Powerpoint-presentationen tar vi en annan dag.

I grevens tid postades ett pm. Att jag inte lär mig? Att jag ändå är lite nöjd med mig själv? Nåja. 

Nu tar vi helg här. Imorgon blir det scones med clotted cream - det finns en engelsk butik i Uppsala nu. Gött!

(OBS: göt betyder röv på turkiska. Lätt att minnas och kan komma väl till pass. ) 

8 månader

 

Och en namnsdag. (Klart att Estrid firas på Astrid-dagen!)

Hon börjar bli så stor, mitt lilla barn. Igår petade hon i sig typ tio pastaskruvar till kvällsmat. Hon älskar att stå och hålla sig i badkaret, och ramlar nästan inte längre. Sitter gör hon hur stadigt som helst. Och så ålar hon sig fram som en liten larv, armar och ben i tur och ordning. Bra fart blir det om hon får syn på en sladd, mobiltelefonen eller persiennsnöret. Eller elementet, det älskar hon.

Maten ja: inte är det mängder alltid, men det är, och nästan allt. Favoriterna varierar. De senaste: tomat, morot, banan och svarta bönor. Ibland får hon till pincettgrepp på bönorna, det är elegant.

Eftersom hon äter lite ammar hon fortfarande mycket. Det gör mig inget, eller nej; det tycker jag om. Jag har ingen brådska med att minska på amningen.  Det gör att hela matintroduktionen är väldigt avslappnad.
(Det enda är väl järnet; jag blir lite extra nöjd när hon suger på en aprikos eller petar i sig bönor eller en riskaka med tahin...)

En liten tand har hon fått: till höger i underkäken. Den tar sig fram långsamt, och vi har inte märkt något av gnällighet, gnagighet, feber eller liknade. Hon är som alltid. Tanden hörs när hon tuggar på vattenglaset (som hon fortfarande älskar). Idag raspade hon lite i en morot också, men att faktiskt få i sig rå morot dröjer tills det finns fler tänder...
Hon bits sällan, men någon gång har det hänt. Det känns, kan man säga. Men det ska nog gå att få henne att sluta med det. 

Vi har varit på Öppna förskolan två gånger den här månaden, och Estrid har dragit hem en förkylning båda gångerna.... Men hon tycker det är spännande med andra barn, hon blir glad och viftig och gör sitt ivriga ljud. Och hon verkar ha vant sig vid en rinnande näsa, och hon ska ju träna immunförsvaret...

Ja, och så har vi varit i Stockholm, jag var på skrivträff och Kristoffer och Estrid gjorde Långholmen, och så åt vi veggobuffe på restaurang. Åka tåg och tunnelbana är ingen biff, det gillar barnet.
Och så har vi varit på kördag där barnet skötte sig utmärkt.
Annars har vi mest varit hemma, och det har varit skönt.

Sömnen som tidigare. Natt vid 19, vaknar ett par gånger på kvällen, vi turas om med att amma henne till sömns (jag) eller bära henne i sjalen/selen (mest Kristoffer). Hon har vaknat lite extra om nätterna nu i samband med förkylningen, och det är ju inte roligt att vakna en gång i timmen men det funkar. Kristoffer sover sämst, stackarn. Och jag sover på förmiddagen då och då, dessutom.

Hon gör ett så roligt skorrande rrrrr! när hon är glad, och så säger hon bababababa och dadababa. Inget mamamama i sikte... Men ett litet hej-liknande ljud har hon, heu! som också är ett gladljud.
Glad är hon ofta.  Saker som är roliga: att gå, att bli pussad, att vara upp och ner, att bli kastad i luften, att bli svingad i armarna (skulle man ju inte uppskatta själv), att se sig i spegeln, och när man sjunger (imse vimse är poppis).

Lite mer frustrerad är hon också, hon vill ju mer. Som att dra sig upp (men det går inte riktigt än), och så vill hon gå eller stå mest jämt (och det vill kanske inte hennes föräldrar). Men på det stora hela glad och nöjd med att gnaga på sina leksaker, eller tugga på bestick, eller försöka välta lampan i sovrumsfönstret...

