Bättringsvägen.

Barnet äter glass och mat, sjunger, leker fantasilekar (djuren går till doktorn och får plåster) och är sig riktigt lik. Imorgon provar vi med förskolan. Hurra! 

Och en dag kvar med Ery-Max, som enligt vårt barn verkar smaka jävligare än Kåvepenin. Näseelutslagen kom tillbaka, så hon är inte penicillinallergisk, det är bra. Och så hjälpte det med en halv allergitablett, sen har det varit lugnt. 

Ta i trä och fortsatt åt rätt håll och hoppas på en frisk jul!

Sjukt i december

Hej bloggen. 

Barnet har vad jag själv diagnosticerat som pneumoni (CRP 193 när vi väl sökte, stackars läkarbarn). Hon fick Kåvepenin x 2 på närakuten, vilket fick mig att svära och ordinera om till x 3.  Nu har hon tagit det sen i fredags med stort mod och mycket pepp, och febern är borta och hon har orkat leka flera timmar idag. Men nu har hon fått stora kliande nässelutslag, och bara gråter. Stackars otursbarn. Så imorgon ska jag försöka få vårdcentralstid och se om vi ska byta antibiotika. (Vill inte fatta den här typen av beslut med mitt eget barn om det går att undvika.)

Stackars korv, i torsdags ville hon bara sova och sa "inte mamma" och låg hopkurad på soffan. Aldrig har hon varit så sjuk, och det var så skönt när hon plötsligt vaknade till och ville äta "ekorrfil" i fredags kväll. Den hostiga mamman cyklade genast och köpte, fast vi hade annan fil hemma. Och idag, innan utslagen blev värre på eftermiddagen, beställde hon lasagne och hjälpte till att laga den. 

Men det är sånt här barn dör av i utvecklingsländer. När de inte är välnärda och pigga till att börja med, och när man inte har antibiotika. Har tänkt mycket på Svenska kyrkans julkampanj i veckan, om att låta fler fylla fem. Gud, det gör ju lika ont när ett barn slutar andas i Somalia eller Syrien. Deras liv är inte annorlunda på det sättet. 

Futtigt i jämförelse att jag har massor av återbesök för sjukskrivningar etc varje dag och inte vill vabba, och att Kristoffer har tenta på tisdag och inte kan. Det får ju lösa sig. Hon blir ju frisk. 

Och ännu futtigare, men tråkigt ändå, att det är adventsdtid. Ungen orkar inte öppna adventskalendern, och vi har inte satt upp granen (hon har glatt sig så, så jag vill vänta tills hon orkar) och inte har jag kunnat sjunga på en enda liten julkonsert (av typ sju) med den här hostan. 

Men med lite tur är vi friska till jul, ändå. Och Estrid bryr sig inte om att hon missar förskolans lucia imorgon...

En snorig tid har inletts.

Estrid har varit sjuk, hon jobbar väl sig genom sina förskoleinfektioner. Kristoffer har varit hemma tre dagar den här veckan, jag en. Idag var hon feberfri och har ätit massor av fil. Och vi fick alla sovmorgon till 09.30, som kompensation för många snoriga nattimmar i veckan.

På jobbet säger jag till föräldrar:
"Det gör inget om hen inte äter så mycket på några dagar, bara hen dricker. De äter ikapp sig sen."

Hemma stekte jag kattformade pannkakor och föreslog glass varje dag. (Som hon inte ville ha, herregud.)

Eget barn och andras ungar, ja.  

Carrie & Lowell

Jag lyssnar ju så förfärligt lite på musik nuförtiden, men den här skivan som Sufjan Stevens släppte i våras? (I år, i alla fall...)
Nu har jag lyssnat på den, och jag vill köpa skivan, och lyssna och lyssna, och lära mig texterna utantill, och gråta lite. Den är vacker och sorglig. Och handlar om hans mamma, ja, herregud.

Annars lyssnar vi mest på Jazzoo nuförtiden, Oddjobs barnjazzskiva. Framförallt känguru-sången och elefant-sången, och med en del dans och boink till kängurun. Det kunde ju vara mycket värre, barnmusikmässigt.

Men ja, är glad åt att jag plötsligt googlade Sufjan Stevens i kväll.

Två och ett halvt

Estrid 2,5 år: (30 månader!)

Pratar pratar. Har på sistone börjat prata om sig själv som "jag". Fortfarande viss pronomenförvirring dock, ibland säger hon "jag ska hämta den!" när hon vill att Kristoffer eller  jag ska hämta något...

Senaste månaden har hon börjat leka mycket att de olika djuren sover, har födelsedagskalas (många födelsedagar i september!) och går på förskolan. Man hittar små nedbäddade djur här och där.

Annars är hon lite periodare med lekar och leksaker. Älskade Brio-järnvägen i Åshuvud i somras. Gillade mycket att gräva i sanden på stranden. Bygger nu en del Duplo.

Lärde sig åka rutschkana när vi var i pooler och på vattenland. Innan brukade hon glatt klättra upp och sedan stå och tveka lite, släppa förbi andra barn, och till slut klättra ner igen. Nu åker hon! 

Annars i lekplatser gillar hon att gunga på gungdjur, men inte vanliga gungor. Och så gillar hon nog egentligen sandlådan, men eftersom det fortsatt är det tristaste jag vet, brukar jag "glömma" ta med hink och spade ut. (Hon får gräva på förskolan. Mycket bra.) 

Hon kan slå kullerbyttor, och klättra upp på stenar och hoppa ner, och klättra i träd med lite hjälp.

Nu äter hon mycket mat, och sedan ett par månader äter hon mer själv. Det var ju lite knepigare med maten när vi var ute och reste, det är ju inte så konstigt egentligen. Hon blev så glad när vi landade i Åshuvud och var där själva och åt vår "vanliga" mat, gud vad hon slevade i linsgryta då! Just nu tror jag att hon har ngn tillväxtfas, nu äter hon massor. Mest gillar hon grönsaker (broccoli, bönor, majs). Ris, bulgur och pasta funkar alltid. Våra vanliga såser gillar hon också. Ibland tofu, men inte alltid. Tidigare halloumi men inte längre. Pesto!

