Morse.

Lång, kort.
(Bilder som visade mer av mitt ansikte censurerades, för mitt egos skull men även för er skull, jag lovar.)

Det är helg och jag läser lättsmält amerikansk litteratur, äter pannkakor med vaniljglass och blåbärssylt och gör müsli. Ikväll tror jag att det blir lite svir med mannen i mitt liv på nation, och det är jag mycket sugen på, jag har för många odansade skor.

Tack för respons på förra inlägget! Det var peppande, och dessutom så visade det ert goda omdöme; genomtänkt inlägg, flera kommentarer. Jag kanske borde försöka leva upp till det där, men inte just idag.

På måndag är jag i vita kläder igen, och jag har letat fram namnskylt, passerkort och birkenstock. Två veckor öron blir det nu, och det känns rätt bra, faktiskt. Än så länge är öronnäsahals på kanske-listan, även om jag förstås inte ska ropa något innan jag väl kandidatat mig.

(Kanskelistan: reumatolog, neurolog, kanske något kirurgiskt i alla fall?, distriktsläkare, anestesiolog. Kanskekanskelistan: röntgenläkare, ortoped, urolog, kanske gynekolog (för det verkar toppen men jag har ju inte testat alls). Låtmighelstslippalistan: Patolog, cellbiolog, klinisk kemist, kardiolog, njurmedicinare, thoraxkirurg.)

Jag har en liten Sufjanperiod igen, eftersom jag bränt en skiva med de bästa religiösa Sufjanlåterna till min svåger prästen. Alla kristna behöver Sufjan. Eller ja, alla behöver Sufjan.
Och så ska jag förse min far med Robert Plant och Alison Krauss. Det är okej att han lyssnar på country, men det kan ju i alla fall vara bra country. Jag tar mitt ansvar.

Och det var nog allt jag hade på hjärtat nu. Man kan inte vara klok och genomtänkt jämt, hur skulle det se ut?

Farmorsklänning

Det här är en klänning av den sorten som min farmor brukade ha, det är jag säker på. Dragkedjan på mitten, som avgör hur mycket halshud man vill visa.
Tyget är rostbrunt och vitspräckligt, tungt, jag tänker "har fall" och tar i det med handen. Tittar man inuti är sömmarna sicksackade och det finns inget märke, alldeles hemsydd är den.

Den är inte min farmors, i så fall hade den varit ett par stadiga storlekar större också. Den är från Röda korsets second hand, femtio kronor. Jag gillar den mycket.

När jag synar insidan och stryker det fantastiska fållbandet med handen tänker jag inte på farmor, jag tänker på mamma. Alla klänningar hon kunde sytt åt mig. Allt hon kunde lärt mig. Om hon hade suckat över mig i mina gamla secondhandkläder, som hon sett första gången de var moderna.
Inte en saknad efter den hon var utan efter den hon skulle varit, nu. Den mamma som fattas mig, nu.

Min syster har lovat att ta med sig ett barn och komma på min examen. Det är ett helt år dit men det är en lugnande tanke. Kära syster, det är 46 mil mellan Värnamo och Uppsala och det är allt tidsbrist som en fyrbarnsfamilj innebär, och likväl. Dessutom, kommer syster så har far minsann ingen ursäkt, och han tar säkert med Kerstin, och då har jag en liten familj som ser mig, då.

Den dagen den sorgen.

Det andra jag vill skriva apropå klänningen är konsumtionen.
Jag har läst "Vill ha mer" av Katarina Bjärvall och den var lite cirklande ibland men den hade så mycket poänger, och så mycket hårda fakta. Att svenskarna hade allt de behövde redan på sjuttiotalet; att all tillväxt därefter är luft och varumärken. Den sönderciterade men likförbannat absurda siffran att svenska barn har 536 leksaker var.

Jag tänker på att sätta någon sorts gräns för sig själv, att hejda sig. Inte bara med framtida barn utan raktöver, även för mig själv. Vad man behöver egentligen. Och på ett hållbart sätt, även om det är lockande med en köpfri månad etc.

När jag pratar om flyg (vilket är ett helt annat blogginlägg och det kommer) så säger Johan att det ändå inte räcker för växthuseffekten, att det inte hjälper om alla slutar göra nöjesresor, det krävs förändringar på systemnivå, lagstiftning, allt sådant. Och så är det förstås med konsumtionen också, det räcker ingen vart om jag stramar upp mitt konsumtionsbeteende. Men jag vill göra det ändå. För att jag tror på det personliga ansvaret och för att jag vill veta att jag är en del av lösningen, inte av problemet. Och för att visa att det går, på samma sätt som köttfriheten och nykterheten.

Jag tänker att jag ska jobba deltid sedan, när jag hankat mig genom AT eller när jag får barn, vilket som händer först. Jag tänker att Johan ska vara hemma lika mycket med vårt barn som jag. Jag tänker att jag inte ska ha någon bil. Men det är ju framtid, alltihop.

Här och nu funderar jag på gränser för mig. Att sluta köpa kläder utom underkläder och andrahand; jag har massor av kläder och jag använder bara en del av dem. Att egentligen inte köpa något mer än mat, hygienprodukter (tvål är trevligt att ha, även för omvärldens skull), secondhandsaker, tåg- och teaterbiljetter. Med undantag av typen "ny baklykta till cykeln när den gamla krossats", förstås, men ändå.

Jag vet inte, jag skulle vilja diskutera det här med någon, men min familj tänker att det är mitt rebelliska tonårsjag som vägrar ge sig, och mina studentvänner verkar alla gå runt och önska att de fick köpa mer saker, och tycka att de inte riktigt är en del av konsumtionssamhället eftersom de har så lite pengar. Vilket jag inte tror på. Och dessutom finns det ett liv bortom studentlivet, och ska man då ta igen allt man förlorat och köpa ny jacka varje säsong och köra bil till allt som är mer än 200 meter bort, då är man verkligen en del av problemet. Och man måste nog ändå hejda sig, medvetet, från den riktningen.

Ja, ja. Orkade någon läsa det här? Världssamvetet Karin återkommer som sagt med ett indignerat inlägg om flygandet vi sysslar med.

Gladare nyheter är att jag ska gå på "Nu mår jag mycket bättre" den 10 maj. Sjukt långt fram i tiden, men det var det som gällde om man ville ha biljett, och det ville jag. Det ska bli hemskt spännande, jag är en varm vän av Kristina Lugn men jag har inte lyckats se några av hennes pjäser.

Jag vill gå på opera också, vilket jag trots allt min kulturkoftiga medelklassighet inte gjort. Jag har hört att man ska börja med någon riktig klassiker, och jag överväger "Tosca". Om det sitter någon van operamänniska där ute: är det en bra idé?

Uppmuntringsvis: Nu mår jag mycket bättre i Youtubeversion. Du behöver den. Faktiskt.

Det här inlägget är som något ur den gamla nätdagboken. Långt och emotionellt!

Hej, nu blir det skriva av, tror jag.

Så här är det just nu: jag är mjuk och varm när jag ensam, jag är sällan den jag vill vara när jag är med andra människor.

Igår pratade vi om mobbing. Om man haft någon på sin skola som blev mobbad så där gravt. Huvudet i toalettstolen, et cetera. Vi mindes inte, ville inte minnas.

Jag berättade om han i min klass som kastade upp en tjejs trosor på taket när vi gick i fyran. Men det var en av de allmänt störiga killarna och en av de normalpopulära tjejerna, det var inget mönster. Alla tänkte "jävlar vad han är jobbig, det där dampbarnet".

Sen berättade jag om när jag gick på lågstadiet och gungade, och hade hängt min jacka på staketet vid gungorna. Hur de tog den och trampade den i gruset.

Jag berättade inte om hur de jagade mig hem från skolan. Hur de snodde låset till min cykel och höll det framför mig och sa "ta det då!", lekte kattochråtta med mig. Hur de kastade kottar och sten mot min katt som var liten och rar och följde mig vart jag gick, även till skolan. Hur en av de jobbiga killarna frågade chans på mig och jag blev glad min dumme jävel för att någon frågade chans på mig men det var förstås bara för att driva med mig, vad fan trodde jag?

Vi pratade om hur det kan sitta i, det här med mobbing, hur det märks på människor även sedan, när de blivit vuxna. Någon hade en kusin som. Vi pratade om folk som överkompenserar i efterhand, som lever ut tusen olevda tonårsdrömmar när de är 20+, som blir tonårsfulla och tonårshånglar.

