8 månader

 

Och en namnsdag. (Klart att Estrid firas på Astrid-dagen!)

Hon börjar bli så stor, mitt lilla barn. Igår petade hon i sig typ tio pastaskruvar till kvällsmat. Hon älskar att stå och hålla sig i badkaret, och ramlar nästan inte längre. Sitter gör hon hur stadigt som helst. Och så ålar hon sig fram som en liten larv, armar och ben i tur och ordning. Bra fart blir det om hon får syn på en sladd, mobiltelefonen eller persiennsnöret. Eller elementet, det älskar hon.

Maten ja: inte är det mängder alltid, men det är, och nästan allt. Favoriterna varierar. De senaste: tomat, morot, banan och svarta bönor. Ibland får hon till pincettgrepp på bönorna, det är elegant.

Eftersom hon äter lite ammar hon fortfarande mycket. Det gör mig inget, eller nej; det tycker jag om. Jag har ingen brådska med att minska på amningen.  Det gör att hela matintroduktionen är väldigt avslappnad.
(Det enda är väl järnet; jag blir lite extra nöjd när hon suger på en aprikos eller petar i sig bönor eller en riskaka med tahin...)

En liten tand har hon fått: till höger i underkäken. Den tar sig fram långsamt, och vi har inte märkt något av gnällighet, gnagighet, feber eller liknade. Hon är som alltid. Tanden hörs när hon tuggar på vattenglaset (som hon fortfarande älskar). Idag raspade hon lite i en morot också, men att faktiskt få i sig rå morot dröjer tills det finns fler tänder...
Hon bits sällan, men någon gång har det hänt. Det känns, kan man säga. Men det ska nog gå att få henne att sluta med det. 

Vi har varit på Öppna förskolan två gånger den här månaden, och Estrid har dragit hem en förkylning båda gångerna.... Men hon tycker det är spännande med andra barn, hon blir glad och viftig och gör sitt ivriga ljud. Och hon verkar ha vant sig vid en rinnande näsa, och hon ska ju träna immunförsvaret...

Ja, och så har vi varit i Stockholm, jag var på skrivträff och Kristoffer och Estrid gjorde Långholmen, och så åt vi veggobuffe på restaurang. Åka tåg och tunnelbana är ingen biff, det gillar barnet.
Och så har vi varit på kördag där barnet skötte sig utmärkt.
Annars har vi mest varit hemma, och det har varit skönt.

Sömnen som tidigare. Natt vid 19, vaknar ett par gånger på kvällen, vi turas om med att amma henne till sömns (jag) eller bära henne i sjalen/selen (mest Kristoffer). Hon har vaknat lite extra om nätterna nu i samband med förkylningen, och det är ju inte roligt att vakna en gång i timmen men det funkar. Kristoffer sover sämst, stackarn. Och jag sover på förmiddagen då och då, dessutom.

Hon gör ett så roligt skorrande rrrrr! när hon är glad, och så säger hon bababababa och dadababa. Inget mamamama i sikte... Men ett litet hej-liknande ljud har hon, heu! som också är ett gladljud.
Glad är hon ofta.  Saker som är roliga: att gå, att bli pussad, att vara upp och ner, att bli kastad i luften, att bli svingad i armarna (skulle man ju inte uppskatta själv), att se sig i spegeln, och när man sjunger (imse vimse är poppis).

Lite mer frustrerad är hon också, hon vill ju mer. Som att dra sig upp (men det går inte riktigt än), och så vill hon gå eller stå mest jämt (och det vill kanske inte hennes föräldrar). Men på det stora hela glad och nöjd med att gnaga på sina leksaker, eller tugga på bestick, eller försöka välta lampan i sovrumsfönstret...

Det går så fort! En klyscha som jag kommer på mig själv med att säga. Men det var ju nyss hon var den lilla grodan som hittade bröstet....