söndag 25 januari 2009

Farmorsklänning

Det här är en klänning av den sorten som min farmor brukade ha, det är jag säker på. Dragkedjan på mitten, som avgör hur mycket halshud man vill visa.
Tyget är rostbrunt och vitspräckligt, tungt, jag tänker "har fall" och tar i det med handen. Tittar man inuti är sömmarna sicksackade och det finns inget märke, alldeles hemsydd är den.

Den är inte min farmors, i så fall hade den varit ett par stadiga storlekar större också. Den är från Röda korsets second hand, femtio kronor. Jag gillar den mycket.

När jag synar insidan och stryker det fantastiska fållbandet med handen tänker jag inte på farmor, jag tänker på mamma. Alla klänningar hon kunde sytt åt mig. Allt hon kunde lärt mig. Om hon hade suckat över mig i mina gamla secondhandkläder, som hon sett första gången de var moderna.
Inte en saknad efter den hon var utan efter den hon skulle varit, nu. Den mamma som fattas mig, nu.

Min syster har lovat att ta med sig ett barn och komma på min examen. Det är ett helt år dit men det är en lugnande tanke. Kära syster, det är 46 mil mellan Värnamo och Uppsala och det är allt tidsbrist som en fyrbarnsfamilj innebär, och likväl. Dessutom, kommer syster så har far minsann ingen ursäkt, och han tar säkert med Kerstin, och då har jag en liten familj som ser mig, då.

Den dagen den sorgen.

Det andra jag vill skriva apropå klänningen är konsumtionen.
Jag har läst "Vill ha mer" av Katarina Bjärvall och den var lite cirklande ibland men den hade så mycket poänger, och så mycket hårda fakta. Att svenskarna hade allt de behövde redan på sjuttiotalet; att all tillväxt därefter är luft och varumärken. Den sönderciterade men likförbannat absurda siffran att svenska barn har 536 leksaker var.

Jag tänker på att sätta någon sorts gräns för sig själv, att hejda sig. Inte bara med framtida barn utan raktöver, även för mig själv. Vad man behöver egentligen. Och på ett hållbart sätt, även om det är lockande med en köpfri månad etc.

När jag pratar om flyg (vilket är ett helt annat blogginlägg och det kommer) så säger Johan att det ändå inte räcker för växthuseffekten, att det inte hjälper om alla slutar göra nöjesresor, det krävs förändringar på systemnivå, lagstiftning, allt sådant. Och så är det förstås med konsumtionen också, det räcker ingen vart om jag stramar upp mitt konsumtionsbeteende. Men jag vill göra det ändå. För att jag tror på det personliga ansvaret och för att jag vill veta att jag är en del av lösningen, inte av problemet. Och för att visa att det går, på samma sätt som köttfriheten och nykterheten.

Jag tänker att jag ska jobba deltid sedan, när jag hankat mig genom AT eller när jag får barn, vilket som händer först. Jag tänker att Johan ska vara hemma lika mycket med vårt barn som jag. Jag tänker att jag inte ska ha någon bil. Men det är ju framtid, alltihop.

Här och nu funderar jag på gränser för mig. Att sluta köpa kläder utom underkläder och andrahand; jag har massor av kläder och jag använder bara en del av dem. Att egentligen inte köpa något mer än mat, hygienprodukter (tvål är trevligt att ha, även för omvärldens skull), secondhandsaker, tåg- och teaterbiljetter. Med undantag av typen "ny baklykta till cykeln när den gamla krossats", förstås, men ändå.

Jag vet inte, jag skulle vilja diskutera det här med någon, men min familj tänker att det är mitt rebelliska tonårsjag som vägrar ge sig, och mina studentvänner verkar alla gå runt och önska att de fick köpa mer saker, och tycka att de inte riktigt är en del av konsumtionssamhället eftersom de har så lite pengar. Vilket jag inte tror på. Och dessutom finns det ett liv bortom studentlivet, och ska man då ta igen allt man förlorat och köpa ny jacka varje säsong och köra bil till allt som är mer än 200 meter bort, då är man verkligen en del av problemet. Och man måste nog ändå hejda sig, medvetet, från den riktningen.

Ja, ja. Orkade någon läsa det här? Världssamvetet Karin återkommer som sagt med ett indignerat inlägg om flygandet vi sysslar med.

Gladare nyheter är att jag ska gå på "Nu mår jag mycket bättre" den 10 maj. Sjukt långt fram i tiden, men det var det som gällde om man ville ha biljett, och det ville jag. Det ska bli hemskt spännande, jag är en varm vän av Kristina Lugn men jag har inte lyckats se några av hennes pjäser.

Jag vill gå på opera också, vilket jag trots allt min kulturkoftiga medelklassighet inte gjort. Jag har hört att man ska börja med någon riktig klassiker, och jag överväger "Tosca". Om det sitter någon van operamänniska där ute: är det en bra idé?

Uppmuntringsvis: Nu mår jag mycket bättre i Youtubeversion. Du behöver den. Faktiskt.

4 kommentarer:

Emma sa...

Jag tänker något liknande om konsumtionen och resandet och sånt. Jag är väl inte direkt praktiserande av någonting, men jag har åtminstone inget särskilt sug efter att äga saker eller köpa nya kläder varje månad och jag flyger nästan aldrig. Jag lägger mest pengar på hög och jag känner bara mer och mer för detta ju äldre jag blir, verkar det som. Min familj fattar heller ingenting, men min pojkvän gör, som tur var.

Anonym sa...

Apropå opera, så är det bara att börja. Jag och min pojkvän spontangick på trollflöjten för två-tre år sedan och nu är det ett av våra favoritnöjen. Och vi kunde ingenting i början, nu börjar vi lära oss, men det går bra ändå (vår andra operabesök var Wagners ringen). Det enda du behöver tänka på är att gå på föreställningar där man sjunger på originalspråk med textning (de flesta av Operans föreställningar är sådana - det står på deras hemsida). Jag tycker att det blir lättare att njuta av musiken/föreställningen när man inte behöver anstränga sig för att hänga med i handlingen. Och Operans billiga platser på tredje radens övre fond är jättebra - så köp din första operabiljett. Du kommer inte att ångra dig.

Anonym sa...

men åh, jag tror också att det är viktigt att göra saker på individnivå, även om det kanske inte är endast dem som löser världens alla problem. om inte annat är det ju peppande att läsa vettiga människors (=du) strategier och tankar.
jag är glad över min studenttid just för att jag blir tvingad att leva på lite pengar, men ändå känner att jag aldrig behöver sakna något rent materialistiskt. jag tycker att jag lever ett rikt ekonomiskt liv med mina ca 5000 i månaden. jag hoppas att jag inte glömmer bort det, den dagens oms jag eventuellt får lite mer pengar att röra mig med. visst, jag har fördelar som har någon att dela hyra och andra fasta avgifter med, men ändå. men till stor del handlar det ju faktiskt om prioriteringar. dricker man inte alkohol kan man köpa garn istället :)
oj, långt. men jag känner, liksom du, starkt för dessa frågor och försöker ändra mina konsumtionsvanor, även om det går trögt ibland.

Anna-Karin sa...

bra skrivet.
för att systemet ska ändra sig måste människorna göra det.

och snygg klänning!