11 månader

Dagen firades med stora mängder frukt (bra!) och snor (mindre bra) och en väldigt lång förmiddagstupplur (inte dumt).

Under månaden som gått hände detta: Estrid släppte taget och började gå, själv. Det är nu så självklart att det känns underligt att tänka på att hon inte kunde det för en månad sen. Nu knatar hon runt, och ramlar med jämna mellanrum, framförallt när hon har grejer i handen, men går nästan jämt.
Hon blev mycket större av att börja gå - ännu mer litet barn och mindre bebis.

Övriga motoriska hits: hon har lärt sig krypa ner från sängen. Hon backar: sakta och kontrollerat, och landar på fötterna. Och är supernöjd med sig själv.

Och så pekandet då. Idag pekade hon på mitt äpple som hon ville ha... Så det är en användbar förmåga, får man säga.

Estrid var på sin tredje utlandsresa: Estland. Hehe. Redan nu är hon väl mer berest än jag var när jag var åtta... Båt var, som jag tänkt mig, ett fiffigt sätt att resa med knodd. Och det var många barnvagnar...

Annars har vi hängt mycket hemma den här månaden också. Tagit tupplurar. Övat på gången. Badat badkar. Gått hem till folk och fikat. Sånt.

Bilden kan också illustrera en av de raraste utvecklingarna: hon kommer och lägger huvudet mot ens knä, eller slår armarna om ens ben, och gosar. Medvetet och med flit. Hjärtsnörp.

Bärjackan har fortsatt vara vår bästa vän. Däremot har ungen blivit ännu lite kinkigare med att sova - det räcker inte alltid med en vanlig promenad längre, det krävs ett grepp om huvudet och täckta ögon och... ja.

 

Jag har börjat bära mer på ryggen; mest i sele men nu jobbar jag lite mer på sjal också. Det är ju bekvämare, och hon börjar bli tung. Dock är det joxigare med bärjackan. Jag ser fram emot den varmare årstiden, när man bara kan gå rakt ut.

Estrid blir mer och mer spexig. Tittut med dörrar, duschdraperiet, badkarskanten, bordskanten.

Och mat? Inte så mycket mer än sist. Är lite på och av. Gillar nästan alltid bär och fil och ärtor. Kan gå mellan att äta en näve ärtor till middag och att plötsligt slå till och äta en kiwi + en halv banan till mellanmål. Men hon ammar och växer och utvecklas, så hon får ju vad hon behöver. Hennes ätande är inte min prestation - kan dock vara värt att påminna mig om.

Hennes ammande görs i allt knasigare positioner, och snabba småslurkar om någon minut. Estrid gillar att amma väldigt mycket. Hennes ögon lyser när jag knäpper upp bh:n.

Pratar gör hon inte än - eller hon snackar en massa "mamama" och "bababa" och "heu!" och "deru" och "digledigle" och allt möjligt. Men inget som är konsekvent. Och hon vet nog att vi är "mamma" och "pappa" - men jag skulle inte svära på det.

På nätterna sover hon rätt bra, hela natten med ett gäng amningar som jag inte minns, och hon har börjat sova lite bättre om kvällarna - stunder då ingen bär eller ammar, när Kristoffer och jag sitter ihop i soffan och hinner dricka te (och börja sakna knoddan).

Och för ett år sedan jobbade jag mina sista vårdcentralsdagar och hade en jättestor mage och tyckte att det skulle bli läskigt, föräldraskapet. Hade jag vetat att det var så här - så mycket roligt och så lite jobbigt, ändå - så hade jag inte behövt oroa mig så mycket. Men man kan ju inte veta.

Men det är härligt att det är mest bra, det är det.