Sixteen, clumsy and shy

Idag skrev jag tenta. Det gick nog, det brukar det ju göra.
Jag känner inte den stora lättnaden. Förmodligen relaterat till att kursen inte är slut än, utan ska toppas med ett seminarium i morgon.

Jag tackade nej till ämbetsmannamiddag nästa helg, och det var klokt egentligen för så roligt hade jag ju inte på förra, och livet är för kort för syssla med sånt, men som det är i mig just nu blir jag bara nojig, tänker att jag inte kommer att ha några planer för nästa helg, sitta ensam och tragisk i min lägenhet och småangsta, och då kommer jag jävlarimig ångra mig för att jag inte är på ämbetsmannamiddag.

Hjärtat mitt, inte tänka så. I helgen ska du hångla med din karl, kanske gå på konstmuseum, ha körstyrelsemiddag och läsa lite i ett par av de där tio böckerna du råkade låna på biblioteket idag. Det ska bli trevligt och roligt och vilsamt. Nästa helg innehåller säkert också något roligt. Du vet inte vad riktigt än men det visar sig.

Hemsnickrad KBT for the win.

De största tentor jag har kvar på utbildningen är på 8 poäng. Den här var 14. Det är nerförsbacke nu, det kan vi väl säga?

Nä, lite ungdomsbok för typ 13-åringar kan vara precis vad jag behöver just nu, känner jag. Tur att jag lånade en sån.

Återkommer med mina bästa böcker under 2008, för nu har jag hittat läsdagboken, som stod och tryckte bland kokböckerna. Helt logiskt. Och ja, halva januari har gått, men det struntar jag i om jag vill. 110 böcker läste jag, men ett större antal var ickeåldersadekvata, som man kan säga om man vill göra det onödigt svårt för sig. Vilket väl är vad det medicinska språket går ut på. Däremot inte vad ungdomsböckerna går ut på.... Och därmed har jag en nästan godkänd anledning till att läsa den där mellanstadieboken. Bra jobbat!

(Och nä, jag tänkte verkligen att det skulle vara nog med The Welcome Wagon-citat nu men den där Smithscovern är faktiskt bättre än originalet och det passade så bra till det där emostycket i början av det här emotionellt instabila blogginlägget. Inte sant?)

Skip about like calves, coming from their stalls at last.

Man är i sin egen lägenhet, i mjuka kläder, och den nya koftan matchar blomsnirklarna på knästrumporna och man är en sån nörd att man gillar det litegrann, och så spelar man Sufjan för sig själv i iTunes.

Man är förstås även i det här fallet lika med jag.

Som har ägnat lördagskvällen åt att ta igen förlorat plugg och umgås med KI:s psykiatritentor. (Länken är en bonus till eventuella bloggläsande kurskamrater. Hej på er, om ni finns där.) På den sista jag gjorde fick jag flera poäng över godkäntgränsen (typ tre) och nu går jag och lägger mig med en smula hybris. Det är gott så.

Till den delen av mig som kände "det hade ju varit rätt fint att vara i Uppsala i sommar, för det här med att inte leva i kappsäck är ju trevligt" postar jag lite motiverande bilder från i söndags. Jag åkte pulka med Judith och Josef, och sedan gick jag en promenad med två sovande barn i vagnar och pratade med min syster. I sommar är det ingen snö, men jag kommer att ha massor av tid att träffa de där barnen och min bästa syster. Man kan till och med cykla mellan sjukhuset och Kärda, en liten söt landsväg som tar cirka 40 minuter.

Superfin vintersöndag. Krispkallt.

Två och ett halvt år ren vilja. Och söt som socker.


Lillskrutten! Han fattade inte så mycket av det här med pulkan, tror jag. Men var glad ändå.

Och så sova lite och så nya tentatag imorgon. Och kanske slinka förbi sitt stadsbibliotek och låna sig lite lite ungdomsbokstjack...

