Svenska barn mellan 3 och 5 år har i snitt mer än 500 leksaker.
Estrid är uppe i drygt 20. Jag tycker att det är mycket för en 7månaders, ändå. Även om jag själv bara köpt babygymmet, och lånat med två skallror från leksakslådan i Åshuvud. Allt annat är presenter. Fina presenter, för den delen, träskallra och liten liten tamburin och ekologisk tuggapa och Brio-clown och mjukisbäver och... ja, ni förstår.
Jag har läst om "Vill ha mer" av Katarina Bjärvall, och hon skriver om att det viktigaste som påverkar hur barnet ser på konsumtion är hur man själv beter sig, och så raljerar hon lite om medelklassen som klär på sina barn endast begagnat och själva köper märkeskläder på NKs rea. Och ungens begagnade ska gärna vara märken som ser nästan nya ut, ändå. Annars pratar hon mycket om hur vi ska slänga ut tv:n och umgås istället.
Vi klär vår unge i nästan uteslutande begagnat. Och ja, vi har köpt en begagnad POP-overall till henne, i någon förhoppning om kvalité. Själv klär jag mig i reakjolar och Åhlens ekologiska baslinnen och en del loppis, ja, kanske en tredjedel? Kristoffer har loppisjeans och kavajer men tshirts från Threadless. Vårt hem är inrett med Ikea, begagnad Ikea och loppis. (Jag har aldrig köpt en möbel ny på något annat ställe än Ikea, slår det mig). Våra köksskåp är fulla av loppis - och Pasabahce, som för övrigt är ett av mina bästa Istanbultips.
Ingen tv i det här hemmet, men det går ju bra att sitta framför varsin dator om kvällarna istället... Är inte riktigt sant men ja, det är den vana jag helst skulle ändra. Men det är lite som med en ätstörning; man måste ju äta. Man måste inte ha internet, förstås, men det är ju onekligen praktiskt med mail och att boka tågresor och att handla på Blocket och lite bloggar kan man ju läsa och Facebook är ett sätt att ha lite koll på gamla bekanta och all information man söker på nätet och att betala räkningar och att låna om biblioteksböckerna och... Sen där någonstans vill jag dra gränsen. Men det går sådär.
Hur som, barn och deras 500 leksaker. Jag är så jäkla nöjd med att Kristoffer och jag kan bestämma Estrids önskelista i år, och så fasar jag för hur det kommer bli sen. Jag tror att insikten att mitt barn inte nödvändigtvis kommer dela mina värderingar har drabbat mig. Och medan jag törs lita ganska mycket på att hon inte ska bli Sverigedemokrat, så vet jag inte med konsumtionen.
Estrids önskelista:
- Träklossar
- Böcker
- Kanske en bultbräda (även om hon bara är 9 månader till jul - lite att växa i)
Min önskelista
- Någon bok (kanske Munro, som jag inte läst)
- Något nystan ohemult dyrt garn/ dito stickor
- Ätbara presenter
Vi får se hur det faller ut. Jag kanske står där med något rosa plastigt och känner att barnet ska väl ha någon julklapp från oss. Men inte som det känns nu.
.
Estrid är uppe i drygt 20. Jag tycker att det är mycket för en 7månaders, ändå. Även om jag själv bara köpt babygymmet, och lånat med två skallror från leksakslådan i Åshuvud. Allt annat är presenter. Fina presenter, för den delen, träskallra och liten liten tamburin och ekologisk tuggapa och Brio-clown och mjukisbäver och... ja, ni förstår.
Jag har läst om "Vill ha mer" av Katarina Bjärvall, och hon skriver om att det viktigaste som påverkar hur barnet ser på konsumtion är hur man själv beter sig, och så raljerar hon lite om medelklassen som klär på sina barn endast begagnat och själva köper märkeskläder på NKs rea. Och ungens begagnade ska gärna vara märken som ser nästan nya ut, ändå. Annars pratar hon mycket om hur vi ska slänga ut tv:n och umgås istället.
Vi klär vår unge i nästan uteslutande begagnat. Och ja, vi har köpt en begagnad POP-overall till henne, i någon förhoppning om kvalité. Själv klär jag mig i reakjolar och Åhlens ekologiska baslinnen och en del loppis, ja, kanske en tredjedel? Kristoffer har loppisjeans och kavajer men tshirts från Threadless. Vårt hem är inrett med Ikea, begagnad Ikea och loppis. (Jag har aldrig köpt en möbel ny på något annat ställe än Ikea, slår det mig). Våra köksskåp är fulla av loppis - och Pasabahce, som för övrigt är ett av mina bästa Istanbultips.
Ingen tv i det här hemmet, men det går ju bra att sitta framför varsin dator om kvällarna istället... Är inte riktigt sant men ja, det är den vana jag helst skulle ändra. Men det är lite som med en ätstörning; man måste ju äta. Man måste inte ha internet, förstås, men det är ju onekligen praktiskt med mail och att boka tågresor och att handla på Blocket och lite bloggar kan man ju läsa och Facebook är ett sätt att ha lite koll på gamla bekanta och all information man söker på nätet och att betala räkningar och att låna om biblioteksböckerna och... Sen där någonstans vill jag dra gränsen. Men det går sådär.
Hur som, barn och deras 500 leksaker. Jag är så jäkla nöjd med att Kristoffer och jag kan bestämma Estrids önskelista i år, och så fasar jag för hur det kommer bli sen. Jag tror att insikten att mitt barn inte nödvändigtvis kommer dela mina värderingar har drabbat mig. Och medan jag törs lita ganska mycket på att hon inte ska bli Sverigedemokrat, så vet jag inte med konsumtionen.
Estrids önskelista:
- Träklossar
- Böcker
- Kanske en bultbräda (även om hon bara är 9 månader till jul - lite att växa i)
Min önskelista
- Någon bok (kanske Munro, som jag inte läst)
- Något nystan ohemult dyrt garn/ dito stickor
- Ätbara presenter
Vi får se hur det faller ut. Jag kanske står där med något rosa plastigt och känner att barnet ska väl ha någon julklapp från oss. Men inte som det känns nu.
.
1 kommentar:
Vi har nästan inte gett Edith nåt själv i julklapp/födelsedagspresent. Släkten har gett så mkt att vi inte känt att det är nödvändigt. Å vi har verkligen bett släkten att dra ner i år å gå på det vi behöver/önskar eller inte ge nåt alls faktiskt. Slant på sparkontot är också ett alternativ förstås. HATAR att Edith från EN släkting förra julen fick ELVA paket med "skräp". Den personen vill jag inte fira jul med igen...
Skicka en kommentar