Idag har jag, för första gången på sådär 8 månader, varit och simmat. Inga bebisar närvarade. Jag simmade min vanliga kilometer på en halvtimme, och fick kommentaren "och inte ens andfådd!" av en man jag simmade om, vilket var upplyftande för egot. Sedan bastade jag ångbastu, badade i den varma poolen och bastade vanlig bastu.
Det var helt fantastiskt skönt.
Om någon skulle sagt till mig i mars att vet du, det kommer att dröja åtta månader innan du ens tar dig iväg och simmar på egen hand, så hade jag petat på gravidmagen och tänkt "det är för sent att ångra sig, fan". Och även om någon i slutet av maj, då jag ville prova flaskmata bebisen och rymma till just simhallen, sagt "det blir inte av förrän i november", hade jag skrikit "NEEEJ!" (åtminstone inombords).
Men sedan. Så blev det sommar, och vi var allihop, jag och Kristoffer och Estrid, mestadels. Och sen blev det så att när Kristoffer tentapluggat klart för sina omtentor i augusti, då ville jag ju umgås med honom och bebisen, inte kasta på honom bebisen och springa åt andra hållet. Och sen var vi i Turkiet. Och sen vips var hon ett halvår. Och mitterminstentorna närmade sig. Och... ja, sen blev det ju så att jag visst har varit på kurs, och gått någon liten vända på stan, och badat ganska mycket skumbad, medan bebisen varit med sin far. Men ganska ofta har det varit så när Kristoffer väl kommit hem och jag har sagt "nu får du ha henne så ska jag slösurfa", så har jag suttit där i några minuter och haft den där egentiden, och sen vips har jag hört dem skratta och inte kunnat hålla mig och gått till dem, och så har vi gullat bebis tillsammans, Kristoffer och jag.
Jag har inte saknat besök i simhallen eller i yogashalan eller att gå och fika utan medhavd bebis alls så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Nästan inte alls. Det är ganska häftigt. Jag antar jag underskattade hur förälskad man kan bli i sin bebis, eller äsch, jag trodde inte att jag skulle bli det. Men det blev jag.
Å andra sidan ägnade jag inte henne så många tankar medan jag räknade längder, eller svettades ånga, eller gräddade mig som en annan kanelbulle i torrbastun. Det var först när jag klädde på mig i omklädningsrummet som jag tänkte "hoppas allt gått bra". Det hade det förstås.
Så jag måste nog gå och simma igen. Snarare än 8 månader. Men i veckan laddar jag för promenad med sällskap, premiär på Öppna förskolan, amningskursens andra träff och så skrivträff i Stockholm på lördagen, så då är jag väldigt väldigt upptagen. I alla fall i föräldraledighetssammanhang...
Det var helt fantastiskt skönt.
Om någon skulle sagt till mig i mars att vet du, det kommer att dröja åtta månader innan du ens tar dig iväg och simmar på egen hand, så hade jag petat på gravidmagen och tänkt "det är för sent att ångra sig, fan". Och även om någon i slutet av maj, då jag ville prova flaskmata bebisen och rymma till just simhallen, sagt "det blir inte av förrän i november", hade jag skrikit "NEEEJ!" (åtminstone inombords).
Men sedan. Så blev det sommar, och vi var allihop, jag och Kristoffer och Estrid, mestadels. Och sen blev det så att när Kristoffer tentapluggat klart för sina omtentor i augusti, då ville jag ju umgås med honom och bebisen, inte kasta på honom bebisen och springa åt andra hållet. Och sen var vi i Turkiet. Och sen vips var hon ett halvår. Och mitterminstentorna närmade sig. Och... ja, sen blev det ju så att jag visst har varit på kurs, och gått någon liten vända på stan, och badat ganska mycket skumbad, medan bebisen varit med sin far. Men ganska ofta har det varit så när Kristoffer väl kommit hem och jag har sagt "nu får du ha henne så ska jag slösurfa", så har jag suttit där i några minuter och haft den där egentiden, och sen vips har jag hört dem skratta och inte kunnat hålla mig och gått till dem, och så har vi gullat bebis tillsammans, Kristoffer och jag.
Jag har inte saknat besök i simhallen eller i yogashalan eller att gå och fika utan medhavd bebis alls så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Nästan inte alls. Det är ganska häftigt. Jag antar jag underskattade hur förälskad man kan bli i sin bebis, eller äsch, jag trodde inte att jag skulle bli det. Men det blev jag.
Å andra sidan ägnade jag inte henne så många tankar medan jag räknade längder, eller svettades ånga, eller gräddade mig som en annan kanelbulle i torrbastun. Det var först när jag klädde på mig i omklädningsrummet som jag tänkte "hoppas allt gått bra". Det hade det förstås.
Så jag måste nog gå och simma igen. Snarare än 8 månader. Men i veckan laddar jag för promenad med sällskap, premiär på Öppna förskolan, amningskursens andra träff och så skrivträff i Stockholm på lördagen, så då är jag väldigt väldigt upptagen. I alla fall i föräldraledighetssammanhang...
1 kommentar:
Och jag har varit till Ica ett par gånger och det är typ senaste månaden... Och Tora har inte ens sett en nappflaska. Och DÄR har vi ett område där jag känner mig som ett ufo jämfört med andra mammor...
Skicka en kommentar