Älskar glass. Helst chokladglass. Gillar att fika också, men där lämnar hon ofta en bit kaka eller tårta, det gör hon aldrig med glass. Vi försöker att bara äta sånt på helgen. Godis har hon inte börjat med än.

När vi var i England lärde hon sig äta chips, vinägerchips av alla sorter. Kallar nu detta för "kex".

Är annars mycket förtjust i cashewnötter och nu senast pistagenötter. Det äter vi ibland till vardags också. Egentligen finns ju risken för att barn sätter i halsen, men nu tuggar hon superbra.

Jo, och så gillar hon kaffe och te också! Mycket gulligt. När hon får roiboos eller örtte är det ju bara nyttigt, och annars blir det ändå inte några stora mängder.

Ammar: morgon, när vi kommer hem från förskolan, innan middagen, till kvällen, hela natten. Somnar av att amma nu. Rätt mysig nattning: tandborste och nattlinne, läser en eller två böcker medan hon ammar, därefter bara amning i 10-30 minuter (det sistnämnda är rätt segt).

Kruxet är att hon vaknar en eller flera gånger under kvällen, och somnar då bäst på att ammas om. Blir det många gånger ryker mitt tålamod lite. Nattamningen är däremot i regel inget problem, det vaknar ingen av oss så mycket av.

(Och fortfarande har ingen, någonsin, varit otrevlig mot mig för att jag ammat "offentligt". Ammar fortfarande i princip varje gång vi fikar och varje gång vi åker allmänna transportmedel. Har således ammat mig genom Turkiet  (igen) och England sedan sist, utan bekymmer. Vet inte riktigt varför vi inte drabbats av det där skogstokiga amningshatet, men det är ju skönt. Skriver det här som en liten uppmuntran till den som funderar på att amma länge: det behöver inte bli en massa dumma kommentarer, man kan ha tur.)

Estrid har lärt sig att sova på förskolan, med mjukiskatten som finns där. Behöver oftast att någon sitter hos henne och klappar, men inte alltid. Och vissa dagar sover hon inte - men det är ju ganska nytt än.

Hon har blivit mer intresserad av att ha trosor och vi har köpt nya tjusiga, med ugglor och katter och fladdermöss. Detta istället för de tråkiga nyckelpigeblöjorna (vi har Libero, och de roliga fågelblöjorna går alltid åt först. Sen vill Estrid köpa nya blöjor, och sen får vi använda upp nyckelpigeblöjorna med vissa diskussioner...) Hon har ju kunnat springa till pottan för att kissa länge, när hon varit nakenfis, men nu går det bättre och bättre även med kläder. Tror verkligen att förskolan hjälper där, att se att de andra barnen har trosor och går på toa. Övar också på att använda pottan för nummer två, men där behöver hon nästan alltid ha blöja.

Hon har också vaknat med torr nattblöja och gått iväg till pottan det första när hon vaknat ett par morgnar. Imponerande med tanke på nattamningen ovan. Man får väl se hur det går, men jag trodde att nattblöjan skulle hänga kvar länge till, även efter hon blev dagtorr...

Hon är bestämd på vissa saker, typ kläder. Vill helst alltid ha samma fast hon har hela byrån full. Föredrar pärontröjan, båttröjan och tukantröjan. Vägrar jeans. Fick plötsligt för små skor, och de nya vi köpte var "obekväma" (och nästan för små de också) men nu tror jag, ta i trä, att hon accepterat vinterskorna. Det är mycket skönt att Kristoffer klär på henne på morgonen, de brukar av någon anledning enas snabbare om kläderna.

 

Kristoffer och Estrid brukar sitta vid pianot och öva på noterna, "B som i bulle", men hon sjunger fortfarande helt utan melodi. Däremot kan hon hela låttexter, och det snappar hon upp fort. Hon gillar också att hitta på egna sånger, framförallt när hon spelar på gitarren som står i vardagsrummet (då handlar texterna ofta om sånt hon ser: "pianot pianot pianot, soffan soffan soffan") eller när hon sitter i cykelvagnen (då har jag svårt att höra). Hon kan ett par bokstäver och har vid ett tillfälle lyckats skriva ett A (då var hon stolt). Hon räknar till tre och kan säga "två cykelsitsar till och med!", men längre än så har hon inte kommit.

Böcker har vi inte läst så mycket under sommaren (även om pixiboksbunten var med oss överallt), och många gamla favoriter är nu "nä". Hon har inte riktigt lika bra fokus som hon hade i våras heller, men det är väl en träningssak, och det lär ju bli mer bokläsande ju mörkare det är. 

På paddan har vi introducerat henne till Toca kitchen i samband med resandet, och det gillade hon, men det var svårt med motoriken. Mest ville hon mata katten fisk. Hon gillar Bamse-memoryt som finns på morfars padda också, det kopplade hon (men det är svårt att spela riktigt memory). Vi använder framförallt paddan för film: Maru går fortfarande hem, och så Miffy.

Estrid har familjens trevligaste temperament, särskilt om hon får äta och sova i tid. Hon är oftast glad och gillar en massa olika saker, och hon finner sig i nya situationer. (Hela förskolebiten! Bara sådär!) (Och allt vårt resande i somras!) Jag och Kristoffer trotsar värst. Estrid håller också ett öga på oss: "vi har glömt hjälmen" kan hon säga när vi är på väg ut, eller "pappa har inte tagit sina vantar". Hon tycker att det är jobbigt när vi är osams, och blir ledsen när någon är ledsen. Hon kommer gärna med min telefon eller mina nycklar "det här är mammas!" (även om jag inte vill ha dem just då). Ofta vill hon hjälpa till i köket, och när jag lät henne skära tofu för ett tag sen (med en bordskniv) var hon så himla stolt. 

Åh, det är svårt att få ner henne, förstås, det blir bara en massa små fakta. Estrid är en så fin liten person. Och ja, hon är mitt barn, klart jag tycker det. Men hon är ju det.

Livskrisen, förskolan, tangentbordet.

Hej.

Jag har fått ett litet trådlöst tangentbord i födelsedagspresent. Inbillar mig att detta ska öka på bloggandet (och janske kanske det skönlitterära skrivandet?). Man får väl se.