(Rubriken har måttligt med inlägget att göra men den är ett hett citat, och ett steg i mitt lobbande för Welcome Wagon.)

That you're not alone

Jag bläddrar gång på gång fram till W i min mp3spelare och lyssnar på The Welcome Wagon. Det är inte Sufjan men det är nära, trots allt, och det är det där nätta religiösa till schysst stämsång. Bäst är Up on a mountain, Unless the Lord the house shall build och But for you who fear my name. Så vet ni det.

Annars vill jag mest vara hemma nu. Min lägenhet, mitt rum, min säng, mitt kök, min mat, mitt mitt. Mitt hem, sa jag det?

Växjö är väl egentligen lika bra som innan men vi får ingen frukost längre och idag var till och med personalmatsalen stängd. Avdelningen har calicivirus. Det är nio dagar till tentamen men jag är redan fullkomligt less på att tentaplugga.

Livet ska inte vara en väntan på något annat, det är för kort för det. Här och nu och jag borde sova, orka imorgon, ta tag i de tre sista kandisdagarna på neurologen, försöka lära mig något. Jag vet.

Kanske kura en liten stund i patienthotellssängen med hörlurarna och några sånger om Gud. Ditt hem är där ditt hjärta är och Gud är överallt. Något slingrar sig fram mellan de här klyschorna, ett litet grönt och levande, en längtan en strävan en liten liten sorg. Allt som pågår inom, allt som är neuronerna och signalsubstanserna och det mest oändliga.

Får man vara jag, får man vara lite skör, får man vara ett par oändligheter inom 165 centimeter, får man åka hem nu?

Tvåtusenåtta

Jag bestämmer mig för att det fortfarande går bra med en årssammanfattning. Det är trots allt bara den tredje.

2008, alltså. På det hela var det ett bra år. Det hade förstås en del gratis av att komma efter den allmänna kukhösten 2007, men det var rätt fint i sig självt också.

Det började med Vietnam, och förutom att min miljöångest knyter sig över den där långa flygresan och att en annan del i magen snor sig av den skenande orättvisan i kostnaden för den där långa flygresan kontra fattigdomen... förutom det så. Det var intressant och bra och allt sånt, och det var trekvartsbyxor i januari och det var att prata mer med folk som gått i min kurs i tre år men som jag pratat för lite med.
(Jag kan inte skriva om Vietnam på ett vettigt sätt, märker jag. Det är för diffust, med skuldkänslorna där ovan och viljan att Minnas för att det ska vara värt det på något sätt. Äsch.)

Sedan var det kirurgterminen, och den var ömsom på alla sätt men när det var roligt var det mycket roligt. När det var Mora, assistera på op, skelettröntgen med tydliga frakturer, få sy, få intubera, kejsarsnittet jag fick vara med på med söta narkosjouren och vissa stunder på urologen.
När det var hierarki och armbågar och handledare som tappade bort en och handledare som behandlade en som skit så var det å andra sidan inte så festligt. Fy fan för er, ni som glömt hur det var att vara i underläge. Till nästa gång, försök tänka på att kandidaten kommer vara den överläkare som ska ta hand om er med era ålderskrämpor, och kom också gärna ihåg att även kirurger får internmedicinska och psykiatriska sjukdomar...

Utanför utbildningen, som åt mitt liv lite för mycket ibland, var det en bra körvår där jag var delaktig i att vi fick till både körkväll och en liten vårkonsert. Efter att ha börjat styra så där diskret från baksätet fick jag så jag teg med titlarna ordförande OCH körförman på ett vårmöte som jag illustrativt nog inte var närvarande på (mmm, utlokalisering, alltid roligt).
Skrev gjorde jag inte så mycket men effektivt, och vann Merete Mazzarellas gillande och en massa slantar, och det var hemskt roligt och en fin egoklapp. "Det är en lågmäld, osentimental berättelse som lyckas göra ett skenbart vardagligt språk litterärt verkningsfullt." är ett omdöme jag kan leva utmärkt med.