Det går så fort! En klyscha som jag kommer på mig själv med att säga. Men det var ju nyss hon var den lilla grodan som hittade bröstet....

Dum i huvet.

Jag blir galen på att jag inte bara biter ihop och skriver det där helvetes pm:et. På fredag ska det in. Ändå tillbringar jag kvällsstunden vid datorn med att läsa dumma bloggar. Och dagtid kommer jag ingen vart. 

Förresten, visst blir det minst lika bra att gå på en hederlig adventsgudtjänst på söndag som att gå på Allmänna sångens julgala på lördag? Ja, eller hur. Tänkte att jag inte ville, men nu ska våra vänner hit på te och sen ska de allihop på julgala, och nu är jag sugen på att lämna bebisen med fadern och till exempel gå på konsert.... Fan. 

Inte illa.

Fin helg. Tog med bebisen på körhelg, fast vi åkte hem på kvällen. Hon sov medan vi sjöng och var glad och charmig resten av tiden, i princip. 

Idag gick barnet och fadern promenad i solskenet och jag kom en bra bit på mitt amningspm. Och målade tånaglarna och drack te och var Ensam Hemma. 

Därefter restlunch på rödbetssoppa och nachos och ett besök hos Sanna.

Bebisen är snorig och dan och sover sisådär om nätterna, men äsch, det varar inte för alltid.

Och det är minusgrader och frost nu, äntligen!

Det kommer bli en lång december i år.

Våra grannar lyssnar på julmusik. Högt. De allra bögigaste versionerna.

Har de verkligen inget bättre för sig en fredagskväll?

Och man får inte gå och klaga så här vid halv tio heller, väl? "Det är en rimlig tid, men er smak suger hästpung."

Nähä. 

Hej min matblogg

Jag har visst ett tema, verkar det som.

Idag tar vi två bra tips för vegetariska biffar, som gjort att jag inte längre står och håller tummarna innan jag lägger smeten i stekpannan. Nu för tiden håller de ihop! Den kvarvarande utmaningen är att få till en god smak, där är jag inte lika hundraprocentig - men oftast, ändå. Nåja, till tipsen:

1. Havregryn. Min mamma brukade ha havregryn i sina köttbullar, och mammor har inte fel. Ett ägg + havregryn + lite vatten, kanske en halv deciliter. Låt havregrynen svälla. Blanda i bönor/kikärter, mixa, krydda, stek.

2. Tofubiff. Inspiration från en kommentar till Onekligens tofuinlägg. Mosa tofu, blanda med ganska mycket vetemjöl, krydda VILT (tofu smakar ju rätt lite i sig), stek.

Vegetarisk biff är perfekt för bebisen: plockbart och med lite järn och protein. Och som vuxen kan man äta dem med potatisgratäng, potatisklyftor, bulgur eller något annat trevligt.

Och just det, ett lokalt Uppsala-tips. Den kinesiska affären i hörnet av Sturegatan och Skolgatan har billig och bra och ekologisk och svenskproducerad tofu: 22 kr för 400 g. Och eftersom tofu håller superlänge om man inte öppnar den kan man bunkra, om man vill.

Apropå barnmatsreklamen, igen

så blir jag frusterad över vad som står om ekologiskt.

"Välj gärna ekologiska råvaror när du lagar barnmaten själv. De innehåller, liksom barnmatsråvaror, lägre halter av oönskade ämnen." skriver Semper i anslutning till sina barnmatsrecept. I sexmånadersreklamen från Nestlé berättades det att även om maten inte är ekologisk, så innehåller den inga kemikalier och är dessutom producerad i Norden.

Ja, för den enda anledningen att köpa ekologiskt är att just MIN unge inte ska få i sig några kemikalier.
Skit i växterna jämte potatisåkern, skit i att barnet vars pappa jobbar på bananplantagen inte får några syskon, skit i att hönan som värper äggen inte får se solen. Barnmaten är lika giftfri!

Yrkesskadad

Diagnosticerar folk på nätet. Tänker "fan vad det där låter som MS". Eller "nej, med metastaserad pankreascancer handlar det inte om år". 

