And with his fingers he would push

När jag flyttar någonstans och bosätter mig stadigt, och gör ST och hela den där baletten, då ska det jävlarimig vara på ett vackert ställe.

Jag är i Smålandsstenar och den här orten, alltså, det enda den någonsin tillfört mig är väl ett roligt postnummer. Jag hade en hyfsat lycklig uppväxt, men det som var bra (familjen vissa andra människor biblioteket vinbärsbuskarna) hade funnits i Trollhättan eller Karlskrona också. Den här orten, den är en historielös fläck med ful dialekt och ett villaområde där man får gå och gå för att ens komma till en murrig granskog.

Jag begär inte storstad, jag nöjer mig med en spellokal för riksteatern och ett stort bibliotek och en Folkets bio, men om jag nu inte får spårvagn och opera så ska det i alla fall vara vackert. Det begär jag. Hör mig, framtida jag.

Att vara i Smålandsstenar för övrigt är att inte tentaplugga så mycket som jag borde, för jag kommer in i någon sorts apatisk rytm, utöver all tid som går till julmat och syskonbarn och besök av mannen i mitt liv.

Igår gick jag hörlurspromenad och kom till min gamla mellanstadieskola, och jag rekommenderar kombinationen att gunga högt högt i mörkret och lyssna på Peter Brodericks "Below it", och då menar jag särskilt slutet. Det var en sådan stund där allt det sköra är värt sig för att få känna så svindelmycket.
Dessutom, hur rörelsen att ta fart sitter stadigt i kroppen.

с Рождеством

som man säger i Ryssland.

Nu kan den komma, julen. Vi har knäck, mozartkulor, mandelmassefigurer, riskola, jordnötsgodis och kokosgodis. Jag har gjort grönkålspaj och bakat en hoper pepparkakor och en limpa bröd. Granen står så grön och grann i stugan, och alla paket är inslagna och lackade. Den röda klänningen är nytvättad.

Kom, jul, nu är allt tillrett.

Glad jul på er alla!

Tillförsikt.

En kandidatdag med parkinsonrigiditet, supranukleära och infranukleära blickpareser och neuroröntgenrond avslutas med en kopp roiboos i personalrummet med den rare överläkaren. Vi äter Twistchoklad och pratar om läkeriet och vikten av att ha ett liv utanför jobbet. Mottagningssköterskan kommer in och slänger käft med överdoktorn, och de skrattar och jag skrattar och det här finns också, arbetsplatser som denna, vänligheten och trivseln. Så här ska jag ha det på mitt jobb, och det behöver inte vara just medicinkliniken i Växjö eller kirurgkliniken i Mora, men något med den här stämningen. Jag har lätt att tappa modet och tänka att jag valt det mest hierarkiska av alla arbeten utom militären, men det behöver inte vara så, det finns annat.

Dessutom behöver man inte specialisera sig i internmedicin för att bli reumatolog, som jag hade fått för mig, och vips steg den specialiteten en bra bit på listan. Alla möjligheterna, de öppnar sig.

Nåjrolågen, fortsättningen.

Andra Växjöveckan. Luciahelgen var full av kör och lite panisk lägenhetsrensning. Sjungbiten var fin. Åh, Come thou fount of every blessing, den lät mycket fint, även om publiken undrade var vi gjort av De Riktiga Julsångerna där en stund.



På fredag är det neurodugga som enligt ryktet handlar om neuroanatomi som inte står att finna på de hundra sidor kurslitteratur som duggan enligt kursledningen ska baseras på. Det är lite spännande. Godtrogen som man är läser man förstås kursboken ändå.

Det stör mig järnet att neurologi framställs som så Komplicerat. Det är det ju inte. Det är precis som all annan medicin: det är inte svårt, det är bara stora faktamängder. Vilket förstås blir svårhanterligt att ha i sin späda skalle (som är fylld med märkliga nucleusar och banor och hejvaddetgår), och därmed gör att man inte på ett enkelt sätt kan dra de logiska slutsatser som specialiteten verkar bestå av.
Mitt gymnasiejag kunde gått igång på det här. "Å wow, jag håller inte bara på med statusbomben medicin, dessutom ska jag ägna mig åt Det Allra Svåraste inom medicinen! Jag är så himla klyftig!". Jag tror inte att det säger något bra om min ambitionsnivå att jag i stället kommer på mig själv med att tänka "Mm, ortopedi. Se trasiga saker, skruva ihop dem. Fina grejer."
All heder åt mina neurologförebilder här, som skämtar om att neurologin gillar att göra svårare än det är. Mindre heder åt vissa Uppsalaföreläsare. Och om neurologin som ämne, egentligen, tycker jag nog rätt bra. I alla fall tills tentan kommer.


Jag går på emotionellt högvarv utan att ha så mycket material till känslorna. Det är ett ganska spännande tillstånd. Det uppstår fyrverkerier och stenhårda knutar inom, och sedan försvinner det, och sedan åter. Allt utan egentliga skäl.
Och jag, min känslojunkie, gillar det på något sätt. Att stryka runt vid kyrkogården här i Växjö och känna det som att man vill brista, oklart om det är i bitar eller i jubel. Man är så levande, i den stunden.