Q sa att lite får de väl skylla sig själva också, de som är eller varit mobbade, för de nöjer sig liksom inte med att umgås med vem som helst, de hänger, ofta förgäves, efter de populära.
Jag sa att vad fan, man ska väl inte behöva umgås med de som är lika impopulära bara därför? Hej, du har inga kompisar men det har inte jag heller så låt oss umgås. Skit samma om vi inte har något mer gemensamt.

Sen pratade vi om något annat. Sen tänkte jag mycket på det här i efterhand.

Det kom en ny kille till min klass någon gång under mellanstadiet. Han skelade och stammade och luktade konstigt. Vi var på honom allihop. Skoningslöst. Jag också.
Tanken att istället börja umgås med honom, han som var chanslös som jag, chanslösare?

Man kan inte göra så. Det är lustigt hur man som vuxen glömmer barnens stenhårda rangordning. Det är lustigt att man glömmer den allt mer ju högre man stod på den.

Jag kunde inte göra något sånt mot min sköra, sköra status. Det fanns ännu mer att falla i.
Det fanns att bli nedtryckt i toalettstolarna. Eller för all del motsvarande. Och det var på riktigt, det var en realitet, inte som nu när vi sitter och vuxensamtalar och säger att de barn som gjorde sånt, som jag aldrig såg på min skola, de var psykopater, märkliga undantag.
Det var de inte alls. De var flera stycken i varje klass. Och de är välordnade och blanka nu, och man kan titta på dem på Facebook och de har vänner och glada festbilder och allt så normalt.
Men det var vad det var då. Skoningslösheten. Normalt.
Jag är så ohyggligt glad åt att vara vuxen.

Också:
Det att jag inte sade. Allt. Hur det var. Hur jag ofta hade det särskilta magontet som gick över om man låg platt på magen under låg- och mellanstadiet. Hur lycklig jag blev över att vara sjuk och få slippa. Hur jag gömde mig utanför lärarrummet och blev utkörd därifrån för att det ju inte löste något att jag sprang och lipade för fröken. Hur många skoltoaletter jag gråtit på.

Att jag skäms för det. Som om det var min skuld och skam.

Jag pratade med Johan om det här sedan, och kom till detta: att antingen så var jag ett fullkomligt oskyldigt offer, slumpen valde. Eller så var det något fel på mig, något som avvek, något som provocerade. Jag var ett glasögt barn med fula kläder och lärarmorsa och så var jag plugghäst och besserwissrig, allt detta är sant.

Och Johan fick mig att lättnadsgråta med det egentligen rimliga konstaterandet: oavsett hur konstig jag var så var det fel och förkastligt och jävligt att göra sådana saker mot mig. Man förtjänar det inte. Oavsett hur avvikande man är.
Jag hade inte lyckats tänka den tanken själv. Det är så lätt att låsa sig i sina cirklar, sina mörka spår.


Det var länge sedan jag tänkte på det här och det är ett sundhetstecken. Det är inte längre en del av min identitet, detta med all skit jag fått. Jag sammanfattar möjligen det med "lågstadiet var för jävligt, och sen blev det väl bättre lite successivt, men bra var det nog inte förrän på folkhögskolan". Knappt ens det.

Å andra sidan: att jag ska förlåta mig själv. Att det där hände. Att det påverkar hur jag beter mig i sociala sammanhang, att jag fortfarande har svårt med tillit, att jag är en smula paranoid och neurotisk när jag inte är glad nog.

Inte så att jag inte ska försöka låta bli det. Inte så att jag inte ska försöka med människor. Inte så att jag ska ge upp och tycka synd om mig. Jag har provat det, det var inte konstruktivt.

Men att jag ska förlåta mig själv när jag misslyckas.

Och att jag nästa gång ämnet kommer upp inte ska tiga av skam. Kanske för att skydda mig, kanske för att jag inte ska lämna det sårbaraste till vem som helst som börjar prata om mobbing. Men inte för att det var mitt fel.

Knarrsnö, vithjärtad.

Idag har jag lämnat in cykeln, handlat två gånger (jag glömde löken, en smula orutinerat), tvättat (24 par underkläder, inklusive de mindre sköna, jag säger bara äntligen), bakat bröd och lagat pastasås. Äntligen lite ordning på torpet.