Det kommenterar man ju inte. Man har väl lite folkvett. (Och har dessutom inte hela bilden och kan mycket väl ha fel). 

Men aj. 

Kostråd?

Idag har mitt barn smakat både spenatlasagne och rödbetssoppa. Jahapp. Hänvisar till Doktor Cecilias inlägg om matintroduktion. Och just det, lite salt var det i hummusen på riskakan också.


Vill i övrigt tillägga att jag bokat biljett till Småland och tagit ett litet tag i jobbsökeriet. (Och svarat 80 på frågan 80/100? och hoppas hoppas att det kan bli så.) Lätt ryggdunk.

Mjölk, havre, mjölk!

Det här var väl sjaskigt:

Det är innehållsförteckningen på Sempers "Plommongröt med katrinplommon, päron, fullkorn och fiber". Jag fick en provpåse idag med posten, eftersom Estrid närmar sig sin 8månadersdag. Två portioner gröt och en broschyr om att det är dags för bitar (och där vill jag hänvisa till den här päronätaren igen).

Estrid har inte fått något från sexmånaders-reklamen, för varken barngröt eller välling är särskilt lätt att äta med fingrarna, och jag kan inte påstå att jag blir sugen på att ge henne det här heller. Ingredienslistan i sig är ganska maffig och innehåller bland annat palmolja.

Men det fulaste är hur de har fetat de "naturliga" ingredienserna. Skummjölkspulver blir skummjölkspulver, precis som avsaltat vasslepulver (från mjölk). Vad är syftet med det om inte att luras? Jag kan inte komma på någon hederlig förklaring.

Kära november.

Jag ser på Instagram och läser i bloggar om folk som tjuvstartar med julen, eller som säger sig inte ens tjuvstarta, bara börja lite tidigare för att hinna med tillräckligt mycket lussebullar/adventsstjärnor/glögg. Och det kan man ju få göra. Jag är inte jultaliban.

Men för mig känns det främmande. Det är en fin tid nu. En inget-särskilt-tid. Inga högtider, inga krav, inga särskilda förväntningar. Novembergrått nog för att man ska kunna ta bebisens förmiddagstupplur i sängen ganska många dagar. Förvånansvärt mycket sol. Svenska äpplen och satsumas och vilka bakverk man vill.

Jag tycker så mycket om den känsla av tid som föräldraledigheten ger mig. Och så tycker jag mycket om att jag kan gå ut i dagsljus alla dagar.

Om bröstmjölksersättning.

Läste en  kommentar på en blogg om att amning inte har några fördelar efter de första tre-fyra dagarna, och kunde inte hålla mig:

Men det är faktiskt inte sant, att amning bara påverkar de första dagarna. Det finns väldigt välunderbyggda fördelar med bröstmjölk gentemot bröstmjölksersättning. Bebisen får mindre risk för plötslig spädbarnsdöd, diarré, öroninflammationer, och förstoppning. På lång sikt får barnet minskad risk för övervikt.  

Dessutom minskar amning risken för bröstcancer hos kvinnan.

(Det finns däremot inte belägg för att amning minskar risken för astma/allergi, något som tidigare hävdats.)

Detta betyder inte att amning är bättre än flaskmatning i alla lägen. Om man har riktigt besvärliga amningskomplikationer (bröstböld, mjölkstockning etc), om man på något annat vis vantrivs med amningen, om man faktiskt bara inte vill - då kan det förstås vara det bättre valet att flaskmata. Det viktigaste är ju att man mår bra och kan trivas med sin unge!

Fördelarna med bröstmjölk över ersättning är statistiskt signifikanta, men de är på gruppnivå. För den enskilda individen är skillnaderna små. Man kan amma sin bebis som ändå blir ett öronbarn, med massor av öroninflammationer, och man kan flaskmata sin bebis som ändå aldrig får en enda öroninflammation.

Men man ska kunna göra ett informerat val – veta att det finns fördelar med bröstmjölken och väga dem mot de nackdelar man upplever. Och när man bestämt sig, så ska ingen ifrågasätta en, det är bara ohyfsat.