Sitter i alla fall förfärligt rak i ryggen i denna stund.

Har en del åldersångest och vet att jag kommer att fnysa åt den om 10 år, men det hjälper ju sådär nu. Kände mig mycket mer i fas för två år sedan, trots att jag har ST och allt nu. och den dör ålderångesten/dödsångesten är ju som söndagsångest - helt kontraproduktiv. Om det nu är för kort och skälvande dyrbart, då ska man väl inte ägna den lilla tiden åt att oroa sig för att det är för kort.

Girigt också. Hela ens existens är en lycklig slump, från jordens läge runt solen till kombinationen av könsceller. En gnista. Och så vill man bara ha mer.

Mn kille som är jungian och tror att vi är mer än DNA-kombinationer har en mycket trevligare inställning till allt det här. Jag skulle också vlja tro mer, men det är svårt.

Vlket nog faktiskt är det sämsta med min utbildning och med mitt jobb.

Annars är det inte så illa. Är så här efter en vecka tillbaka på jobbet mycket nöjd med att ha ett jobb där man kan jobba kontorstid och deltid och få en bra lön att leva på OCH ändå känna att man gör något vettigt.

Estrid verkar ha det bra på förskolan men är ledsen vid lämning. Kristoffer har alla lämningar, stackarn. Tror att det gör Estrid lite mer skeptisk mot Kristoffer också. Jag är good cop som kommer och hämtar. Hon blir som en liten koala på mig och säger "åka hem!", men så snart vi är utanför dörren berättar hon glatt om rutschkanan och utflykten och sångerna de sysslat med under dagen.

Men i helgen har hon varit mycket gladare hela kvällarna. Men hon blir väl trött av ett nytt jobb, det är väl rimligt.

Och jag blir trött av mitt nygamla. Är inte riktigt den pigga och aktiva förälder jag skulle vilja när jag väl hämtar. Trots att jag saknat henne så mycket under dagen.

Just nu har jag en förskolebacill också, och halsmandlar som växer mellan varje gång jag går på toaletten och tittar mig i halsen. Är lite lullig. Hoppas i sann läkaranda på att jobba imorgon ändå.

En glädjekälla att skriva ändå. Hej tangentbordet!

Rapport från inskolning.

Vi skolar in. Det går bra. Första intrycket är bra för både mig och Estrid. Hon pratar nöjt om rutschkanan som finns inomhus, och om barnen. Jag tycker att pedagogerna känns bra och att lokalerna är fina. Ännu har jag inte lämnat, på fredag satsar vi på det, det är ingen stress. Estrid går iväg med pedagogerna till andra rum och leker och jag sitter i matrummet och väntar på att hon kommer tillbaka till mig och vill amma eller sitta i knäet.

Allt går bra. Estrid är glad att komma dit, och hon har roligt. Ändå: att det är så här vi byggt vårt samhälle. Att det är små nyinskolade ettåringar där som inte kan gå eller prata, som är ledsna och tittar längtansfullt ut till hallen eller genom fönstret. Att Estrid, trots att jag ska jobba 75%, kommer att ha dryga 30-timmars veckor där. Att det är tre vuxna på elva barn och att det är en bra personaltäthet, jämförelsevis.

Men jag tror ju att hon kommer ha det bra där. Och ha roligt med de andra barnen. Men för hennes del tänker jag ändå att det skulle räcka med ett par timmar per dag. Och för de där riktigt små...

Åh, det är inte meningen att döma ut de föräldrar som sätter barnen på dagis tidigt. Man gör det man måste.

Men från sitt eget smala perspektiv: skönt ändå att Estrid är "så stor" (förhållandevis). Att hon kan prata för sig, förflytta sig, ordna saker på egen hand. Att hon kommer kunna berätta vad som hänt under dagen.

Turistbarnet och förskolestarten.

Idag gjorde vi Sigtuna med vår lilla turist. Med stort allvar fördjupade hon sig i kottar, sniglar, änder och kyrkoruiner. Och när vi strosade förbi det gulliga lilla rådhuset på väg mot bussen hem krävde hon att få gå in där, eftersom det inte var öppet när vi passerade tidigare under dagen. 

(Hon har också valt dagens outfit själv: katttröja, kaninshorts, rutiga tågbyxor (= byxor att åka tåg i, = tights), kattstrumpor. Vissa människor har färgkoordinerade små barn. Jag undrar hur det går till. )

Det är roligt att resa med Estrid. Sen verkar det vara en sinekur att åka tåg som en ensam vuxen... Men Estrid visar små randiga sniglar och har så hjärtans roligt av att plumsa stenar i vatten, och tittar artigt på allt vi pekar ut också. 

Här dricker hon te i Stockholm. Fika har vi lärt henne ordentligt i alla fall. 

Och imorgon börjar hon förskolan. 2 år och 5 månader gammal. Vi ska på 45 minuters besök, så börjar inskolningen, och jag ska vara med hela tiden, men ändå kniper det i mitt hjärta. Försöker hålla god min och pratar väl om förskolan allt jag kan, och har hört en massa bra om förskolan också, men att hon ska vara med främmande människor? Hela dagarna? Hon som är så liten. (Fast hon kommer nog att vara bland de större på småbarnsavdelningen....)

Dessutom börjar jag jobba om 2 veckor, och det blir bra men det är motstånd. Har varit hemma med Estrid sen i april, och Kristoffer har varit ledig med oss mellan juni och mitten av augusti. Att vi ska lämna hämta storhandla tvätta alltihop? Puh. 

(Bara middagstupplurarna med Estrid - att inte få det mer? Bara på helgen? Nä?)

Ska skriva ett långt och bildrikt inlägg om sommaren, för min skull mest. Men nu har jag brutit tystnaden, tjohej! 

27 månader

Hurra för denna unge! Som just nu är på Mallorca, efter en okristlig morgon och en tur i "Bamseflygplanet!". Idag har vi badat lite, alla var trötta, men imorgon blir det åka av. 