Jag läser Erlend Loes "Gör vad du vill" och är mycket nöjd med att det är en Vuxenbok. Dessutom har den ett helt annat schwung i sig än "Fakta om Finland" och "Expedition L" som båda står och värmer min bokhylla i oläst skick.

Ögonkursen leds av en helt fin kvinna som får mig att tänka "ögonläkare kanske?", men senare under dagen fick vi öva på att vända ut och in på ögonlocken på varandra och jag gnydde äcklat fast det inte gjorde ont eller var svårt. Nå, fobier är väl till för att övervinnas.
Till kursens lov vill jag också framföra att vi fick:
1. strukturerad information om allt man kan tänka sig behöva
2. en nätt liten bok om primärvårdsoftalmologi
3. en cd-skiva med övningsbilder och quiz
4. kaffe/te och ostfralla
Dessutom innehåller schemat en hel hoper korta dagar, samt två helt lediga.
Öronkursen är fylld av hemligheter, som till exempel nästa veckas schema (helt okänt!) men den leds av den fina kvinnans man, så det kan väl bara bli bra.

Med posten idag kom Brevet från Värnamo sjukhus med anställningskontraktet och i det står den magiska formuleringen: underläkare, ej legitimerad. Om jag klarade den där tentan i förra veckan är det faktiskt sant. Herrejävlar. Jag kan väl behöva ett par månader på mig att vänja mig vid tanken.

Det snöade tillrigt när jag gick till affären för andra gången och jag lyssnade på något som jag inte riktigt kan nämna för då framstår jag som hjärntvättad (men jag har mp3spelaren på random, vill jag tillägga till mitt försvar) men det var ett sånt där fint ögonblick där Allt Är Värt Sig, så det vill jag skriva upp.

Gladare idag, ja. Tack Herre. Jag ska inte misströsta.

Sammanfattning av föregående inlägg:

Tyck synd om mig och tyck om mig.
(Gärna i kommentarerna.)

/Ämlig uppmärksamhetssökerska

Vidgandet av intrakraniella blodkärl lagom tills det att det yttre trycket lättar.

Kära bloggen,

jag har ont i huvudet och jag slösar bort min lediga dag. Det blev en ensam matlåda av min lunch och det var fullt i tvättstugan. Jag sitter för mycket vid internet.

Har i alla fall diskat efter sex personer, lagat den där lunchen, läst ut Inger Edelfeldt (måste lämna tillbaka boken senast torsdag, snabblån) och skrivit en liten stund. Det är en ledig dag, jag får spela MahJong på datorn, men det är slöseri, det är det.

Läst i år, fyra bästa vuxenböckerna, ingen inbördes ordning:

Målarens döttrar – Anna Karin Palm

Där månen ligger ner – Iselin C Hermann

Natten då de hängde Ruth Ellis – Margareta Strömstedt

Duellen – Anton Tjechov

Och så tre stycken som inte är riktigt lika bra, men nästan, och där jag inte kunde bestämma mig för vilken som skulle bli nummer fem på föregående lista:

Bergsprängardottern som exploderade – Lo Kauppi

Kafka på stranden – Haruki Murakami

Ljuvaste dröm – Doris Lessing

Fem bästa ungdomsböckerna:

Blunda och öppna ditt fönster – Nguyen Ngoc Thuan

The truth about forever – Sarah Dessen

Ibland bara måste man – David Levithan

Hungerspelen – Suzanne Collins

Hemligt ansikte – Inger Edelfeldt

Nya författarkärlekar 2008: Anna-Karin Palm (egentligen ska nog Faunen också vara med i fem i topp, men det var roligare med olika författare, tänkte jag), Sarah Dessen.

2009: leta upp resten av Sarah Desssens produktion (ev beställa), läsa mer Doris Lessing.

Och så kan jag tipsa om "Motljus" av Annika Thor och "Namnbrunnen" av Inger Edelfeldt, som är det bästa jag läst hittills i år.

I morgon börjar ögon/öronnäsahals. Jag är trött och vill att den här dagen ska ta slut, men inte att i morgon ska komma. Min cykel har punktering för andra gången på en vecka, någon har slagit sönder min baklykta, det har gått hål på nästan alla de svarta strumpbyxorna och jag är förtvivlat svartsynt och självnedvärderande. Fy fan. Jag försöker tänka att det är som mensvärk, det går över, det är bara något att dra igenom, de här perioderna av att inte tycka om mig och att skava mot världen. Det går väl sådär. En tröst i sammanhanget är nog i alla fall den fasta övertygelsen om att det är psykologi, inte psykiatri. Normalvariationen.

I morgon vill jag vakna utan huvudvärk, och gärna lite glad också.

Sixteen, clumsy and shy

Idag skrev jag tenta. Det gick nog, det brukar det ju göra.
Jag känner inte den stora lättnaden. Förmodligen relaterat till att kursen inte är slut än, utan ska toppas med ett seminarium i morgon.

Jag tackade nej till ämbetsmannamiddag nästa helg, och det var klokt egentligen för så roligt hade jag ju inte på förra, och livet är för kort för syssla med sånt, men som det är i mig just nu blir jag bara nojig, tänker att jag inte kommer att ha några planer för nästa helg, sitta ensam och tragisk i min lägenhet och småangsta, och då kommer jag jävlarimig ångra mig för att jag inte är på ämbetsmannamiddag.

Hjärtat mitt, inte tänka så. I helgen ska du hångla med din karl, kanske gå på konstmuseum, ha körstyrelsemiddag och läsa lite i ett par av de där tio böckerna du råkade låna på biblioteket idag. Det ska bli trevligt och roligt och vilsamt. Nästa helg innehåller säkert också något roligt. Du vet inte vad riktigt än men det visar sig.

Hemsnickrad KBT for the win.

De största tentor jag har kvar på utbildningen är på 8 poäng. Den här var 14. Det är nerförsbacke nu, det kan vi väl säga?

Nä, lite ungdomsbok för typ 13-åringar kan vara precis vad jag behöver just nu, känner jag. Tur att jag lånade en sån.

Återkommer med mina bästa böcker under 2008, för nu har jag hittat läsdagboken, som stod och tryckte bland kokböckerna. Helt logiskt. Och ja, halva januari har gått, men det struntar jag i om jag vill. 110 böcker läste jag, men ett större antal var ickeåldersadekvata, som man kan säga om man vill göra det onödigt svårt för sig. Vilket väl är vad det medicinska språket går ut på. Däremot inte vad ungdomsböckerna går ut på.... Och därmed har jag en nästan godkänd anledning till att läsa den där mellanstadieboken. Bra jobbat!

(Och nä, jag tänkte verkligen att det skulle vara nog med The Welcome Wagon-citat nu men den där Smithscovern är faktiskt bättre än originalet och det passade så bra till det där emostycket i början av det här emotionellt instabila blogginlägget. Inte sant?)

Skip about like calves, coming from their stalls at last.

Man är i sin egen lägenhet, i mjuka kläder, och den nya koftan matchar blomsnirklarna på knästrumporna och man är en sån nörd att man gillar det litegrann, och så spelar man Sufjan för sig själv i iTunes.

Man är förstås även i det här fallet lika med jag.

Som har ägnat lördagskvällen åt att ta igen förlorat plugg och umgås med KI:s psykiatritentor. (Länken är en bonus till eventuella bloggläsande kurskamrater. Hej på er, om ni finns där.) På den sista jag gjorde fick jag flera poäng över godkäntgränsen (typ tre) och nu går jag och lägger mig med en smula hybris. Det är gott så.

Till den delen av mig som kände "det hade ju varit rätt fint att vara i Uppsala i sommar, för det här med att inte leva i kappsäck är ju trevligt" postar jag lite motiverande bilder från i söndags. Jag åkte pulka med Judith och Josef, och sedan gick jag en promenad med två sovande barn i vagnar och pratade med min syster. I sommar är det ingen snö, men jag kommer att ha massor av tid att träffa de där barnen och min bästa syster. Man kan till och med cykla mellan sjukhuset och Kärda, en liten söt landsväg som tar cirka 40 minuter.

Superfin vintersöndag. Krispkallt.

Två och ett halvt år ren vilja. Och söt som socker.


Lillskrutten! Han fattade inte så mycket av det här med pulkan, tror jag. Men var glad ändå.

Och så sova lite och så nya tentatag imorgon. Och kanske slinka förbi sitt stadsbibliotek och låna sig lite lite ungdomsbokstjack...

(Rubriken har måttligt med inlägget att göra men den är ett hett citat, och ett steg i mitt lobbande för Welcome Wagon.)

