Sju månader

Dagens bebis! Sitter nästan stadigt. När hon sitter på sängen törs jag lämna henne, på hårdare underlag håller jag mig helst i närheten. Men ändå! Det är senaste veckan som det lossnat.

Dessutom kan hon stå en liten stund på egen hand och hålla sig i badkaret. (Och gnaga på kanten.) Och så går hon allt stadigare, det blir mindre tyngd i ens händer. Jag tittade på en video från 5 månader nyss, och skillnaden! Ska ta lite mer filmklipp, det är kul att ha.

Hon försöker ta saker när hon går/står också, släpper ena handen, och ibland (när hon inte förstår bättre) står hon rätt stadigt ändå.

Mat är kul! En bra måltid innebär dock att sisådär 1/3 hamnar i magen. (Eftersom jag är en kvinna utan skrupler äter jag upp det mesta av resterna. Minskat matsvinn. Och jag kan inte för mitt liv förmå mig att tycka att äppelklyftan är äcklig bara för att min dotter gnagt av halva....)

Det mesta går hem, utom den där plockbara gröten jag försökt göra. (Och ja, den var äcklig.) Skalar jag en satsumas blir Estrid alldeles till sig och sträcker sig och gnyr, det är bra gulligt. (Jag drar av det mesta av skinnet innan hon får klyftorna.)

Och vatten är roligt, att dricka ur mitt glas.

En del av nöjet med mat är samvaron också. När pappa vinkar från andra sidan köksbordet, då är det fest!

Nästa matsteg är kanske att ge henne lite kladdigare saker. Jag bävar. Men kan också konstatera att både gurka och äpple är betydligt mindre kladdigt än majskrok. Plus att gurka ger ifrån sig det allra sötaste gnisslande ljud mot hennes tandkött.

Vilket leder vidare till tänder. Status: 0. Ingen brådska om du frågar mig. Mest dricker hon ju mjölk fortfarande, och jag är övertygad om att det går att fortsätta amma en bebis med tänder också, men ingen brådska, inte.

Vår utflykt den här månaden var Värnamo, där vi träffade familj och levde rullan. Jag fick 30årspresenter och Estrid gungade, gick med gåvagn, blev lite rädd för sina kusiner (annan ljudvolym på barnen än på de här vuxna) och åt majskrokar. Barnet var också ganska nöjd i bilen, ta i trä, men vi provade inga långa sträckor.

Annars har vi varit hemma och det har varit mycket skönt. Träffat lite folk, promenerat, fikat, men mest i maklig takt. Estrid är inte en unge som kräver mycket stimuli, hon är rätt nöjd med att ligga på golvet och tugga på köksmattans fransar. Det är lite spännande med andra barn, men det går inte att påstå att det är något behov än.

Som varje månadssammanfattning skriver jag också: världens enklaste, goaste unge; utom sömnen. Gungas just i skrivande stund i sjalen av sin far. Vi är inne i någon sorts rytm med två tupplurar om dagen, en på förmiddagen och en på eftermiddagen, och lite oftare än jag vill innebär det två promenader om dagen, på minst en timme styck. Ibland somnar hon i sängen, så att hennes lata mamma kan ligga och läsa, och det är skönt.

Nätterna är sig lika: hon sover mest, vaknar och äter kanske varannan timme, somnar om snabbt nästan jämt. Det stör mig inte så mycket (även om jag just idag lekt med tanken på En Hel Natts Sömn och suktat lite). Jag sover gott däremellan. Och de dagar Kristoffer går upp när hon vaknar vid sex-sju, då somnar jag om och det är ljuvligt. 

 Estrids favoritsaker: gå, stå, bli pussad. Och bebisen i spegeln, och att vara upp och ner. Och människor, alla människor, inte ett spår av främlingsrädsla så här långt. 

Estrid gillar inte: att vakna och upptäcka att hon är ensam. När man går ut ur rummet (om hon inte är superglad, för då bryr hon sig inte). 

Just nu är vi i en rätt fin rytm, min unge och jag, och det är ett sånt fantastiskt privilegium att få vara hemma och skrota med henne. Det är det bästa av två världar: jag har nästan inga prestationskrav på mig själv, och ändå har jag varje dag åstadkommit något i och med att jag tagit hand om henne. Under den här föräldraledigheten blir det inga romaner skrivna, eller karriärsprång tagna, eller något sådant. Det är jag och Estrid och vi äter satsumas och läser pekböcker och sjunger "Hon är den gulliga bebisen" och har det så bra så bra. (Nästan jämt.)