Och en ammande mamma är på intet sätt en bättre mamma än en flaskmatande mamma. (Liksom en flaskmatande pappa inte är en bättre pappa än en pappa till ett ammat barn. Förstås.)

Det här är tankar som jag funderat på ett tag, och som det var bra att jag fick en spark i arslet för att skriva ner. Det kom nämligen upp på en föreläsning på amningskursen också, att det var så mycket prat om bröstmjölkens fördelar och att det skulle vara jobbigt för mammor som inte ammade.

Och då tänker jag att det beror väl på sammanhanget. För om man inte ens på en amningsföreläsning kan få prata om bröstmjölkens fördelar, när ska man då få prata om det? Och det är i sig inte ett värdeladdat faktum. Bröstmjölk är bättre än bröstmjölksersättning. Kvinnor gör bättre mjölk åt spädbarn än vad kossor gör, även om man bearbetar och berikar och grejar intensivt med komjölken. Evolutionen har gjort ett bättre jobb än Nestlé (och den har  haft med tid på sig).

Ersättning är ett fullgott alternativ, men jag är trött på att höra och läsa att det är ett likvärdigt alternativ. Det är det inte. Däremot är en flaskmatande mamma en likvärdig mamma. (Och till henne behöver man inte predika om bröstmjölkens fullkomlighet, förstås.)

Kan det inte bara räcka så?

Två saker:

1. En glassmaskin kan låta som en helt onödig kökspryl som bara tar upp plats. Det var vad jag trodde. Men nej, det är magiskt. Vi använder den ungefär en gång i veckan, och köper i princip inte glass längre. Det blir inte särdeles billigt om man har ekoägg och ekogrädde, men det blir en föredömligt kort ingredienslista: grädde, ägg, socker, smaksättning. Och gott blir det.

2. Saffransglass. Så bra som man tänker sig. Och det är ju inte ens tjuvstart på julen, saffran kan man äta året runt...

Päron.

Det här barnet ska kunna börja äta barnmat med mjuka bitar i om sådär 2 veckor (då blir hon åtta månader). Idag åt hon säkert halva päronet. Hon har en tand, som är på väg ut i underkäken. Det går bra ändå, med gommen. 

Sen sist.

Åh.

Har tappat rytmen med det här skrivandet.

Nu är det i alla fall en vanlig mammaledighetsvecka igen, så vi får väl se. Just nu sover barnet och mannen. Jag väntar på att när som helst få höra barnet, men ta i trä, stilla ännu.

Amningskursen? Måste komma igång med att skriva det där PM:et, och göra en powerpoint. Leker med tanken att inte, jag behöver ju inte poängen, men vad fanken. Så mycket jobb är det inte. Egentligen.

Skrivarkursen? Var fint. Ett så snällt sammanhang. Att man kan få vara en skrivande människa fast det är få tecken som kommer ur tangentbordet. Och vi har ett nytt datum till våren.

Att vara från barnet? Både och, förstås. Funkade bättre för Kristoffer (och kanske Estrid) än förra gången. Och vi lyckades också göra en familjeutflykt till Stockholm, med vegobuffé och allt.

Stickningen? Har stickat en snygg mössa där det blott fattas en knapp, och så något nästan klart som nog får bli julklappar. Jobbar nu på en vit kofta till Estrid.

Vad jag borde gjort den här stunden vid datorn (i stället för att surfa tygblöjor och lite bloggar och annat grums):
- skrivit CV
- mailat mina referenser
- bokat julbiljetter
- skrivit amnings-pm
alternativ:
- gått och lagt mig i bättre tid.
- yogat

Hänt.

Estrid håller på att få sin första tand. Jag kände den när hon gnagde på min hand i tisdags, när vi var på öppna förskolan, och den hörs när hon biter i saker. Den är dock svår att se så här långt.

