Jag bläddrar gång på gång fram till W i min mp3spelare och lyssnar på The Welcome Wagon. Det är inte Sufjan men det är nära, trots allt, och det är det där nätta religiösa till schysst stämsång. Bäst är Up on a mountain, Unless the Lord the house shall build och But for you who fear my name. Så vet ni det.
Annars vill jag mest vara hemma nu. Min lägenhet, mitt rum, min säng, mitt kök, min mat, mitt mitt. Mitt hem, sa jag det?
Växjö är väl egentligen lika bra som innan men vi får ingen frukost längre och idag var till och med personalmatsalen stängd. Avdelningen har calicivirus. Det är nio dagar till tentamen men jag är redan fullkomligt less på att tentaplugga.
Livet ska inte vara en väntan på något annat, det är för kort för det. Här och nu och jag borde sova, orka imorgon, ta tag i de tre sista kandisdagarna på neurologen, försöka lära mig något. Jag vet.
Kanske kura en liten stund i patienthotellssängen med hörlurarna och några sånger om Gud. Ditt hem är där ditt hjärta är och Gud är överallt. Något slingrar sig fram mellan de här klyschorna, ett litet grönt och levande, en längtan en strävan en liten liten sorg. Allt som pågår inom, allt som är neuronerna och signalsubstanserna och det mest oändliga.
Får man vara jag, får man vara lite skör, får man vara ett par oändligheter inom 165 centimeter, får man åka hem nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar