Arbeta med människor.

När jag var sådär halvliten, säg trettonårsåldern, och funderade över frågan vad jag skulle bli när jag blev stor så tänkte jag "jobba med människor". Mest var jag inne på att bli lärare.

Sen kom puberteten, sen kom döden, sen kom självtvivel och en uppfattning om mig själv som socialt inkompetent. Och jag tänkte mest "om jag går natur och skaffar mig fantastiska betyg så har jag alla vägar öppna".

När jag väl sökte läkarprogrammet var det mer för att få en lång utbildning som håller en borta från det riktiga livet, en examen man får jobb på och en lön man kan jobba halvtid på än något annat.

Men idag på undervisningsronden slog det mig, när vi stod i slussen på väg ut från den andra oerhört rara patienten och medan den väldigt trevliga överläkaren sa några avslutande ord om fallet, att jag hur det nu blev utbildar mig till att jobba med människor, och att det är en så fantastisk omedelbar belöning när man får möta så fina exemplar.

Sen kan jag börja fundera på om det är egoistiskt av mig, att det skulle kunna varit någon socialt skickligare (och bättre på antibiotika) på min utbildningsplats och att det skulle kunnat gagna framtida patienter, men nej. Inte nu.

Trettonårskarin, poäng till dig!

Ja:

Att för en stund byta en angreppspunkt på sig själv mot en annan vinkel, att glimta till som en spegling, att vara människa bland människor.

Och det är som ett rus och det är som det ska vara. Båda dessa.

!

Och så Peter Brodericks duetter, det finns två på Myspace, lyssna på dem.

Som våren är (2)

Jag oscillerar vilt. Allt känns och allt känns mycket. Jag känner mig ensam, drar mig undan, känner mig ensammare, men jag blir också så glad så glad för att blunda mot solen halva lunchrasten.
Jag bänder och gnisslar i mig, går med stora känslor som jag inte kan sätta fingret på, hamnar i svarta tankar, hamnar också i skutt på skogsstigen.

Tänker bakåt och inser att så här är mina vårar, så här på gränsen mellan eufori och kollaps, så här blir det. Allt är så vackert, allt är i sig en väntande explosion, och det finns så mycket lycka och då är det lätt att tappa greppet när man inte kan leva upp till den.

Och så det stadiga faktum att sommaren innebär förändring och jag gillar inte förändring så jävla mycket, så tråkig är jag. Sommaren innebär att flytta sig ur sina sammanhang och jag är inte sämre än att jag kan bygga nya men det tar mig tid och kraft, och nu är det så vackert här i mitt liv och jag vill stanna tiden.

Om våren är det obönhörligen tydligare än någonsin att det inte går.

Så det blir så här. Huden räcker inte riktigt hela vägen runt kroppen. Allt gör ont och allt gör vackert. Jag läser poesi och blir berörd av den. Jag känner och jag försöker tänka att det är värt det, stora känslorna som kompenserar de stora fallen, gör dem värda sig.

This too shall pass, det är ett eldssvid i hjärtat med lite lugn också. Den här våren som alla vårar.

Och så hjärtskärande vackert, också.

Som våren är (1)

Ljus vårkväll och jag väljer att gå en promenad i stället för att göra en lasagne. Vitsipporna blundar inför natten men myllrar, solen går ner i ett orangegult moln och det luktar av jord och grönt. Videkissarna är redan fulla av gult dun men de andra trädens knoppar spränger sina höljer när som helst nu. Jag promenerar förbi i en tjugoårskille med vattenpipa, och han ropar "ursäkta" tills jag lättar på ena hörluren och svarar "ja?". " "Får jag kommentera ditt ansikte?" säger han, väntar på svar men vad svarar man på sånt, så han fortsätter "Du är söt!" och jag svarar "Eh, tack" (vad svarar man annars?) och går vidare. I våren.

I den tidigare funderade ärlighetens namn

Och apropå nytt tänk:

I veckan ett samtal om vem man vill bli. Jag blir lite ställd av frågan. Jag vill ha pondus, jag vill bli en skicklig doktor, jag vill ha en trädgård, jag vill föda två barn. Men annars då? Inom då? På personlighetsplanet, då?

