Det är så fint att vara jag, på cykeln hem från Carolina Rediviva med hösthimmel både inom och utom bröstkorgen, snabba ben och röda födelsedagssjalen. Jag satt först i Botaniska trädgården på en av de stora bänkarna och tentamensläste, och med solvärme i ansiktet, och när det blev lite kallt gick jag in till Carolina och satte mig i tidskriftsläsesalen. Där gjorde jag färgglada anteckningar om lagar i vården och sneglade på jurister med Appledatorer och författningshandböcker och tänkte att jo, jag kunde ju vara betydligt snedare ute i utbildningsväg. (Jag känner jättetrevliga jurister men jag kan inte för mitt liv förstå varför man väljer den utbildningen. Faktiskt. Företagsekonomi är det enda som är outgrundligare, men jag känner inga företagsekonomer, så det har jag bara gett upp.)
Den här staden. Den här staden när man är 25 år och på cykel, och när man går från en botanisk trädgård (min inre, växtförtjusta, 10-åring piper av lycka) till ett vackert bibliotek, och när man är gammal nog för att vara glad och ung nog för att vara vacker. Den här staden. Det här livet, det som är mitt. Så fint det är.
1 kommentar:
Åh, du ger mig hemlängtan!
Skicka en kommentar