Hej, nu blir det skriva av, tror jag.
Så här är det just nu: jag är mjuk och varm när jag ensam, jag är sällan den jag vill vara när jag är med andra människor.
Igår pratade vi om mobbing. Om man haft någon på sin skola som blev mobbad så där gravt. Huvudet i toalettstolen, et cetera. Vi mindes inte, ville inte minnas.
Jag berättade om han i min klass som kastade upp en tjejs trosor på taket när vi gick i fyran. Men det var en av de allmänt störiga killarna och en av de normalpopulära tjejerna, det var inget mönster. Alla tänkte "jävlar vad han är jobbig, det där dampbarnet".
Sen berättade jag om när jag gick på lågstadiet och gungade, och hade hängt min jacka på staketet vid gungorna. Hur de tog den och trampade den i gruset.
Jag berättade inte om hur de jagade mig hem från skolan. Hur de snodde låset till min cykel och höll det framför mig och sa "ta det då!", lekte kattochråtta med mig. Hur de kastade kottar och sten mot min katt som var liten och rar och följde mig vart jag gick, även till skolan. Hur en av de jobbiga killarna frågade chans på mig och jag blev glad min dumme jävel för att någon frågade chans på mig men det var förstås bara för att driva med mig, vad fan trodde jag?
Vi pratade om hur det kan sitta i, det här med mobbing, hur det märks på människor även sedan, när de blivit vuxna. Någon hade en kusin som. Vi pratade om folk som överkompenserar i efterhand, som lever ut tusen olevda tonårsdrömmar när de är 20+, som blir tonårsfulla och tonårshånglar.
Q sa att lite får de väl skylla sig själva också, de som är eller varit mobbade, för de nöjer sig liksom inte med att umgås med vem som helst, de hänger, ofta förgäves, efter de populära.
Jag sa att vad fan, man ska väl inte behöva umgås med de som är lika impopulära bara därför? Hej, du har inga kompisar men det har inte jag heller så låt oss umgås. Skit samma om vi inte har något mer gemensamt.
Sen pratade vi om något annat. Sen tänkte jag mycket på det här i efterhand.
Det kom en ny kille till min klass någon gång under mellanstadiet. Han skelade och stammade och luktade konstigt. Vi var på honom allihop. Skoningslöst. Jag också.
Tanken att istället börja umgås med honom, han som var chanslös som jag, chanslösare?
Man kan inte göra så. Det är lustigt hur man som vuxen glömmer barnens stenhårda rangordning. Det är lustigt att man glömmer den allt mer ju högre man stod på den.
Jag kunde inte göra något sånt mot min sköra, sköra status. Det fanns ännu mer att falla i.
Det fanns att bli nedtryckt i toalettstolarna. Eller för all del motsvarande. Och det var på riktigt, det var en realitet, inte som nu när vi sitter och vuxensamtalar och säger att de barn som gjorde sånt, som jag aldrig såg på min skola, de var psykopater, märkliga undantag.
Det var de inte alls. De var flera stycken i varje klass. Och de är välordnade och blanka nu, och man kan titta på dem på Facebook och de har vänner och glada festbilder och allt så normalt.
Men det var vad det var då. Skoningslösheten. Normalt.
Jag är så ohyggligt glad åt att vara vuxen.
Också:
Det att jag inte sade. Allt. Hur det var. Hur jag ofta hade det särskilta magontet som gick över om man låg platt på magen under låg- och mellanstadiet. Hur lycklig jag blev över att vara sjuk och få slippa. Hur jag gömde mig utanför lärarrummet och blev utkörd därifrån för att det ju inte löste något att jag sprang och lipade för fröken. Hur många skoltoaletter jag gråtit på.
Att jag skäms för det. Som om det var min skuld och skam.
Jag pratade med Johan om det här sedan, och kom till detta: att antingen så var jag ett fullkomligt oskyldigt offer, slumpen valde. Eller så var det något fel på mig, något som avvek, något som provocerade. Jag var ett glasögt barn med fula kläder och lärarmorsa och så var jag plugghäst och besserwissrig, allt detta är sant.
Och Johan fick mig att lättnadsgråta med det egentligen rimliga konstaterandet: oavsett hur konstig jag var så var det fel och förkastligt och jävligt att göra sådana saker mot mig. Man förtjänar det inte. Oavsett hur avvikande man är.
Jag hade inte lyckats tänka den tanken själv. Det är så lätt att låsa sig i sina cirklar, sina mörka spår.
Det var länge sedan jag tänkte på det här och det är ett sundhetstecken. Det är inte längre en del av min identitet, detta med all skit jag fått. Jag sammanfattar möjligen det med "lågstadiet var för jävligt, och sen blev det väl bättre lite successivt, men bra var det nog inte förrän på folkhögskolan". Knappt ens det.
Å andra sidan: att jag ska förlåta mig själv. Att det där hände. Att det påverkar hur jag beter mig i sociala sammanhang, att jag fortfarande har svårt med tillit, att jag är en smula paranoid och neurotisk när jag inte är glad nog.
Inte så att jag inte ska försöka låta bli det. Inte så att jag inte ska försöka med människor. Inte så att jag ska ge upp och tycka synd om mig. Jag har provat det, det var inte konstruktivt.
Men att jag ska förlåta mig själv när jag misslyckas.
Och att jag nästa gång ämnet kommer upp inte ska tiga av skam. Kanske för att skydda mig, kanske för att jag inte ska lämna det sårbaraste till vem som helst som börjar prata om mobbing. Men inte för att det var mitt fel.
