Innan en sen frost.

Idag var den första dagen med riktig frost. Halt under cykeldäcken. Minusgrader mot kinderna.

Jag läser Anna Achmatova, jag har lagt boken lite taktiskt inne på toaletten och det tar lite tid men nu är vi på samma våglängd, Anna och jag. Det är så skenbart enkelt men samtidigt så rent i tonen. I efterhand gläder mig mitt besök på Achmatovamuseet i St Petersburg än mer. (Jag hade inte läst henne då.)

Den här dikten passade lite bättre innan kylan kom nu, men ändå. Det är så tydliga bilder. Inte sant?



Ovanlig var hösten som välvde sin höga kupol
och gav molnen befallning att inte förmörka
den väldiga kupan.
Människorna greps av förundran:
snart var september förbi,
vart försvann alla kalla och fuktiga dagar?
Grönt som smaragd var kanalernas grumliga vatten
och nässlorna doftade rosor, fast starkare.
Djävulskt röda var solnedgångarna,
kvävande, outhärdliga.
Vi minns dem alla så länge vi lever.
Solen var en upprorsman på väg in i staden,
girigt famnad av den vårliga hösten.
Och då slog en snödroppe ut i blom ...
Och du kom med lugna steg fram till min trappa.

Om.

Samtidigt som jag börjar tycka om yogan även före passet och inte bara efter, och samtidigt som jag börjar få till det med regelbundenheten - då börjar det lossna. Då når hälarna golvet i hunden (se figur 1). Då kommer jag nästan upp i huvudstående. Då kan jag knyta in mig och ihop mig.

Man kan ju fundera på vad som är hönan och vad som är ägget.

Man kan också passa på att glädjas åt de sakta ökande armmusklerna och åt att spänningshuvudvärken kommer allt glesare. Och försöka komma ihåg det här tills den dagen då en förkylning, en stress eller bara några dåliga dagar får flytet att kännas långt borta.

Figur 1

Detta inlägg kräver en figur 2, så då tar vi en sådan. Mycket gott te (figur 2), ekologiskt och grant. De har så himla fina förpackningar, Clipper, men jag har nog teköpstopp, tills det finns tomma teburkar i hyllan igen...

Figur 2

(Jag skriver mig fram mot mer stringens, vi får ge det lite tid.)

Ryggdunk.

Nu stickar jag julklappsmössa igen. Så jävla rekorderligt av mig. Jag tänkte bara dunka mig i ryggen på offentlig plats, så att jag inte mesar ur igen, utan gör klart den. Nu.

(Julklappsmössa, men jag törs obehindrat blogga om den, eftersom den är till min 4åriga systerson. Han läser varken den här bloggen eller något annat, för den delen.)

Nu ska jag ta min spänningshuvudvärk och mitt lilla illamående och min frusenhet och hoppas på nedförsbacke fram mot helgen imorgon. Redan torsdag!

Kanin

Födelsedagskaninen har hittat hem. Svart restgarn på smala stickor (2,5 kanske?) enligt Bunny nuggets-mönstret. Det är så roligt att sticka såna här små saker att det kanske aldrig kommer bli något av tankarna på koftor och tröjor. Istället kan det här bli årets julklapp... särskilt som jag har en jättepåse med ludd under soffan.
(Tur att ingen läser bloggen.)

Söndagsblogg.

  Jag har helg. Sover, äter palak panir, köper vinterskor, äter godis, stickar. Tänder ljus i minneslundens ljusflod, går på Mozarts Requiem. Gör inte riktigt allt jag borde göra men det går ju bra ändå.

Pratar om stress, om att vila, om att ge sig den tiden, om konsten att göra ingenting. Känner alls inte igen mig i detta, konsten? För mig: om att lyfta mig själv i håret och göra saker, om att ju mer jag sitter desto mindre blir orken, om att allt jag kan förmå mg till att göra är bra för mig.

Det här är mina nya vinterkängor, de är fortfarande lite för varma men det är ju ett problem som snart är ur världen. Jag hoppas att de är så varma och vattentäta som utlovas, för det var inte för utseendets skull. (Som den första som kysste mig sa. Det är fantastiskt att inte vara tonåring längre (även om linjer kontinuerligt uppstår i ansiktet, framförallt runt ögonen) - man slipper umgås med tonåringar, och särskilt tonåriga killar.)

Nu ska jag lyfta mig i håret och läsa musikteori... eller baka kanelbullar. Man får se...

Gräset är grönare på andra sidan.

Varför är nya projekt alltid roligare? Varför stickar jag aldrig tummar på de blå vantarna? Varför tappar jag bort alla Ravelrymönster jag skriver ut? 

(Men det här nya som nu gjort en paus i julklappsmössan är en födelsedagspresent till på lördag. Då är det väl fullt rimligt.)

Annars vill jag rapportera att jag lyssnar på Death Cab for Cutie, och att mitt tjugoårsjag hade varit så besviket på mitt tjugoåttaårsjag om hon vetat hur mycket musik jag har tillgång till och hur lite jag lyssnar. "Jaså, det finns en skiva från 2011 med Death Cab? Undrar när den kom. Orkar jag lyssna på den eller vill jag egentligen ha en gammal goding?"

(Det började med All is full of love-covern.)

Kära dagbok, varför känns inte musik på samma sätt längre?

Om jag inte aktar mig måste jag prova med "Casimir Pulaski day" med Sufjan Stevens. Gråtlåten nummer ett, här har jag skrivit om den förut.

Jag tänkte att det kunde vara bra så men övergången blev lite för bra:

jag har läst en del kritik mot den svenska sjukvården på sistone, och jag går lätt i försvar, men jag vet ju också att jag själv med all min insyn i systemen inte ens listat mig på en vårdcentral, eller för den delen kommit iväg för cellprovstagning. Det finns massor att invända, förstås.

Men det jag tänkt på är att när du sitter där och tycker att din läkare inte tar ditt problem på allvar så vet du inte vilket samtal din läkare kommer ifrån.

I den mest professionella av världar skulle det inte påverka, men din läkare är en människa, på gott och ont.

Har man nyss pratat om kortison för att få svullnaden runt hjärntumören att minska, om en MS eller ALS, om ett metastasbesked, om något av detta,

och sen är du nästa patient och du har det jävligt jobbigt med dina domningar i lilltån och de har varit där i flera månader och nej de blir ju inte värre men de blir ju inte värre heller och nu vill du ha besked på vad det är,

då blir det oftast ett annat samtal än om du är dagens första patient.

Man ser så jävla mycket hemska saker i det här jobbet. Allt som du läst om i Allers eller Hemmets journals snyftreportage i början av numren. Döden. Sjukdomarna. Smärtan.

Jag  undrar om det inte är för att hantera allt detta som läkarvetenskapen smalnar av sig så. Är det dödligt? Tappar man kroppsdelar av det? Om inte, hem med lugnande besked, så tillvida att symptomen inte faller inom kategorin: saker vi vet vad det är och kan fixa (typexempel: benbrott).

Med detta menar jag inte att man inte ska kunna ta upp allt som inte är dödligt eller kroppsdelstappande med sin läkare, och inte heller att man inte ska förvänta sig ett bra bemötande och bästa möjliga behandling. Med detta menar jag bara att det underlättar kommunikationen, och kan ge en tålamodet som patient att förklara hur mycket det här är ett problem för en. 

Personligt exempel: i tonåren var jag upprörd för att jag över huvud taget hade mensvärk och det var väl inte meningen att det skulle göra så ont, varför kunde ingen fixa det, va?

Nu tänker jag att mensvärk, herregud, 2 dagar i månaden, jag kan fortfarande gå till jobbet och träna och allt (även om det är besvärligare), det är helt ofarligt, jag är en så tursam jävel eftersom det är det värsta jag har.

Nu kommer jag inte på den hopknytande slutklämmen men det får duga ändå, jag har en hel del utkast med sånt här där jag gett upp och inte publicerat, och så kan jag ju inte hålla på.  Shoot!