Igår var vi på Baby och Barnlab på psykologiska institutionen, och Estrid tittade på bilder på en skärm medan hennes pupillreaktioner och ögonrörelser mättes. Jag vet inte om Estrid eller jag hade roligast, plus att ungen tjänade in ett presentkort på Akademibokhandeln. (Som jag ska använda till att köpa henne en alldeles onödig pekbok, fast hon har så många, så får både hon och jag glädje av presentkortet också....)

Idag har Estrid hängt med sin pappa, och jag har varit på amningskursen. Jag har stickat nästan en hel vante, och känt mig rätt med i matchen. Har man som jag plöjt en god del av Sagogrynets blogg och Amningsbloggen under, ehm, sin amning, och så dessutom gått den förträffliga amningskursen för blivande föräldrar som Amningshjälpen anordnat, och för den delen okynnesläst "Amning i vardagen" av Marit Olanders, så kanske det inte kommer så mycket förvånande nyheter... men ibland är det ju skönt att vara i ett Mycket Amningsvänligt sammanhang.

Det var också häftigt att vara iväg och sakna henne. Även med en snabb utryckning av mjölkexpressen på lunchen, så var det ändå sex veckor sen jag var ifrån henne så här länge. Glädjen i att se min lilla viftande unge där hon satt och fick d-droppar av sin far, det var fint.

Jag tänker mig relationen med mitt barn som en handknuten matta. Det tar tid, och det går ytterst gradvis, men sen blir det vackert. Och starkt. 

Till slut, Centralbadet.

Idag har jag, för första gången på sådär 8 månader, varit och simmat. Inga bebisar närvarade. Jag simmade min vanliga kilometer på en halvtimme, och fick kommentaren "och inte ens andfådd!" av en man jag simmade om, vilket var upplyftande för egot. Sedan bastade jag ångbastu, badade i den varma poolen och bastade vanlig bastu.

Det var helt fantastiskt skönt.

Om någon skulle sagt till mig i mars att vet du, det kommer att dröja åtta månader innan du ens tar dig iväg och simmar på egen hand, så hade jag petat på gravidmagen och tänkt "det är för sent att ångra sig, fan". Och även om någon i slutet av maj, då jag ville prova flaskmata bebisen och rymma till just simhallen, sagt "det blir inte av förrän i november",  hade jag skrikit "NEEEJ!" (åtminstone inombords).

Men sedan. Så blev det sommar, och vi var allihop, jag och Kristoffer och Estrid, mestadels. Och sen blev det så att när Kristoffer tentapluggat klart för sina omtentor i augusti, då ville jag ju umgås med honom och bebisen, inte kasta på honom bebisen och springa åt andra hållet. Och sen var vi i Turkiet. Och sen vips var hon ett halvår. Och mitterminstentorna närmade sig. Och... ja, sen blev det ju så att jag visst har varit på kurs, och gått någon liten vända på stan, och badat ganska mycket skumbad, medan bebisen varit med sin far. Men ganska ofta har det varit så när Kristoffer väl kommit hem och jag har sagt "nu får du ha henne så ska jag slösurfa", så har jag suttit där i några minuter och haft den där egentiden, och sen vips har jag hört dem skratta och inte kunnat hålla mig och gått till dem, och så har vi gullat bebis tillsammans, Kristoffer och jag.

Jag har inte saknat besök i simhallen eller i yogashalan eller att gå och fika utan medhavd bebis alls så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Nästan inte alls. Det är ganska häftigt. Jag antar jag underskattade hur förälskad man kan bli i sin bebis, eller äsch, jag trodde inte att jag skulle bli det. Men det blev jag.

Å andra sidan ägnade jag inte henne så många tankar medan jag räknade längder, eller svettades ånga, eller gräddade mig som en annan kanelbulle i torrbastun. Det var först när jag klädde på mig i omklädningsrummet som jag tänkte "hoppas allt gått bra". Det hade det förstås.

Så jag måste nog gå och simma igen. Snarare än 8 månader. Men i veckan laddar jag för promenad med sällskap, premiär på Öppna förskolan, amningskursens andra träff och så skrivträff i Stockholm på lördagen, så då är jag väldigt väldigt upptagen. I alla fall i föräldraledighetssammanhang...