Fina ungen som pratar massor, klättrar på allt men inte vill åka.rutschkana utan klättrar ner igen, gillar Bamse och Pippi och djur och tåg. Äter många sorters mat, älskar chokladbollar och smultron, blir gärna matad annars. Ammar mycket och gärna och säger "amma det andra bröstet". Har starka åsikter om kläder - biltröjan ovan är uppskattad. 

Är just nu så himla sentimental över att hon ska börja förskolan.  Korven min. 

Som nog vaknar 06.30 imorgon, så godnatt!

Blekingebloggen.

Inget gör min unge till ett lika girigt monster som smultron, upptäckte jag idag.  Hon kan inte äta ett i taget, vill möla in nävvis på en gång, och ville absolut ha de allra sista bären. Som tur var hade vi hittat Det Stora Smultronstället, så alla fick smultron. Estrid bara några fler... 

Jag och min yogaskada har inte ont längre men har ändå testat yinyoga. Märkligt tillfredsställande i all sin långsamhet. Höll inga positioner i 3 minuter, men ändå. 

Från förmiddagens skogspicknick, innan smultronfyndet. Go unge eller. 

Rapporterar också att det är grönt och fantastiskt här. Älskar att kunna cykla ur Hoby snabbt och hamna i detta. 

högmod före fall, men jäklar vilken tårta.

Den som gör bhujapidasana och tänker "det här går ju nästan! fast det var tre år sen!" straffas med öm pectoralis och axel  dagen därpå. Ikväll blev det benen mot väggen och annat milt. Men all yoga är bra yoga!

Vi cyklade till Ronneby och min cykel har bara låga växlar och det var backigt och Kristoffer påstod att vi snart var framme redan innan vi var halvvägs. Då var jag sur. Men sen loppis i Brunnsparken och lite pussel och kläder åt Estrid, och brakfika på cafe Mandeltårtan, och så tåget tillbaka, så var det en rätt fin utflykt ändå.

Mitt fina fikabarn, som äter glass tills hon är nöjd och lämnar halva och sedan vill upptäcka istället. Må hon kunna fortsätta så, självreglera.

Imorgon kommer Estrids älskade faster, och så ska vi gå på biblioteket. Och jag ska sticka klart en koftärm. Lagom planer, lugnt liv. 

Bräknerapport.

Det regnar i Blekinge. Här händer inget och jag vill göra tusen saker: sticka, läsa, yoga, skriva. Hinner förstås inte allt men har övat lite turkiska varje dag, och yogat åtminstone fem solhälsningar per dag. Vackert så.

Estrid är gladare och mindre mammig än hon varit sista tiden. Vet inte varför, men hurra! Hon går obekymrat ut med farmor och planterar bönor eller lagar skottkärror om morgnarna. Älskar grannens kanin och "jalopinerna" som prunkar i trädgården. Äter krusbärskart i smyg och mumsar rå rabarber innan hon hjälper mig att slicka skålen. Gillar att se när tågen kör förbi och säger "Där kom tåget. Sviss!" Har fått myggbett, stora rackare, men försöker låta bli att klia när man ber henne. Litet sommarbarn. 

Imorgon ska vi på loppisutflykt. Pepp för detta! Ska också fika tänker jag. 

Midsommarbild! Estrid älskade kransen. Och "små grodorna". Och " små ugglorna" som kanske får bli en familjetradition. 

kortet glöder.

Sent ska syndaren vakna ; här sitter jag och bokar flygbiljetter och tågdito inför den här sommaren. Långledigt men då vill man ju så mycket, så det blir en ganska avancerad logistik ändå. Har iaf köpt Uv-dräkt åt barnet och bikinin passar. Ska börja ta tag i den rent fysiska packningen imorgon. Pust.

Men det blir roligt och bra, sen. Och imorgon skriver Kristoffer sista tentan och så är vi båda lediga. Sen blir det stordåd. 

Om bloggläsande:

Det gäller ju av förklarliga skäl inte den som läser detta, men att det finns människor som är helt ointresserade av personliga bloggar. Att det finns människor som inte ens läser bloggar av personer de känner. Att det finns så många av mina vänner och bekanta som vet om att den här bloggen finns men inte läser den ens ibland.

Det är märkligt för mig.

Å andra sidan tillhör jag den avart av nutidsmänniska som inte ser tv-serier. Varken på TV eller Netflix eller nedladdat eller på något annat vis. En gång följde jag Ally McBeal, tillsammans med min pappa. Jo, Scrubs följde jag och Sanna ihop när vi delade lägenhet. Jag såg första säsongen av Historieätarna på SVTplay. Men det är det.

Det är väl märkligt, ja?

Och: HEJ! du jag känner som trots allt läser detta. 

Perspektivskifte.

Det finns alltid två sidor av ett mynt. En annan människa har en annan version av ett händelseförlopp. Detta är en enkel sanning i teorin men i praktiken mycket svårare.

Jag hittade en blogg, sådär som man gör ibland när man har tråkigt på internet (och är en sån som läser bloggar, det är ju inte så självklart som jag tror). Det tog ett par inlägg, sen förstod jag vem som skrev. Lustigt detta, att på det oändliga internet råka på någon man känner I Verkliga Livet. Saker och ting var lätt anonymiserade. Jag hittade raskt mig själv som min begynnelsebokstav, i ett helt neutralt sammanhang.

Det som blev själva grejen var det jag inte hittade, det som inte stod.

I bloggens årssammanfattning för 2014 stod det om mitt barn (med en begynnelsebokstav och i ett neutralt sammanhang) men inte: Det här barnets mamma blev så jävla ledsen på mig i år. Det här barnets mamma glömde jag bort samtidigt som jag lät henne bjuda mig på kakor. Det här barnets mamma konfronterade mig över ett köksbord. Det här barnets mamma pratar i princip inte med mig längre. Jag träffar inte det här barnet (eller hennes mamma) längre, av detta skäl.

För mig var det en stor sak. (Jag skrev dock inte så mycket om det här, för jag vet ju att jag inte är anonym. Det här var nog det mesta. Och ett mycket allmängiltigt inlägg.)

(Sidospår: Estrids egna relationer till människor. Det har hon ju inte, än. Den jag inte träffar träffar inte hon. Du kan inte vara vän med mitt barn men inte med mig.)

Konstigt att känna sig bortprioriterad och utnyttjad och avvisad och sorgsen över detta. Det är ju en skitsak. Jag visste ju redan innan att om jag hade betytt något för den här personen hade hen försökt lösa saker med mig. Det här är ingen ny information. Jag trodde att jag var mer färdig med detta. Jag trodde att det här var någon jag inte saknade i mitt liv det bittersta.

I höst tänker jag att jag ska gå i terapi och prata om mina (vänskaps)relationer. Om rädslan för att bli avvisad och förmågan att ta intiativ. Jag skulle önska mig fler vänner. Jag skulle önska mig förmågan att fånga upp folk och umgås med dem privat utan att få sån hjärtklappning av det. Jag skulle önskat att jag lyckats skaffa någon bekant med barn i typ samma ålder under hela föräldraledigheten (det vore roligt att få prata om föräldrasaker, och lite kul för Estrid med en kompis). Jag skulle vilja sluta upprepa mitt mönster där jag ställer mig ett halvt steg utanför grupper för att ingen ska kunna stöta ut mig, för att det ska vara mitt frivilliga avståndstagande.
Det må vara en liten sak att gå i terapi för men jag tänkte betala själv, så vad fan. Tjänster är klimatvänlig konsumtion. Och jag vill inte vänta tills jag blir pensionär med att våga människor lite mera.

Men vemodet, nu har jag det.

Söndag, 9 maj.

Häggen har slagit ut.

"Vill du ha lite grädde?" frågar Estrid när hon vill ha grädde. Eller "Fåglarna vill ha simit" när vi matar fåglarna med frallor och inte tagit fram simiten. Sedan äter hon simit och fåglarna får inte en smula.

Idag bakade Estrid och  jag den här rabarberkakan, den var mycket god. Blir nog ännu bättre med lite mindre socker, tycker jag som gillar surt. En bonus med receptet var att det skulle stötas kardemumma, och då kunde jag avleda Estrid från att vispa ägg och socker. Hon älskar att vispa, och hon vill inte släppa ifrån sig vispen, men det blir inte direkt vitt och pösigt, blir det inte. Men hon älskar att mortla nästan lika mycket.

Vi har planterat squash-frön också, idag Vi stod på balkongen och sprätte jord och hade oss. "Mamma och pappa gå in!" sa Estrid när hon tyckte att vi var för klåfingriga.

Hon vill så mycket själv, men det är inte så lätt. För någon dag sedan bara grät hon när hon inte kunde ta på sig strumporna, och jag fick inte hjälpa henne, då grät hon bara mer.

Vill fortfarande inte kalla det här trotsålder. Självständighet och humörsvängningar och vilja. Det är ju inte lätt alltid.

En sak hon lärt sig är i alla fall att öppna handtag. Hon hade väl inte varit motiverad innan, men hos farmor ledde dörren ut, och ut till grannens kanin - klart man skulle öppna det. Här hemma finns det inga grannkaniner, men blir man sittande för länge på toaletten öppnas nu dörren och en nöjd unge tittar in. Hon gör det dock mer mot mig än sin far...

Ska inte underskatta vardagsskrivandet. Hej!

Om man törs skriva detta

Ta i trä och masallah,

men det här är en lycklig period i mitt liv.

Min man, mitt barn, min lilla familj. Vår lägenhet. En trygg ekonomisk situation. Ett jobb som det är härligt att vara föräldraledig ifrån men som är rätt bra när jag är där. Familj och en del vänner.

Föräldraledig.

Hej från en som nu varit föräldraledig i två dagar med sin tvååring. Än så länge känns det mest som en längre onsdag, förstås. Omställningen kommer märkas i längden. Men så här långt: vad mycket både enklare och jobbigare det är än mitt läkarjobb! När dagen är slut vill jag prata och skriva och vuxenumgås, jag är inte så socialt matt. Å andra sidan, alla dagens moment med mat och mellanmål och blöjor och komma utanför dörren och all denna disk (en diskmaskin vore ju inte fel, vore det inte). Och sandlådan, det är det tråkigaste jag vet men Estrid vill så gärna baka sandtårtor och klarar det inte riktigt själv än.

Idag bakade vi i alla fall kanelbullar, ihop, och Estrid fick hälla mjöl och bre smör och strö ut kanel och lägga bullarna på plåten. De innehåller en del handavtryck av måttligt ren hand (tvättade ändå händerna tre gånger under baket!) men de värms ju i ugnen. Gulligast var när bullarna jäste - "bullarna sover". Och det gick inte att avleda henne när jag skulle knåda, då stod hon stadigt jämte och väntade. "Estrid hjälpa till".

Imorgon ska vi mata änderna och gå på loppis, tänker jag.

Och att vara ledig i denna lövsprickningstid, och framåt. Ett genidrag.
(Kristoffer är ledig från juni och framåt. I alla fall. Och var ledig förra våren. Så det så.)

2 år

"2 år gammal" säger Estrid med stort allvar.
(2 år och några veckor, men bättre sent än aldrig).

Födelsedagsbarnet är nu firad med vimplar och tårta och paket. Och sång, det gillade hon också mycket.

Hennes favoritsånger är annars "Trollkarln!" (Hellsings "Trollkarlen från Indialand") och "Hertigen av Pisa". Hon kan många sånger utantill, kan gå och recitera dem för sig själv. Exempel på detta: Tummeliten, Uppochnedvisan, Var bor du lilla råtta. Ibland är det lite melodi också, bitvis. Hon gillar när vi sjunger i kanon också.

Dansandet är lite i avklingande. Möjligen har hon tröttnat lite på både Dulaman och Baba yetu. Istället tittar vi nuförtiden mest på trailern till Totoro, sången till Totoro och en hel massa filmer om katten Maru. (Det blir roligt när hon blir stor nog för att se Totoro-filmen!).