Alltså, jag förstår mig. Det är mycket i det konkreta, det är att jag relativt snart ska Fatta Beslut om var jag vill bo de närmsta två åren, det är att jag snarare än så ska Arbeta Med Det Jag Utbildar Mig Till. Det är en massa funderingar om hur jag vill leva, rent praktiskt. Och då även saker som konsumtionen och miljön.

Men. När jag nu tänker på det, låter det självklart att ha önskningar om sig själv. Framförallt låter det stagnerat och självgott att inte ha det.

Dock: det finns ett å andra sidan, och här kommer det. De tre senaste dagarna, framförallt fredagen och lördagmorgonen, har varit ett återbesök i den uteblivna självkänslan. Allt som på något vis har gått mig emot har varit en personlig förolämpning. Alla saker som trots allt gått mig väl har varit hyckleri och falsk vänlighet.
Herregud, säger jag, när jag kommit ut en liten bit på andra sidan. Och jag brukade leva i det där, gotta mig i det där, gräva ner mig kilometerdjupt i det där. Nu satt det en liten klok Karin på min axel genom alltihop och sade "men gumman, det är inte sant och det vet du, det är nog pms eller något, det här", och hon är något jag lyckats skaffa mig efter tjugo, och utan det, det bottenlösa... Gång på gång kommer jag till att jag inte förstår hur jag orkade allt det där, då. Distanslöst självförakt. Tungt.
Och efter det är jag mest sugen på att tycka om mig själv. Och rädd för att ge mig själv konstruktiv kritik eftersom jag oroar mig för att tippa ner i sånt där.

Men det är ju inte helt lyckat, det inser jag. Jag riskerar att vakna en morgon med en trädgård, två barn, en specialistexamen och en riktigt odräglig och underutvecklad personlighet. Det där är förstås ett möjligt framtidsscenario i alla fall, men om jag i alla fall har försökt undvika det på vägen så får jag förlåta mig.

Att vilja förändras, förbättras, är inte samma sak som att inte acceptera sig själv. Ju. Stolt men inte nöjd.

Och sen är det klart att man kan få ta pauser för AT-ångest och andra härligheter, men pauser, inte lägga ner projektet med sig själv.

Inte som duktighet, ingen behöver någon duktighet, men som i att ta vara på sina förutsättningar.


Jaha, jävlar, och det här tänkte jag publicera till allmän beskådan. Ni som hänger här och inte hälsat i kommenterarna innan kan väl slänga in ett litet hej, som någon sorts utbyte?


Autrefois: Jag har läst vuxenböcker. Liten puff för bokbloggen.

Igår gick jag infektionsjour, och det var en pratsam undervisningsglad doktor, inte jättemånga patienter men en till mig och en till min kandidatkompis och det var den lugnande känslan av att ja, det är ju det här jag utbildar mig till och det är roligt! Alla människor att ta in och förhålla sig till, handledare systrar patienter, att få leka doktor och lära sig saker och till och med att diktera var lite skojigt igår (sex veckor sedan sist, okej?).
Man hinner tvivla lite när man lallat runt i sex veckor med projektarbete, körpyssel och påsklov, och fundera på om det är Rätt Utbildning, men jo, det verkar bra och jag kan till och med ana mig själv i doktorsroll. Lugnande, sa jag, och jag kan säga det en gång till. Och än så länge har varken hud eller infektion ramlat ur kanske-listan.


Och: allt är roligare med bilder. Småländsk vitsippa, förvillande lik de uppländska jag plockade idag.

Bonusbild

Även om det är lite sent så måste jag bjucka på en bild från påskhelgen: jag och röjsågen. Äntligen. Mitt liv som skogsägare blev drastiskt mycket bättre. Och lite skojigt var det, också.

Glädjen

i hudläkarens ansikte när han förtjust säger:
"Skabb! De patienterna är de allra roligaste att ha. Dels så kan man hjälpa dem, och dessutom så får man ta en nål och leta sig fram till och spetsa skabbhonan med den!"

Hud verkar vara en specialitet av söta nördar. Gillart.

I övrigt lite rubbade cirklar på ett spännande sätt. Nytt tänk. Vilket jag vill skriva om, men en annan dag, med mer tid.

