Innan en sen frost.

Idag var den första dagen med riktig frost. Halt under cykeldäcken. Minusgrader mot kinderna.

Jag läser Anna Achmatova, jag har lagt boken lite taktiskt inne på toaletten och det tar lite tid men nu är vi på samma våglängd, Anna och jag. Det är så skenbart enkelt men samtidigt så rent i tonen. I efterhand gläder mig mitt besök på Achmatovamuseet i St Petersburg än mer. (Jag hade inte läst henne då.)

Den här dikten passade lite bättre innan kylan kom nu, men ändå. Det är så tydliga bilder. Inte sant?



Ovanlig var hösten som välvde sin höga kupol
och gav molnen befallning att inte förmörka
den väldiga kupan.
Människorna greps av förundran:
snart var september förbi,
vart försvann alla kalla och fuktiga dagar?
Grönt som smaragd var kanalernas grumliga vatten
och nässlorna doftade rosor, fast starkare.
Djävulskt röda var solnedgångarna,
kvävande, outhärdliga.
Vi minns dem alla så länge vi lever.
Solen var en upprorsman på väg in i staden,
girigt famnad av den vårliga hösten.
Och då slog en snödroppe ut i blom ...
Och du kom med lugna steg fram till min trappa.