Pausbrytare.

Jag har så mycket att inte berätta, det går inte riktigt att ta sig för att skriva blogginlägg då.

Men man får ta ett andetag och tänka på att det finns småsaker att berätta och på att jag brukar, brukade, tycka så mycket om att skriva.

Så, småsaker för sakens skull:
Idag har jag bakat årets första pepparkakor. Alla mina svarta strumpbyxor har gått sönder. Efter att ha tillbringat tillräckligt mycket tid på neo så ser tremånadersbebisar jättestora ut. Min förkylning har vandrat från ont i luftrören till snuva, via en otrevlig torrhosta som klamrar sig kvar. Jag har inte skrivit något på flera månader. Jag undrar hur jag mår.

Ta hand om sig.

Finfrukost: rågflingegröt med rivet äpple, pudrad med kanel. Hembakt bröd med getost. Sista koppen av chai latte-teet.

Och så sovmorgon; skulle kunna ha hur många som helst.

F32.9., eller vad som egentligen är fel på en.

En veckas BUP-kurs. Idag föreläsning om förstämningssyndrom hos barn och ungdomar.

Deprimerade ungdomar sover dåligt eller mycket, får sämre skolprestationer, är trötta, irriterade, slutar med saker som tidigare var roliga.

Alltid alltid med psykiatrin; man speglar sig inåt, funderar. Vad är vad, vad är jag, vad är normalt, vad i mig är sjukligt?

Jag har tänkt att jag hade någon sorts depression där på gymnasiet. Att det finns något sådant. Att jag har en sårbarhet. Att depression är ordet för ensamheten, helgkvällar vid datorn, gråt och klorna inåt.

Men jag vet inte; jag högpresterade, jag tränade, sov, åt. Trots allt. Jag var ensam, mådde dåligt, hade tråkigt, men kanske var det bara så. Inte ens någon liten släng av psykiatri. Bara alldeles vanligt tonår.

Friskförklara. Tänka att man kanske är alldeles alldeles. Frisk.

Så när som på världens sämsta syn, förstås. Men i sammanhanget skulle jag påstå att det inte gills.

Andra november 2009

Så här dags på året och jag fastnar så lätt i snurrtankar nedåt. Att minnas alla sina misstag och känna svedan igen. Att inte minnans sina framgångar.

Söker jobb, kombinerat med ovan, vilket inte är helt... optimalt.

Jag har ett trådlöst nätverk, ändå är jag inte lycklig.

Ändå är jag inte lycklig.

Ändå en fin stund igår på kyrkogården, gick runt och tände de ljuslyktor som blåst ut innan stearinet brunnit slut.


Lovar mig själv att skriva i bloggen varje gång jag gör mer på internet än bara kollar mailen. Vi får se hur det går. Men det är någon sorts initiativ för skrivandet, och det kan behövas. I år orkar jag inte NaNo.