Estrid kan ofta sysselsätta sig hur bra som helst på egen hand. Helst läser hon. Återberättar hela bokinnehåll, men säger också "där står det 'katt'" etc. Hon kan ett par bokstäver och ett par siffror.
Vi har halva bibliotekets barnavdelning hemma, känns det som ibland. Just nu är favoriten Castor. och hur han bakar och målar. Bu och Bä är bra, men inte bäst. Hon har tio pixiböcker från bokrean som hon älskar också. Någon av dem är alltid försvunnen, oftast bläckfiskboken, som är favoriten.
"Bibblan!" är Estrids happy place. Alltid vill hon dit. Även om vi cyklar hem sent på kvällen önskar hon "Bibblan". Där träffar hon andra barn och leker, mest - hon har mycket mindre ro att läsa där.

Annars gillar hon lekparker mycket, särskilt "kattparken", Pelle Svanslös lekpark. Hon gillar att klättra och att gunga på  gungdjur. Ibland åker hon rutschkana men ofta är den stora behållningen att gå upp. Hon gillar att gå in i hus och krypa i hål.

Estrid gillar också att gå och fika. Hemma dricker hon te med stort allvar, helst ur Muminmugg (och allra helst min nya gröna jubileumsmugg...) Hon får rött te, men gillar både grönt och svart om hon får smaka. Och kaffe också. "Estrid gillar kaffe".
Sötsaker äter hon lite av, tills hon är nöjd, och kan sedan lämna halva bullen utan vidare. Glass gillar hon bäst. Godis har hon inte fått än, eller jo, någon enstaka bit mörk choklad. Ändå vet hon på något vis vad godis är och att hon gärna skulle ha det. Vi får se hur länge vi låter bli...

Mat Estrid älskar: parmesan, oliv, soltorkad tomat, kokt äggvita, bär, halloumi. Mat Estrid gillar: mycket, fast inte alltid. Ris och pasta och pastasås och broccoli och tomat och majs och fil och havregrynsgröt och pannkakor och macka och soppa och ja, mycket. Hon smakar på det mesta nytt också, det är roligt. Gillar hon det inte spottar hon ut, men hon smakar i alla fall. (Till och med rå aubergine, trots att jag säger "den är besk".)

Hon sover med mig om nätterna (och med Kristoffer ibland, men han går fortfarande över till gästsängen de flesta nätter). Hon ammar när hon vaknar till och slocknar om på fem röda. Oftast gör hon morgon vid sjutiden.
På kvällarna byter vi blöja och tar på nattlinne, borstar tänder och läser böcker, och sen somnar hon antingen vid bröstet (vilket ju inte funkat på flera månader, men nu gör det sedan en månad ungefär), eller genom att man bär henne i selen. Babynestet, dandini, vill hon inte ligga i mer. Ambitionen är att åtminstone börja med nattningen vid sju, gärna tidigare. Hon vaknar minst någon gång under kvällen, innan jag lägger mig hos henne. Somnar om bra på lite mjölk. Kristoffer kan ibland få henne att somna om i sängen men behöver bära henne allt som oftast.
Hon är inte alls vaken om nätterna nu, mer än för att krypa över mig och byta sida att amma på. Minns plötsligt perioderna med vaket barn om natten som inte somnade om, det hade jag förträngt.

Är vi hemma är hon ganska ofta utan blöja och springer till pottan när hon behöver. Inga olyckor. Men helst har Estrid blöja, och engångsblöja. Tygblöjorna är ju mindre bekväma när hon kissat i dem...
När vi går ut har hon blöja, men det är väl egentligen mest vår bekvämlighet. Och att det kanske skulle bli bakslag om vi pressade. Men hon vet hur det känns när hon är kissnödig och hon kan hålla sig.
Vad det gäller nr 2 brukar hon däremot komma och rapportera faktum, och verkar ha svårt att göra det utan blöja.

Allra senast har hon blivit mer blyg för folk igen. Svårt att veta hur mycket man ska bejaka blygheten. Bekräfta känslan men försöka få henne att inte fastna i det. Eller så är det bara en fas att vänta ut. Att bara plocka upp henne när hon säger "bära!" och inte törs mer, tills hon vill hoppa ner själv.
(Men åh, rädslan att föra över min egen blyghet på henne!)

Språket är så roligt. Det lossnade strax innan tvåårsdagen, och nu pratar hon i långa fullständiga meningar, allt som oftast. "Det sitter ingen skata på antennen." till exempel. Fast hon pratar fortfarande om sig själv som "Estrid". "Estrid vill den!" Turkiskan har vi nästan släppt, tyvärr, men pratar man en stund börjar Estrid snappa upp ord, och vi hoppas på att tre veckor i Turkiet kommer att göra susen. Jag håller på och lär mig turkiska med Duolingo också, och det kanske gör det lättare för Kristoffer att prata, om jag förstår mer, iaf.

"Trotsåldern" tycker jag inte att hon är i. Hon vill göra själv och vill välja, men om vi föräldrar tar ett djupt andetag och överväger om det är en viktig strid är det sällan det. Klart ungen ska få välja sina strumpor själv, och gå själv i trappan. Ibland säger vi nej "nej vi kan inte gå till bibblan nu, det är för sent" till exempel, och nästan jämt köper hon det. Ibland, när hon är hungrig eller trött eller båda, blir det nervsammanbrott, men det är ändå rätt sällan. Och det händer ju båda hennes föräldrar ibland också.

Hon vill hjälpa till, också. när man grejar i köket. "Estrid hjälpa till!" deklarerar hon och kommer med kökspallen. Gillar särskilt att snurra mandel i mandelkvarnen (en rest sedan semmelsäsongen), men i allmänhet att hälla och blanda och vända saker i stekpannan.

Och så förhandlar hon. "Amma lite? Ja?" med sitt mildaste leende. Och så upprepar hon det hon vill tills hon får som hon vill - eller tills att hon ger upp.

Hennes humor, en sista rad om det. I födelsedagspresent fick hon en liten mjuk uggla som hon döpte till "papigoja", och såg så underfundig ut när hon sa det. Hon är ju mitt barn, så jag ska ju tycka det: men hon är en så rolig och trevlig liten individ. 

Helgens förälder.

Föräldraskapet alltså. Herregud vilket känsligt område. Det är som det mest tunnhudade.