Sen gick jag in till stan och utförde de flesta julklappsinköpen, och då blev stämningsläget ganska stabilt småirriterat och svettigt. Alltså julhandel. Fy fan. Vilket jag ska påminna mig om den dagen då min ekonomi inte räcker för att begränsa mig till betydligt mindre konsumtion än medelsvenssons 6600 kr. Julhandel. Fy fan.



Ja, nä, om man skulle toppa kvällen med lite neurofysiologi, kanske?

Det var aldrig ditt fel, säger Annika. Vad vet hon?

Att skuldbelägga sig själv är att ta makten,
att inte vara utsatt för världens godtycklighet.

Det finns en förklaring och jag kan (eller borde åtminstone kunna) förändra den.

Att detta likväl
inte är en framkomlig väg.

Beslut:

Kirurgen i Värnamo.

Hoppas det blir bra!

Jag förbigår med tystnad exakt hur mycket beslutsångest jag hade för det och det roliga sambandet att jag kommer att få betalt för att fatta beslut på löpande band. Äsch, man kan lära sig allt. Och när man är på kirurgakuten får man sy, har jag påmint mig om. Roligt!

För övrigt är jag lite förtjust i alla Växjöneurologer på olika sätt. De är fina människor. Frågan är om neurologer i allmänhet är fina människor eller om det bara är en slumpmässig ansamling här.

Nu: packa. Imorgon: Uppsala.

Kära Bullen,

I Växjö bor man på ett patienthotell med egen autoklav i badrummet (!), äter landstingsmesig gratisfrukost, hänger med fabulösa neurologer och har det inte så tokigt.

Imorgon ska jag Fatta Beslut, och om man känner sig rådgivningsbenägen så är det bara att brassa på. Sommaren 2009, antingen:
Kirurgen i Mora, känd för min näradoktorsupplevelse, Mia och kanske Thomas jobbar där, Sanna bor en timme bort med buss. Tre timmar med tåg till Uppsala. Ryktesvägen har jag hört om en av förra sommarens underläkare som gick ner fem kilo och mådde stressdåligt hela tiden. Åtta veckors jobb, bra lön, jourer med kirurgi och ortopedi.
eller
Någonting (antagligen kirurgi eller medicin) i Värnamo. Nytt sjukhus, testa nya grejer. Syster med familj tio minuter bort, pappa fyrtio minuter. Johans föräldrar (och därmed kanske Johan, vilket dock är osäkert, eftersom han har en mer normal framförhållning) en timme bort (Jnkpg). En gymnasieklasskompis kommer nog jobba där. Ungefär en timme från sommarstugan också. Däremot drygt fem timmar från Uppsala.

Imorgon får jag förhoppningsvis mer exakta besked om arbetsplats, tider och lön i Värnamo. Imorgon ska jag också lämna besked till Mora. Beslutsångesten är på topp. Jag har ingen aning om var Johan kommer att befinna sig: Uppsala, Jönköping, annorstädes. Jag lutar än hit och än dit.

Så ni kan väl hjälpa mig? Det gjorde ni så bra förra gången jag hade beslutsångest för sommaren, 2006. Vad vill jag helst, vad blir bäst?

Hilfe, hilfe,
yours truly.

The weight of the world.

Jag är i Smålandsstenar, och den plats på jorden där alla skrymslen och vrår är bekanta, och där jag vet hur Chagallplanschen hänger på strukturtapeten och hur sträv den blå vardagsrumsmattan är under fötterna och i vilka två skåp man hittar teet (tepåsarna i ett och löste i ett helt annat, jamen det är väl klart att det är så?).

Jag är också i närheten av en våg för första gången på mycket länge, och jag väger mig och väger ett drygt kilo mer än jag trodde, och räknar bmi och 20,4 och jag räknar omedelbart ut vad jag borde väga för 20,0 och sedan kommer jag ihåg att som kvinna får man ha bmi ner till 18,5 och fortfarande vara normalviktig och jag räknar igen och sedan
är det så fruktansvärt tydligt varför jag inte har någon våg själv.

Jag menar vad i helvete med att inte nöja sig med normalvikt, att vilja vara längst ner intervallet. Vad i helvete i att inte rycka på axlarna åt att man går upp och ner ett kilo ibland.

Jag vet och jag hejdar mig och jag rycker på axlarna och jag tänker äsch. Men inte förrän tankarna på två kilo mindre och att gå extra promenader och att passa mig med julmaten genomkorsat hjärnan. I all min normalvikt. Det är en så vriden värld, och den finns kvar i mig också, när jag väl väger mig.

Det här har jag skrivit om tidigare och det är förstås inga nyheter jag har att komma med men å.

And when I'm home I'm not at home

Nu blir det Växjö i två veckor, och internettillgången där får man väl se. Gällivares trådlösa nätverk lär vara svåröverträffat. Å andra sidan ska neurologin vara bra där, och det är ju så att säga huvudsyftet.

Jag har blivit erbjuden sommarjobb och håller på och velar och har mig. Men snart vet man. Det är löjligt tidigt men å vad jag ska njuta hela vårterminen sen!

Peter Broderick är en underbar ledsen man. Lyssna!

Nu: packa ner datorn. Ses när vi råkas!

Befintlighet

regn över Studenternas
Fyrisån är prickig
jag cyklar i mot
motlut motvind motvalls
en av de här dagarna
regnet lägger sig över huden
jag bär mitt hjärta i famnen,
spänner vadmusklerna
himlen bugar sig ovan molntäcket