Jag förstörde allt eventuellt miljösamvete jag kunde haft kvar med att åka till Oxford och hälsa på Lisa på påsklovet, men det var alldeles ljuvligt med Oxford, soliga och pratiga långpromenader bland påskliljor och vackra, traditionspirrande colleges.

Sommaren var i Uppsala och i egna lägenheten, och det var skönt ibland och lite rastlöst ibland. Jag jobbade på akutmottagningen och det var roligt allra största delen av tiden, och lärorikt dessutom. När jag byter roll till sommaren ska jag komma ihåg att en bra läkare gärna är snabb (vilket jag kan fetglömma) men framförallt undviker att försvinna spårlöst utan att berätta det för sköterskor och uskor (kan jag klara av!).
Jag var ledig i tre veckor och var i Åshuvud med mina syskon i en av dem. Det var varmt och vi målade fönster, och badade en del också.
Min snygga karl Johan och jag åkte tåg till Berlin och var där i några dagar, och Treptower park och Neue Gemäldegallerie var toppen, liksom snabbmatshalloumin, och jag köpte två snygga klänningar och en massa tygkassar, men Paris var allt strået vassare.

På hösten var jag student i stället för kandidat, och fick sitta i föreläsningssalar och ha mig, och det var inte riktigt så roligt som jag tänkt mig. Vilket inte psykiatrin var heller, men det var rätt intressant för all del, och det var på alla sätt en njutning att säga "psykiatri verkar spännande" när jag var på kirurgen, och "kirurgen var rätt kul ibland" när jag var på psykiatrin.

I början av hösten Fattade Jag Beslut och köpte dator. Det var inte alls samma passion som med iBooken, och det är det fortfarande inte. Den stjäl mitt liv en smula, men den underlättar saker rätt mycket, också.

Jag fyllde 25, med andra ord halvvägs till 50, men jag hade en mycket fin födelsedag med dito födelsedagskalas och det var toppen. Jag läste en kvällskurs om Medborgerligt deltagande och det var rätt mysigt och inspirerande (men vad fan, världen måste räddas?). Kören hade en bra höst och vi hade ny glad dirigent och sjöng Come thou fount of every blessing (jag tjatar, men ah, det var fint!).

Under hösten var jag på bokmässan för första gången på flera år, och återgäldade Lisabesöket i maj 2007, bättre sent än aldrig.
Jag och Anna åkte tåg till Gällivare och även till Kiruna, och det var stört vackert men jag blev rätt botad från tanken på att göra AT i Norrbotten. Dock: Tornedalen igen! Och kanske Lappland på sommaren också?
Och så var jag i Växjö då, nu senast, och i Värnamo och Smålandsstenar och Huskvarna.

November var utan roman men jag körde snäll skrivkvot genom hela hösten i stället, och det funkade riktigt bra. Jag ska försöka ta upp det igen så snart jag skrivit tentan. Det ska till lite tvång och disciplin om det ska bli några barn gjorda.

Under året läste jag kanske 80 böcker. Bokdagboken är kvar i Uppsala och jag törs inte säga vilka jag tyckte bäst om utan att ha den i min hand, men det var ett ganska bra läsår, tror jag allt, med en del veckovisa svackor av ickeläsande men å andra sidan en hel del skönt ungdomsbokstjack och dessutom några riktigt litterära böcker.
Min vän Uppsala Stadsteater besökte jag för Bitterfittan (boken var bättre), En vintersaga (Shakespeare för bövelen!), Zorro (nä) och Gösta Berlings saga (mnjä). Jag var i Stockholm för Den allvarsamma leken (som jag hade velat ha allvarsammare) och Glada änkan (som kanske kunde varit lite gladare och mindre queerteoretisk?).
Jag hade en festivalfri sommar men såg i alla fall Markus Krunegård och Peter Broderick spela. (Var jag verkligen inte på fler spelningar?)

2008 är också året då jag blev moster för fjärde gången och Johan blev morbror för första gången.