Jag kan inte ens berätta om att vi bakade en sockerkaka igår, hela familjen, utan att samtidigt vilja skryta och försvara mig. Skryta, för att vi gjorde ihop, för att Estrid fick hälla och röra, för att hon gjorde det så fint, för att hon sedan åt en halv bit och var nöjd med det (efter att ha konstaterat "god mat!").  Försvara att vi är såna mesar att vi gör saker två vuxna på ett barn (borde inte någon göra något eget? vafan), att vi bakar med vitt mjöl och socker till ungen som inte ens är två, att vi var inne nästan hela dagen igår, att Estrid tillbringade en massa tid med att underhålla sig själv (=läsa böcker, sjunga litegrann) medan vi städade.

Saker jag inte skriver i mitt personliga brev:

Som person är jag sommaren som säger nej när det behövs.

Mina bröst är som hönor som ruvar.

Primärvården är sjukvårdens nav, och jag kan förbättra det navet.

Som person är jag en tarmflora.

(Jag älskar att söka jobb.)

självömket

Så värdelöst att vara magsjuk. Att bara hasa runt mellan soffa och säng och någon gång till toaletten (men den här magsjukan består mest av illamående). Kristoffer är förkyld och har ont i nacken, men han har fått vara med Estrid mest (tack gud).

Ingen av de böcker jag läser är rolig. Jag har en strumpa kvar att sticka men vill inte det heller. Är en sur och gnällig person, trots att jag lade mig kvart över nio igår och fick sovmorgon i morse. Och eftersom jag lyckats äta både havregrynsgröt och tre tuggor pizza ikväll är jag väl frisk nog att gå till jobbet imorgon. Mörv.

Men att söka jobb, där går väl ändå en gräns, eller hur? Ja?

Helgen.

Ett styck obstruktivt barn. En styck (kvardröjande) känsla av att vara ensam i sällskap. (Och en tråkig skit.) En styck söndsgsångest som började på söndag lunch. (Eller lördag kväll, i ärlighetens namn). 

Också: solpromenader och pannkaksfrukost på sängen (alla hjärtan!) och ett glatt barn i sjalgunga.

Men allmänt vemodig. Kommer inte riktigt ur det.

Hoppas hon sover bättre i natt. Framförallt för hennes skull. Men också att slippa fundera "krupp, förkylningsastma, bronkiolit? Beta2stimulerare eller kalluft, barnakuten?".

Lillgrynet.

Schyssta förutsättningar.

Igår var vi ute för länge med trött  barn, som spillde varm choklad över hela sig och inte tyckte om att det blåste (jag tror att hon kommer uppskatta våren, man kan för all del inte bygga snögubbar men det är väl mest det hon gillar med vintern), och fy vad jobbigt livet var för henne då. Stövlarna satt fel och vi sjöng fel sånger och hon ville mest bara sova där på ryggen men det gick inte riktigt när jag plumsade i skaren.

Att då komma ihåg, igen, att Estrid gör så gott hon kan, och att det är vårt ansvar att planera så att det funkar med mat och sömn.

Nåja, sedan somnade hon i cykelvagnen och sov en timme, och vi åt picknicklunch vid Fyrisån, och Estrid vaknade god och glad och åt lite macka.

Hon är inte svår. Hon är mest glad. Hon gillar mycket saker. Men hon måste ju få schyssta förutsättningar.

Hoppas på att hon kan bli ett vintersportbarn med dem. Och man kanske skulle haft en skidpulka? Men nu är det ljust klockan fem och det droppar från taken och som sagt, redan fantiserar jag lite om våren. Att inte ta på ytterkläder, bara gå ner på gården.

(Annars längtar jag inte särskilt efter våren. Den kommer. Det är fint nu. Tjockt med snö och ändå lite ljusare dagar. Och semlor. Snön är finare med en semla i magen.)

Tut i luren.

Estrids bästa leksak just nu: partytutan. 

Hon får inte ljud i den, men gillar rörelsen. Och så ger hon den till Kristoffer och till mig och ber oss tuta. Och hon har ju rätt, det är ju en rolig pryl...

(Det här att just mitt barn är sötast i världen? Tänk att det blev så. )

Dagens ilands.

"Vi sover tio minuter" sa Kristoffer. "Inte mer, men tio minuter blir man piggare av."

Vaknade en timme senare mosigast i stan, och det var det.  Plus att Kristoffer rostat kaffe i ugnen och det luktar förskräckligt. 

Men onsdag imorgon - hurra!   

Planer.

Pratade med chefen om att inte förlänga vikariatet när det går ut i april, men (beroende på ST-tjänster, när de kommer och var) komma tillbaka i september.

"Klart du ska vara föräldraledig!"sa hon.

Så nu är det planen även officiellt. Jag kommer väl att bli färdig specialist om typ tio år, men det är ju ingen tävling. Det är inte så bråttom.

Även om livet känns så himla mycket ändligare sedan jag fick barn. Det är märkligt att det enkla faktumet att man är dödlig tar så lång tid att ta till sig, så många steg.

Men om nu allt går alldeles för fort och jag bara vill leva leva leva, så är det ju snarare så jag vill leva: från mitten av april till september utan särskilda tider, med min lilla fina unge, och efter ett antal resttentor och rapporter även min karl.

Ändå blir jag lite orolig vid tanken. Vet inte riktigt varför. Det blir mindre pengar, men vi har pengar. Det blir en annan rytm, men det blir ju en rytm. Jag tyckte om att vara föräldraledig förra gången. Det blir bra nu också.

Gräsmattor och maskrosbollar och en familjeresa till Mallorca (!) och så Turkiet förstås, och picknickar och såpbubblor och lekparker och cykelturer på snabb asfalt, och tvättstugan och tofubiffar och jordgubbar och allt detta.

Lite av den här vardagen till först, bara.

Och att den är ganska bra, och att inte längta sig vilt ur sitt liv just nu, det är ju också bra.

Ny elektronik

Nu har jag en telefon med fungerande ljud (behöver ej ha på högtalare för att höra den jag pratar med), fungerande volymknappar (ljudlöst är ljudlöst!), utan sprickor i skärmen (ta i trä!) och med bättre kamera. Hurra!

Begagnad var den iaf, hälsar konsumtionsångesten. Lite bättre för plånbok och miljö, i alla fall. 

