Bakjouren far förbi kirurgakuten med mjukblå operationskläder och stor vit rock, och säger inte ens att han ska till operation, det är så underförstått.
Och en del av mig gnäller till som en hund som ser matte gå ut genom dörren på promenad utan att ta med mig. Jag vill följa med till op!
Men den där bilden innehåller ju också hela kirurgins baksida, för på kirurgakuten är primärjouren kvar, ung och oerfaren, med en lista av patienter som växer fortare än vad han kan beta av dem. Och om bakjouren till äventyrs inte skulle ha händerna inne i en människokropp så är han i alla fall inte så värst intresserad av att bli rådfrågad eller komma ner på akuten och bedöma eller än värre komma ner på akuten och ta egna patienter.
Jag tror inte att min operationsträngtande del är en tillräckligt stor del av mig för att det ska vara värt det att bli gnussad mot marken i sex år. Men den där känslan av "snälla ta med mig, ge mig blå handsprit och krispiga munskydd och massa massa suturer att sätta", den var oväntat stark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar