Vad var det som kändes så stort, vad var det som kändes så magiskt?

Idag har jag laddat ner en massa musik, och som grädden på moset, Temptation blocker. Nu ska jag börja använda den här datorn till riktiga grejer. Popmusik och det förbjudna ordet (skrivande).

Efter att jag hade sagt "gärna timvick i höst" hade jag förstås en riktigt tråkig jobbdag. Å andra sidan sitter det ett litet lite pirr i maggropen vid tanken på att jag nästa sommar är i den vita rocken och visserligen längst ner på hackordningen (vikarierande underläkare säger allt), men i alla fall. Hundra kilo beslutsångest och känslor av att inte kunna något, men trots allt en känsla av att det nog kommer att vara roligt. Också.

Äpplen, morötter och kanelkakor är inte en fullständig middag, kan jag berätta för mig själv. Det visste jag ju. Men ändå gör jag sådär. Och måste göra lunchlåda imorgon. Skyll sig själv.

Har satt saxen i 1,4*2m tyg idag, vilket alltid är lite nojigt. Min sömnad innebär en del sprättande och revisioner, men just tillklippningen kan ju inte göras om. Tack gud för billiga tyger, annars skulle det vara helt hopplöst.
När jag köpte symaskinen för drygt ett år sedan inbillade jag mig att jag skulle kunna tänka "jaha, en brun kjol vill jag ha, då så!" och sedan köpa tyg och sy. Men det är inte så det funkar för mig, eftersom den bruna kjolen då blir dubbelt så dyr som en färdigköpt variant, och det känns ju lite konstigt att betala för att lägga ner arbete (även om man tycker att det är roligt). Istället blir det "jamen det här var ju ett riktigt fint tyg här på reahyllan, vad ska jag hitta på med det då?" Det är en rolig variant, faktiskt.
En annan överraskning är att det är så mycket roligare utan mönster, och att det faktiskt går bra, åtminstone när man syr kjolar. Klänningsliv är lite över min kompetens. Än, i alla fall.

Bild på den svarta kjolen på utflykt i Berlin, på Riksdagshusets tak, (och kvällsljuset!):


Som bonus för att du läste ända ner hit: Låttipset! Jag har varit vilsen, Lisa - Parken. Helt galet catchy. Man kan fundera på varför både Jens Lekman och Pelle Lindroth har en Lisa att besjunga. Förmodligen är det slumpen, men det är ju inte den roligaste förklaringen, så det måste finnas en annan...