Ska väl inte sticka under stol med att jag var ganska avundsjuk förra veckan. Det kändes som att varenda person i min bloggläsare hade mellandagsledigt, eventuellt i ett varmt land. Jag gick till jobbet, var trött och hade ont i magen, och sa "men kan inte du ringa det där samtalet, så får du fram precis det du vill?" till överläkaren. (En berättigad fråga, kan man tycka, men samtal, remisser och konsultationer är mina arbetsuppgifter. Lättare när man tycker som överläkaren, lite knepigare och ibland rent av genant när man inte gör det. Då tar man ett djupt andetag och tänker "minst ett decennium mer erfarenhet" alternativt "det juridiska ansvaret är hennes/hans". Och känner lite skräck inför den dagen när man får stå för sina egna beslut hela tiden.)
Nu spårade min parentes ut lite, men i alla fall, sensmoralen: det var tråkigt att jobba i mellandagarna.
Nu: Trettondag jul! Efter idogt vandrande i öknen nådde de tre vise männen äntligen fram, och skådade Jesusbarnet i all sin härlighet. För att fira detta måste vi ju vara lediga från arbetet än idag. De kristna högtiderna är starka i vår tradition. Särskilt trettondagen.
Tredagarshelg. Det ska firas med en utflykt. Väldigt mycket tågåkande, och så: Köpenhamn! Jag ska möta upp Kristoffer och Ella som landar i Kastrup, och så kommer deras mamma från Blekinge, och sen ska vi gå i botaniska trädgården och dricka finte och gratisgå på Glyptoteket.
Fina bilder på botaniska trädgårdens palmhus från förrförra besöket:
Förväntan är en del av glädjen. Dubbelt så roligt, både före och efter! :)
