Igår träffade jag min mammagrupp från mödravården, och idag min BVC-grupp, och ja.
Man sitter ju i sin egen lilla bubbla, gör man. Jag har inte så många vänner med barn, jag och Kristoffer är nästan först i umgängeskretsen. Jag läser en del på nätet, lite bloggar och forum, men då är det ju folk jag valt att följa. (Ibland, men ganska sällan, är det Familjeliv, men jag intalar mig att det är de mest korkade procenten av den svenska befolkningen som hänger där.)
Men jag hade väl inte riktigt fattat hur annorlunda vissa beslut i vårt föräldraskap är.
Först kommer jag där med bärsjalen (för hon sov ju inte i vagnen och så är man ju så smidig jämförelsevis: trappor, trånga fik, nemas problemas!).
Sen pratas det om hur roligt det är att köpa kläder till barnen. (Jag har köpt två klänningar och ett par strumpor till Estrid i affär. Sen hon föddes.)
Sen pratas det om att det går fint att ha vita kläder till barnen, fläckarna försvinner med Vanish. (Vitt är en värdelös färg till barn? Särskilt nu när de äter?)
Sen pratas det om att sluta nattamma. (Hänvisar här till ett jättefint inlägg av Sagogrynet (superduperbra blogg om amning!).)
Och att amningen nog inte håller till barnet är 9 månader, för hon äter så mycket annat och det blir inte mycket amning av.
Eller att man slutat amma helt och det är så skönt. (Vad hände med långsam matintroduktion, försiktig glutenintroduktion, amning till 1 års ålder? Jag tänkte att det skulle kännas normalt att amma åtminstone första året, att det är om vi fortsätter längre som vi börjar avvika - men det kändes redan lite udda att säga att vi ammar på, fritt, och att det känns toppen.)
Och så pratas det om att spara bebisens kläder, ska man det? Kommer det att vara lika roligt att handla till nästa barn? Och om det är en flicka, kan hon ha den här marinblå tröjan utan tryck då? (Nej, sälj av allt så kan jag köpa nästan nya kläder men där kemikalierna är urtvättade för 10 kronor styck...Och mitt stackars barn i turkosa byxor, hur ska det gå för henne? Blir hon könsförvirrad?)
Och så pratas det om rädslan att bebisen ska sätta det hemgjorda potatismoset i halsen. (Och min bebis hulkar nästan varje mattillfälle när gurkan kommer för långt bak, men hon reder ju upp det själv och trycker in gurkan långt igen.)
Och så illustreras det hur mycket bebisen gillar appen "Babblarna". (Jag som försöker hålla telefonen borta från Estrid så mycket det går, och helst inte använda den när hon ser.)
Barnets far ska förresten vara hemma två månader på sommaren, för han kan inte vara borta från jobbet. Eller så vill han inte. Eller så har han eget företag. (Och jag skäms lite för att jag ska vara hemma ett år, för då verkar det som att jag också tar lejonparten av föräldraledigheten. Men så här långt har vi varit hemma 2,5 månad tillsammans, och vi tänker nu att Kristoffer är hemma åtminstone ett halvår, upp till ett år, beroende på när vi tror att Estrid är redo för dagis.)
Ja jävlar.
Sen enas vi också om olika saker; att folk som inte köper ekologiska bananer är knepiga - de är ju bara några kronor dyrare, till exempel. Eller att det kommer bli skönt att ha en unge som inte tagit napp när det börjar bli dags för nappsugarna att sluta.
Men ändå. Och då har jag dessutom inte ens nämnt att vi använder tygblöjor. Eller att jag är sugen på babytecken. Eller att jag inte tror att jag vill sluta amma vid 1 år heller.
Hej, jag är en konstigare mamma än jag trodde.
Eller äsch, jag är en mer avvikande mamma än jag trodde.
Och alla vill vi våra barn så väl och gör det vi tror är det bästa för dem. Och många vägar bär till Rom.
Man sitter ju i sin egen lilla bubbla, gör man. Jag har inte så många vänner med barn, jag och Kristoffer är nästan först i umgängeskretsen. Jag läser en del på nätet, lite bloggar och forum, men då är det ju folk jag valt att följa. (Ibland, men ganska sällan, är det Familjeliv, men jag intalar mig att det är de mest korkade procenten av den svenska befolkningen som hänger där.)
Men jag hade väl inte riktigt fattat hur annorlunda vissa beslut i vårt föräldraskap är.
Först kommer jag där med bärsjalen (för hon sov ju inte i vagnen och så är man ju så smidig jämförelsevis: trappor, trånga fik, nemas problemas!).
Sen pratas det om hur roligt det är att köpa kläder till barnen. (Jag har köpt två klänningar och ett par strumpor till Estrid i affär. Sen hon föddes.)