That you're not alone

Jag bläddrar gång på gång fram till W i min mp3spelare och lyssnar på The Welcome Wagon. Det är inte Sufjan men det är nära, trots allt, och det är det där nätta religiösa till schysst stämsång. Bäst är Up on a mountain, Unless the Lord the house shall build och But for you who fear my name. Så vet ni det.

Annars vill jag mest vara hemma nu. Min lägenhet, mitt rum, min säng, mitt kök, min mat, mitt mitt. Mitt hem, sa jag det?

Växjö är väl egentligen lika bra som innan men vi får ingen frukost längre och idag var till och med personalmatsalen stängd. Avdelningen har calicivirus. Det är nio dagar till tentamen men jag är redan fullkomligt less på att tentaplugga.

Livet ska inte vara en väntan på något annat, det är för kort för det. Här och nu och jag borde sova, orka imorgon, ta tag i de tre sista kandisdagarna på neurologen, försöka lära mig något. Jag vet.

Kanske kura en liten stund i patienthotellssängen med hörlurarna och några sånger om Gud. Ditt hem är där ditt hjärta är och Gud är överallt. Något slingrar sig fram mellan de här klyschorna, ett litet grönt och levande, en längtan en strävan en liten liten sorg. Allt som pågår inom, allt som är neuronerna och signalsubstanserna och det mest oändliga.

Får man vara jag, får man vara lite skör, får man vara ett par oändligheter inom 165 centimeter, får man åka hem nu?

Tvåtusenåtta

Jag bestämmer mig för att det fortfarande går bra med en årssammanfattning. Det är trots allt bara den tredje.

2008, alltså. På det hela var det ett bra år. Det hade förstås en del gratis av att komma efter den allmänna kukhösten 2007, men det var rätt fint i sig självt också.

Det började med Vietnam, och förutom att min miljöångest knyter sig över den där långa flygresan och att en annan del i magen snor sig av den skenande orättvisan i kostnaden för den där långa flygresan kontra fattigdomen... förutom det så. Det var intressant och bra och allt sånt, och det var trekvartsbyxor i januari och det var att prata mer med folk som gått i min kurs i tre år men som jag pratat för lite med.
(Jag kan inte skriva om Vietnam på ett vettigt sätt, märker jag. Det är för diffust, med skuldkänslorna där ovan och viljan att Minnas för att det ska vara värt det på något sätt. Äsch.)

Sedan var det kirurgterminen, och den var ömsom på alla sätt men när det var roligt var det mycket roligt. När det var Mora, assistera på op, skelettröntgen med tydliga frakturer, få sy, få intubera, kejsarsnittet jag fick vara med på med söta narkosjouren och vissa stunder på urologen.
När det var hierarki och armbågar och handledare som tappade bort en och handledare som behandlade en som skit så var det å andra sidan inte så festligt. Fy fan för er, ni som glömt hur det var att vara i underläge. Till nästa gång, försök tänka på att kandidaten kommer vara den överläkare som ska ta hand om er med era ålderskrämpor, och kom också gärna ihåg att även kirurger får internmedicinska och psykiatriska sjukdomar...

Utanför utbildningen, som åt mitt liv lite för mycket ibland, var det en bra körvår där jag var delaktig i att vi fick till både körkväll och en liten vårkonsert. Efter att ha börjat styra så där diskret från baksätet fick jag så jag teg med titlarna ordförande OCH körförman på ett vårmöte som jag illustrativt nog inte var närvarande på (mmm, utlokalisering, alltid roligt).
Skrev gjorde jag inte så mycket men effektivt, och vann Merete Mazzarellas gillande och en massa slantar, och det var hemskt roligt och en fin egoklapp. "Det är en lågmäld, osentimental berättelse som lyckas göra ett skenbart vardagligt språk litterärt verkningsfullt." är ett omdöme jag kan leva utmärkt med.

Jag förstörde allt eventuellt miljösamvete jag kunde haft kvar med att åka till Oxford och hälsa på Lisa på påsklovet, men det var alldeles ljuvligt med Oxford, soliga och pratiga långpromenader bland påskliljor och vackra, traditionspirrande colleges.

Sommaren var i Uppsala och i egna lägenheten, och det var skönt ibland och lite rastlöst ibland. Jag jobbade på akutmottagningen och det var roligt allra största delen av tiden, och lärorikt dessutom. När jag byter roll till sommaren ska jag komma ihåg att en bra läkare gärna är snabb (vilket jag kan fetglömma) men framförallt undviker att försvinna spårlöst utan att berätta det för sköterskor och uskor (kan jag klara av!).
Jag var ledig i tre veckor och var i Åshuvud med mina syskon i en av dem. Det var varmt och vi målade fönster, och badade en del också.
Min snygga karl Johan och jag åkte tåg till Berlin och var där i några dagar, och Treptower park och Neue Gemäldegallerie var toppen, liksom snabbmatshalloumin, och jag köpte två snygga klänningar och en massa tygkassar, men Paris var allt strået vassare.

På hösten var jag student i stället för kandidat, och fick sitta i föreläsningssalar och ha mig, och det var inte riktigt så roligt som jag tänkt mig. Vilket inte psykiatrin var heller, men det var rätt intressant för all del, och det var på alla sätt en njutning att säga "psykiatri verkar spännande" när jag var på kirurgen, och "kirurgen var rätt kul ibland" när jag var på psykiatrin.

I början av hösten Fattade Jag Beslut och köpte dator. Det var inte alls samma passion som med iBooken, och det är det fortfarande inte. Den stjäl mitt liv en smula, men den underlättar saker rätt mycket, också.

Jag fyllde 25, med andra ord halvvägs till 50, men jag hade en mycket fin födelsedag med dito födelsedagskalas och det var toppen. Jag läste en kvällskurs om Medborgerligt deltagande och det var rätt mysigt och inspirerande (men vad fan, världen måste räddas?). Kören hade en bra höst och vi hade ny glad dirigent och sjöng Come thou fount of every blessing (jag tjatar, men ah, det var fint!).

Under hösten var jag på bokmässan för första gången på flera år, och återgäldade Lisabesöket i maj 2007, bättre sent än aldrig.
Jag och Anna åkte tåg till Gällivare och även till Kiruna, och det var stört vackert men jag blev rätt botad från tanken på att göra AT i Norrbotten. Dock: Tornedalen igen! Och kanske Lappland på sommaren också?
Och så var jag i Växjö då, nu senast, och i Värnamo och Smålandsstenar och Huskvarna.

November var utan roman men jag körde snäll skrivkvot genom hela hösten i stället, och det funkade riktigt bra. Jag ska försöka ta upp det igen så snart jag skrivit tentan. Det ska till lite tvång och disciplin om det ska bli några barn gjorda.

Under året läste jag kanske 80 böcker. Bokdagboken är kvar i Uppsala och jag törs inte säga vilka jag tyckte bäst om utan att ha den i min hand, men det var ett ganska bra läsår, tror jag allt, med en del veckovisa svackor av ickeläsande men å andra sidan en hel del skönt ungdomsbokstjack och dessutom några riktigt litterära böcker.
Min vän Uppsala Stadsteater besökte jag för Bitterfittan (boken var bättre), En vintersaga (Shakespeare för bövelen!), Zorro (nä) och Gösta Berlings saga (mnjä). Jag var i Stockholm för Den allvarsamma leken (som jag hade velat ha allvarsammare) och Glada änkan (som kanske kunde varit lite gladare och mindre queerteoretisk?).
Jag hade en festivalfri sommar men såg i alla fall Markus Krunegård och Peter Broderick spela. (Var jag verkligen inte på fler spelningar?)

2008 är också året då jag blev moster för fjärde gången och Johan blev morbror för första gången.

Jag skulle förstås haft bilder till det här inlägget, men det här skrivs på pappas dator och det skulle bli ett rätt slumpmässigt urval. Dessutom är det nog redan tillräckligt långt och spretigt. Jag kanske skulle gjort en sån där lista istället...


2009 tänker jag skriva mer (ordkvot hela året!), dansa mer (eller i alla fall så mycket som under våren), ge fan i att flyga, överleva första läkarvicket, hänga mer med min syster och hennes familj och ha det bra på alla sätt jag kan komma på. Jag har en del ännu konkretare mål men de är hemliga tills vidare. Alla vet vad som händer om man säger det man önskar sig.

Nu (eller imorgon) är det packning som gäller, och sen är det Växjö i veckan och sen, då vet ni, då kommer det kanske en fjortonpoängstenta men innan dess kommer jag hem till egna lägenheten. Jag längtar lite.