Skip about like calves, coming from their stalls at last.

Man är i sin egen lägenhet, i mjuka kläder, och den nya koftan matchar blomsnirklarna på knästrumporna och man är en sån nörd att man gillar det litegrann, och så spelar man Sufjan för sig själv i iTunes.

Man är förstås även i det här fallet lika med jag.

Som har ägnat lördagskvällen åt att ta igen förlorat plugg och umgås med KI:s psykiatritentor. (Länken är en bonus till eventuella bloggläsande kurskamrater. Hej på er, om ni finns där.) På den sista jag gjorde fick jag flera poäng över godkäntgränsen (typ tre) och nu går jag och lägger mig med en smula hybris. Det är gott så.

Till den delen av mig som kände "det hade ju varit rätt fint att vara i Uppsala i sommar, för det här med att inte leva i kappsäck är ju trevligt" postar jag lite motiverande bilder från i söndags. Jag åkte pulka med Judith och Josef, och sedan gick jag en promenad med två sovande barn i vagnar och pratade med min syster. I sommar är det ingen snö, men jag kommer att ha massor av tid att träffa de där barnen och min bästa syster. Man kan till och med cykla mellan sjukhuset och Kärda, en liten söt landsväg som tar cirka 40 minuter.

Superfin vintersöndag. Krispkallt.

Två och ett halvt år ren vilja. Och söt som socker.


Lillskrutten! Han fattade inte så mycket av det här med pulkan, tror jag. Men var glad ändå.

Och så sova lite och så nya tentatag imorgon. Och kanske slinka förbi sitt stadsbibliotek och låna sig lite lite ungdomsbokstjack...

(Rubriken har måttligt med inlägget att göra men den är ett hett citat, och ett steg i mitt lobbande för Welcome Wagon.)