Estrid håller på att få sin första tand. Jag kände den när hon gnagde på min hand i tisdags, när vi var på öppna förskolan, och den hörs när hon biter i saker. Den är dock svår att se så här långt.
Igår var vi på Baby och Barnlab på psykologiska institutionen, och Estrid tittade på bilder på en skärm medan hennes pupillreaktioner och ögonrörelser mättes. Jag vet inte om Estrid eller jag hade roligast, plus att ungen tjänade in ett presentkort på Akademibokhandeln. (Som jag ska använda till att köpa henne en alldeles onödig pekbok, fast hon har så många, så får både hon och jag glädje av presentkortet också....)
Idag har Estrid hängt med sin pappa, och jag har varit på amningskursen. Jag har stickat nästan en hel vante, och känt mig rätt med i matchen. Har man som jag plöjt en god del av Sagogrynets blogg och Amningsbloggen under, ehm, sin amning, och så dessutom gått den förträffliga amningskursen för blivande föräldrar som Amningshjälpen anordnat, och för den delen okynnesläst "Amning i vardagen" av Marit Olanders, så kanske det inte kommer så mycket förvånande nyheter... men ibland är det ju skönt att vara i ett Mycket Amningsvänligt sammanhang.
Det var också häftigt att vara iväg och sakna henne. Även med en snabb utryckning av mjölkexpressen på lunchen, så var det ändå sex veckor sen jag var ifrån henne så här länge. Glädjen i att se min lilla viftande unge där hon satt och fick d-droppar av sin far, det var fint.
Jag tänker mig relationen med mitt barn som en handknuten matta. Det tar tid, och det går ytterst gradvis, men sen blir det vackert. Och starkt.
Igår var vi på Baby och Barnlab på psykologiska institutionen, och Estrid tittade på bilder på en skärm medan hennes pupillreaktioner och ögonrörelser mättes. Jag vet inte om Estrid eller jag hade roligast, plus att ungen tjänade in ett presentkort på Akademibokhandeln. (Som jag ska använda till att köpa henne en alldeles onödig pekbok, fast hon har så många, så får både hon och jag glädje av presentkortet också....)
Idag har Estrid hängt med sin pappa, och jag har varit på amningskursen. Jag har stickat nästan en hel vante, och känt mig rätt med i matchen. Har man som jag plöjt en god del av Sagogrynets blogg och Amningsbloggen under, ehm, sin amning, och så dessutom gått den förträffliga amningskursen för blivande föräldrar som Amningshjälpen anordnat, och för den delen okynnesläst "Amning i vardagen" av Marit Olanders, så kanske det inte kommer så mycket förvånande nyheter... men ibland är det ju skönt att vara i ett Mycket Amningsvänligt sammanhang.
Det var också häftigt att vara iväg och sakna henne. Även med en snabb utryckning av mjölkexpressen på lunchen, så var det ändå sex veckor sen jag var ifrån henne så här länge. Glädjen i att se min lilla viftande unge där hon satt och fick d-droppar av sin far, det var fint.
Jag tänker mig relationen med mitt barn som en handknuten matta. Det tar tid, och det går ytterst gradvis, men sen blir det vackert. Och starkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar