en gång.

Birkenstock kommer från Tyskland. De är ännu ett tecken på tyskarnas klokskap och omdöme. Berlin var fint. Bilder kommer. Det lönar sig att vara facebookkompis med mig, då får man se massor av bilder. Så att ni vet.

Dessutom har jag beställt dator. Toshiba är det nya heta, barn. Särskilt om datorn ifråga har 4GB RAM. Ah.

Så från nästa vecka någon gång är jag tillbaka i teknologins värld.

Ja, det var väl det som var på hjärtat just nu. Tjipp!

Sjömansklänningen

Augusti 1970
Mina föräldrar är på semesterresa. Min mamma är 24 år och är förlovad med pappa sedan nyårsafton 1969.

September 2005
Kalmar nation, Uppsala. Jag har varit på förfest hos Johan och vi går ut tillsammans. En dryg vecka innan första kyssen. Jag är 22 år.



Båda mina fastrar och min bror har den senaste tiden, oberoende av varandra, sagt att jag är så lik henne, till utseendet. Det gör mig så glad.