Jag skulle förstås haft bilder till det här inlägget, men det här skrivs på pappas dator och det skulle bli ett rätt slumpmässigt urval. Dessutom är det nog redan tillräckligt långt och spretigt. Jag kanske skulle gjort en sån där lista istället...


2009 tänker jag skriva mer (ordkvot hela året!), dansa mer (eller i alla fall så mycket som under våren), ge fan i att flyga, överleva första läkarvicket, hänga mer med min syster och hennes familj och ha det bra på alla sätt jag kan komma på. Jag har en del ännu konkretare mål men de är hemliga tills vidare. Alla vet vad som händer om man säger det man önskar sig.

Nu (eller imorgon) är det packning som gäller, och sen är det Växjö i veckan och sen, då vet ni, då kommer det kanske en fjortonpoängstenta men innan dess kommer jag hem till egna lägenheten. Jag längtar lite.

And with his fingers he would push

När jag flyttar någonstans och bosätter mig stadigt, och gör ST och hela den där baletten, då ska det jävlarimig vara på ett vackert ställe.

Jag är i Smålandsstenar och den här orten, alltså, det enda den någonsin tillfört mig är väl ett roligt postnummer. Jag hade en hyfsat lycklig uppväxt, men det som var bra (familjen vissa andra människor biblioteket vinbärsbuskarna) hade funnits i Trollhättan eller Karlskrona också. Den här orten, den är en historielös fläck med ful dialekt och ett villaområde där man får gå och gå för att ens komma till en murrig granskog.

Jag begär inte storstad, jag nöjer mig med en spellokal för riksteatern och ett stort bibliotek och en Folkets bio, men om jag nu inte får spårvagn och opera så ska det i alla fall vara vackert. Det begär jag. Hör mig, framtida jag.

Att vara i Smålandsstenar för övrigt är att inte tentaplugga så mycket som jag borde, för jag kommer in i någon sorts apatisk rytm, utöver all tid som går till julmat och syskonbarn och besök av mannen i mitt liv.

Igår gick jag hörlurspromenad och kom till min gamla mellanstadieskola, och jag rekommenderar kombinationen att gunga högt högt i mörkret och lyssna på Peter Brodericks "Below it", och då menar jag särskilt slutet. Det var en sådan stund där allt det sköra är värt sig för att få känna så svindelmycket.
Dessutom, hur rörelsen att ta fart sitter stadigt i kroppen.

с Рождеством

som man säger i Ryssland.

Nu kan den komma, julen. Vi har knäck, mozartkulor, mandelmassefigurer, riskola, jordnötsgodis och kokosgodis. Jag har gjort grönkålspaj och bakat en hoper pepparkakor och en limpa bröd. Granen står så grön och grann i stugan, och alla paket är inslagna och lackade. Den röda klänningen är nytvättad.

Kom, jul, nu är allt tillrett.

Glad jul på er alla!

Tillförsikt.

En kandidatdag med parkinsonrigiditet, supranukleära och infranukleära blickpareser och neuroröntgenrond avslutas med en kopp roiboos i personalrummet med den rare överläkaren. Vi äter Twistchoklad och pratar om läkeriet och vikten av att ha ett liv utanför jobbet. Mottagningssköterskan kommer in och slänger käft med överdoktorn, och de skrattar och jag skrattar och det här finns också, arbetsplatser som denna, vänligheten och trivseln. Så här ska jag ha det på mitt jobb, och det behöver inte vara just medicinkliniken i Växjö eller kirurgkliniken i Mora, men något med den här stämningen. Jag har lätt att tappa modet och tänka att jag valt det mest hierarkiska av alla arbeten utom militären, men det behöver inte vara så, det finns annat.

Dessutom behöver man inte specialisera sig i internmedicin för att bli reumatolog, som jag hade fått för mig, och vips steg den specialiteten en bra bit på listan. Alla möjligheterna, de öppnar sig.