Sen pratas det om att det går fint att ha vita kläder till barnen, fläckarna försvinner med Vanish. (Vitt är en värdelös färg till barn? Särskilt nu när de äter?)
Sen pratas det om att sluta nattamma. (Hänvisar här till ett jättefint inlägg av Sagogrynet (superduperbra blogg om amning!).)
Och att amningen nog inte håller till barnet är 9 månader, för hon äter så mycket annat och det blir inte mycket amning av.
Eller att man slutat amma helt och det är så skönt. (Vad hände med långsam matintroduktion, försiktig glutenintroduktion, amning till 1 års ålder? Jag tänkte att det skulle kännas normalt att amma åtminstone första året, att det är om vi fortsätter längre som vi börjar avvika - men det kändes redan lite udda att säga att vi ammar på, fritt, och att det känns toppen.)
Och så pratas det om att spara bebisens kläder, ska man det? Kommer det att vara lika roligt att handla till nästa barn? Och om det är en flicka, kan hon ha den här marinblå tröjan utan tryck då? (Nej, sälj av allt så kan jag köpa nästan nya kläder men där kemikalierna är urtvättade för 10 kronor styck...Och mitt stackars barn i turkosa byxor, hur ska det gå för henne? Blir hon könsförvirrad?)
Och så pratas det om rädslan att bebisen ska sätta det hemgjorda potatismoset i halsen. (Och min bebis hulkar nästan varje mattillfälle när gurkan kommer för långt bak, men hon reder ju upp det själv och trycker in gurkan långt igen.)
Och så illustreras det hur mycket bebisen gillar appen "Babblarna". (Jag som försöker hålla telefonen borta från Estrid så mycket det går, och helst inte använda den när hon ser.)
Barnets far ska förresten vara hemma två månader på sommaren, för han kan inte vara borta från jobbet. Eller så vill han inte. Eller så har han eget företag. (Och jag skäms lite för att jag ska vara hemma ett år, för då verkar det som att jag också tar lejonparten av föräldraledigheten. Men så här långt har vi varit hemma 2,5 månad tillsammans, och vi tänker nu att Kristoffer är hemma åtminstone ett halvår, upp till ett år, beroende på när vi tror att Estrid är redo för dagis.)
Ja jävlar.
Sen enas vi också om olika saker; att folk som inte köper ekologiska bananer är knepiga - de är ju bara några kronor dyrare, till exempel. Eller att det kommer bli skönt att ha en unge som inte tagit napp när det börjar bli dags för nappsugarna att sluta.
Men ändå. Och då har jag dessutom inte ens nämnt att vi använder tygblöjor. Eller att jag är sugen på babytecken. Eller att jag inte tror att jag vill sluta amma vid 1 år heller.
Hej, jag är en konstigare mamma än jag trodde.
Eller äsch, jag är en mer avvikande mamma än jag trodde.
Och alla vill vi våra barn så väl och gör det vi tror är det bästa för dem. Och många vägar bär till Rom.
3 kommentarer:
Du skulle bott här. Du är bara lite konstigare än mig. :-)
Min BVC-grupp verkar rätt normala ändå, mest jag som är lite konstig med sjal och samsovande.
Äsch, strunta i gruppen om den inte ger dig nåt. Jag försökte så himla mycket med min första grupp för att jag hört så mkt från andra om hur bra det skulle vara. Nu vet jag att det inte var min grej att skaffa kompisar enbart baserat på att vi som nån annan klok person sa: "fullbordat fruktbara samlag vid ungefär samma tidpunkt".
Jag hade förvisso rätt gott om vänner som fick barn samtidigt men de nya jag fick hittade jag just via Internet/bloggar.
Fick btw en burk vanish som reklam en gång. Testade men kan inte påstå att det kändes som nåt undermedel precis. Kanske underdoserade jag. Eller borde ha tvättat snabbare. Gnider med galltvål på fläckari stället.
Stina: Ja! Samma mammagrupp! Då hade du kunnat vara den felande länken mellan hippien (=jag) och klabbet :)
motvalls: Jo, du har helt rätt,man ska inte umgås med folk bara för att man blev befruktad typsamtidigt - om man inte vill. Fast jag vill nog. Jag tycker att det är intressant att se hur andra gör, och folk är trevliga, bara liksom, annorlunda. (Eller det är det ju jag som är. Men ja.)
Plus att jag mest vill löka ensam med bebisen om jag ej hejdar mig och att allt vuxenumgänge är bra för mig.
Kristoffer älskar Vanish och får bort de flesta fläckar med det. Men varför man frivilligt skaffar sig fläckar (vitklädd bebis och mosad banan) övergår mitt förstånd.
Skicka en kommentar