Sunny side.

Det är lätt att vilja berätta om solen, västkusten, nya klänningar, glasspremiärer, fina samtal, söta syskonbarn, solbränna, lästa böcker. Men det är inte så förtvivlat intressant att läsa om Händelser, det vet jag ju. Inte om man jämför med Tankar och Känslor.

Jag har verkligen haft ett alldeles ljuvligt påsklov men en annan sak som lätt går överstyr men är helt ointressant att läsa är hur bra jag har det och hur lycklig jag är och vilka soliga galej jag ägnar mig åt. Det blir så med offentligheten, att man aldrig vet vem som läser det här, och det här blir fasadmålning som vilken som.
Man bygger en identitet på internet och det går att bygga i enbart dur.

Nu borde jag skriva något djupt och innerligt, i konsekvensens namn, men jag ger mig nu in i det schemalagda livet igen och ska befinna mig vid ingång 30 8.30 imorgon, och jag har varit så ledig att jag till och med lyckats glömma var ingång 30 ligger (har kollat upp det), så det är väl bra att toppa det med lite nattsömn.

I alla fall: nu känns det som ett bra beslut, det där med smålandssommaren. Jag hann fundera lite på det, men familjen! Och sommarhuset! Helger där! Allt sådant. Dessutom kan man åka till Göteborg på två timmar, och till Köpenhamn på tre. Kommunikationer! Fint liv. Det blir nog bra. (Att göra: ta tag i boende, introduktion, schema. Sommaren kommer. Det är inte Jättelänge kvar längre.)

Folkhögskolenostalgi

Det är vår och jag är ledig. Idag åkte jag ut till Wik och sniffade nostalgi och solade. Helt ljuvligt. Bildbevis:


Blåsippan ute i backarna står.

Här till vänster har jag bott i ett år. Elevhemmet Horn. Övre Horn.

En promenad i det vackra vårvädret känns fint. Jag tänker mig till Roparberget.

Vägen går genom Äppellunden.

Jag är vårfärgglad. Skorna är kanske inte helt optimala med tanke på att det fortfarande är lite lerigt i markerna. (Mm, markerna.)

Isen ligger fortfarande på Lårstaviken, om än vårlucker och lite grå.

Utsikten. Det är lite lustigt att man inte ser slottet.


Is vid strandkanten. Tjock är den också. Jag håller mig från att gå ut på den.

Självutlösarbild 1. Jag boar in mig i lä och skriver dagbok och läser. Och ingen jacka behöver man.

Självutlösarbild 2. Jag och Lårstaviken. 4ever.


Det kommer ett rådjur springande över isen. Den stackarn blir livrädd när jag knäpper kort, och snart guppar en vit rumpa bortåt. Också djurskådat: 1 ormvråk, 1 annat rådjur på hemvägen, 2 nässelfjärilar samt 2 citronfjärilar. Och nötväcka, bofink, blåmes och talgoxe. Med flera.


Det är för lite idolbilder på mig i den här bloggen.

Ännu mer blåsippor. Färgen blir inte riktigt som på riktigt. Men vårkänsla!

På hemvägen går jag förbi skolan. Musikflygeln.

Man måste gå förbi slottet också.


Och förbi Vik-skylten, och Här slutar allmän väg-skylten.

Hejdå slottet, ses igen på Wikdagen!

April come she will

Första april 2009 är en fantastisk vårdag. Jag går på promenad och hittar en fin sten i söderläge.



Med en schysst sten som ryggstöd också.



Det är fantastiskt. Solen värmer och jag sätter mig tillrätta på mina vantar. När jag öppnar ögonen igen kryper det en nyckelpiga jämte mig. En sån dag är det.



Dessutom har jag snygga kläder på mig.



Förr eller senare måste man låta sin kängor gå vidare. Man kan hitta en vårflod.



Ej med på bilden: dånet. Tänk er.




Lite pollen som avslutning. Men snart snart kommer blåsipporna också.

Nu ska jag nog ta en runda till i solen solen solen. Förkylningen har lättat lite och jag låter den inte tycka alltför mycket om mina göranden. Eller om solsittande. Låt oss hoppas att det inte straffar sig.
Puss!