Pip.

Hej, jag lever, ibland tänker jag på snitsiga formuleringar som jag skulle kunna skriva på internet men sen tänker jag "äsch, varför skulle jag" och så gör jag inte det.

Men det är bra och det är lite sol på kroppen och det är okej på jobbet och ja, äsch, jag ville bara att det skulle stå något nytt överst på sidan. Och det gör det ju. Nu ska jag hämta tvätten och städa lägenheten, jäklar anåda.

Nu struntar jag i Jante igen.

Hej på er, jag tänkte bara berätta att i dagen nummer av Uppsala Nya Tidning har de tryckt min novell, och en liten intervju med mig. Tyvärr finns det inte med på webben, men om ni har papperstidningen i er närhet så. Jag är till och med till min fördel på porträttbilden. 

Så att ni vet.

Go tell it on the mountain.

Nu experimenterar jag med självutlämnande igen:

Det här är en jävla sommar. Jag går sönder. Ikväll grät jag på köksgolvet. Det rister i mig när jag träffar andra människor, och det knyter sig i hela kroppen och det blir trasigt. Det sociala självförtroendet sjunker, självföraktet stiger, det är svårt att hantera mig.

Jag klarar inte av att jag är så lätt att lämna, men likväl är jag det och jag förstår inte ens vad det är med mig som gör mig sådan. Så lätt att lämna, så lätt att välja bort.

Så lätt att lämna.

Kommentera det här, era jävlar. Ni har förmodligen bara en begränsad tid på er, innan mitt bättre jag (det med integritet) kommer ikapp sig och tar bort det här.