Ok, detta är min erfarenhet av napptillvänjning med tre bebisar: ni
måste vara brutala och hålla emot så att hen inte kan spotta ut utan
måste suga. I ca. tre-fyra veckor, sedan är det fixat. (Man kan inte
låta barnen välja om dom vill börja med napp eller inte, där går liksom
gränsen för hur mycket de små liven ska få styra och ställa.)
Hittade den här kommentaren nyss och fick lite ont i magen. Ja, det är en bebis, och ja, man bestämmer som förälder, men går gränsen verkligen vid att ungen minsann inte ska få bestämma vad den ska ha i sin mun?
(Estrid har inte napp, och vi har inte försökt så ivrigt heller. Men det kan man ju få göra; försöka och försöka igen och lirka lite och så vidare. Det har jag full förståelse för, det är inte det jag vänder mig mot.)
Hittade den här kommentaren nyss och fick lite ont i magen. Ja, det är en bebis, och ja, man bestämmer som förälder, men går gränsen verkligen vid att ungen minsann inte ska få bestämma vad den ska ha i sin mun?
(Estrid har inte napp, och vi har inte försökt så ivrigt heller. Men det kan man ju få göra; försöka och försöka igen och lirka lite och så vidare. Det har jag full förståelse för, det är inte det jag vänder mig mot.)
1 kommentar:
Näää blä. Ont i magen, ja. Vår stora har napp. Å jag tycker det är mer jobbigt än bra. Hon är så förtjust i napp att det tangerar besatthet. Å jag bävar för den avvänjningen. Som dessutom bör komma snart då hon närmar sig tre år.
Har inte försökt så aktivt med bebisen nu. Tänker att när han "ropar" är det för att han har ett behov. Å det behovet är knappast att få en bit gummi intryckt i munnen. Det blir kanske mer bärande/sele/vaggande/snuttande/tuttande men so what. Tänker jag just nu i alla fall. Tar han nappen är det bra så att pappan har nåt enkelt att ta till vid behov. Men han kan ju också mata å bära sele tänker jag.
Skicka en kommentar