Kan man inte disciplinera sig själv får någon annan göra det

Nya och för mig okända lösenord till Facebook, Ravelry och Sjalbarn. Nu kör vi. Hoppas på lösgjord tid och fler solhälsningar. 

Hej från ett tangentbord.

Kvällarna, när Estrid somnat, när vi aldrig orkar diska hela middagsdisken, när jag alldeles för ofta fastnar med surfplattan. Idag har jag startat datorn och har tangentbordet (pluspoäng). Jag har också ätit orimliga mängder choklad, mandelmassa och russin (minuspoäng). Har beställt nytt simkort, lyssnat lite på musik och läst de sista artiklarna i senaste Vi, så ikväll ligger jag nog på plus på det stora hela, faktiskt. 

Men. Tiden är som den är och jag vill ju aldrig mer än dumsurfa på Instagram sittandes i soffan när jag väl hamnat här. Sen vill jag inte gå och lägga mig, när det var allt, och så blir jag sittandes sent och sen sover Estrid lite krattigt och sen blir det självuppfyllande. 

Det som funkar bäst är stickningen, där blir faktiskt saker gjorda, det är väl för att det går att kombinera med dumsurfandet. Nu senast: grön mössa åt Estrid. Som blev lite stor. Och Kristoffers röda mössa blev lite kort. Och det senaste projektet ser inte riktigt ut som jag tänkte mig heller. Men oavsett om det just för tillfället känns som att allt blir fult, så blir det ju. Vilket inte är det sämsta.

Önskelista: läsa (ska bara hämta ut boken till bokcirkeln, så blir det nog av), göra den där fotoboken (hehe), skriva (! men man kan ju önska, eller hoppas, eller vilja). 

Estrid är så gullig nu, eller det är hon ju jämt, men även nu. Vill riva allt när vi tar fram rivjärnet, och gömmer sedan morötterna inne i järnet och är klar. Äter helst parmesan och oliver. Har en favoritlåt, Dulaman som hon önskar mest hela tiden ("Dulaman dulaman dulaman gwelah!"). 

Och så håller hon på att få hörntänder och är snorig, stackarn, så det är inte världens lättaste att sova. Får man förstå. 

(Men hon kanske sover bättre snart). 

Helgen.

Somliga straffar gud med det samma. Man kan ju inte bara åka till Prag och ha det bra.

Jag hade inga stora planer för den här helgen, och det var väl tur. I torsdags vaknade jag med nackvärk som blev en regelrätt nackspärr under eftermiddagen, och jag ville mest gråta när jag svängde åt höger. En vetekudde och lite Voltaren på kvällen och det blev bättre, men inte bra, och känns fortfarande rätt besvärligt.

Och när flygplanet landade på svensk jord i onsdags kräktes Estrid, vilket jag var övertygad om bara var åksjuka. Men i fredags kväll. när vi satte oss vid matbordet, och Estrid ätit ett par gröna ärtor, då fanns det ju ingenting att vara åksjuk för. Inte igår kväll heller, när jag rusade från sängen till toaletten så snart Estrid somnat.

Nå ja: nacken är mycket mycket bättre, och magsjukan var en mild variant (ta i trä!), men den här helgen, den var väl inte den bästa.

Och till råga på det finns det en liten liten bebis som jag ju förstås inte kan hälsa på innan jag är smittfri. Gnäll. 

Pragresan.

Vi var i Prag, nu är vi hemma. Båda bra.

Det var roligt att resa med Estrid. Och en smula utmattande ibland, också. Men mest roligt. Jag hade oroat mig lite innan, tänkt att vi tog oss vatten över huvudet, men det var i onödan.

Hon är ju i allmänhet glad och förnöjsam, vår unge. Och gillar när vi gör saker ihop, även om vi gör dem i Tjeckien.

Estrids bästa i Prag:

- Åka spårvagn. Hon fick ett helt eget säte, när det var tomt på vagnen. Lycklig unge.

- Mata svanar. Vi gick till samma ställe två dagar i rad, andra dagen med en limpa avsedd för ändamålet. Svanarna var längre än Estrid, med sina långa halsar. 

- Fika på Café Savoy. Estrid fick en liten sitsförhöjning i grön plast som hon omedelbart kallade pulka, fick papper och kritor, samt gick därifrån med två vita Ikea-möss i stället för en. Ja, och så slök hon halva våra bakelser också.

- Äta ägg. Knepet för att komma iväg till frukosten var att locka Estrid med detta. "Äta ägg", upprepade hon glatt och tog på strumpor, gick i trappor och gick med på det mesta. 

- Åka hiss. Vårt hotell hade en snabb hiss med glasväggar, och Estrid fick trycka på knappen. 

Mina bästa i Prag:

- Karlsbron sista kvällen, när solen gick ner över Vltava och det var så romantiskt ljus.

- Restaurangen Lehka Hlava (och systerrestaurangen Maitrea). Långa menyer med bara vegetarisk mat, all mat vi beställde var god, trevlig stämning, centralt belägna. Särskilt plus för den grillade getosten med potatisgratäng.

- St Vitas-katedralen, med sina målade glasfönster (och sin rymd),

- Svanmatningen. Ja, jag är trettioett år gammal, men man kan väl få ha lite enkla nöjen ändå? Särskilt när man har ett barn som ursäkt?

- Skulpturparken utanför Museum Kampa. En fin liten konstdos, bara sådär när vi gick längs floden.

-Tvorog-bulle (rysk nostalgi, och nom nom!).

Ett särskilt tack till amningen (som gjorde alla restaurangbesök enklare (Estrid fick förrätt medan jag fick läsa menyn) och flygresorna med för den delen) och bärselen (smidigheten!). 

Det vore en helt annan resa att åka utan barn, äta trerättersmiddag utan någon som klättrar under bordet, gå på klassiska konserter och kanske ett par museum. Den resan vill jag också göra, någon gång. Men det här var en fin resa, i sin alldeles egna rätt.

Vi tog en massa fina bilder, och inlägget skulle vara roligare med dem, men jag vill skriva nu, medan jag minns och så att det blir av. Avslutar i alla fall med en bild på barnet, mannen, bärselen och slottet.

Hej från Karlsbron!