Ibland är det fint att vara läkarkandidat.

Jag har haft så roligt idag!

Först var det klinikmöte med patientfall, och det var kanske inte roligt, men helt handfast lärorikt: hellre en gynkonsult för mycket än en för lite, och att vara lite lömsk på patienter som söker flera gånger, det är förmodligen något lurt.
Dessutom: jag visste inte att äggledare kan snurra sig om sig själva, jag hade bara hört om testiklar.

Sedan var jag med på en sondinläggning, och det var ganska besvärligt för patienten (jag vill aldrig bli gastroskoperad) men det var hemskt intressant och doktorerna som gjorde det beskrev allt ordentligt för mig.

Efter detta skrev jag in två gallstenspatienter, som var trevliga och koncisa båda två, och jag kunde svara på några frågor de hade. Och när jag skulle be ST-läkaren signera deras mediciner var han helt till sig över min initiativkraft till att gå och skriva in patienter utan att någon frågat mig, vilket förstås var lite överdrivet, men det var så trevligt att känna sig driftig och rejäl.

I samband med lunchen hade jag en liten svacka och inget att ta mig för, och det var bara tråkig titthålskirurgi på op, men jag knallade ner på akuten och hängde runt och fick klämma på en trasig höft och skriva remiss till röntgen, och Mora ger mig Värsta Försprånget inför ortopeden, jag säger bara det.
Och jag fick beröm! Igen! Av handledaren som berömde mitt anamnestagande och herregud feedback, jag är så svältfödd, och positiv feedback, jag kommer att kunna leva länge på detta.

Därefter satt jag i och för sig och lyssnade på AT-undervisning om arytmier, och min längtan efter kardiologi är verkligen försumbar, alltså herregud EKG, jag glömmer hela tiden bort allt jag lärt mig, enkla saker som att komma ihåg att kolla efter p-våg, och var fanken tog mina kunskaper om grenblock vägen, och vilken avledning motsvarar vilket koronarkärl, och aaaaaah!

Jag avslutade dagen med kvällsjour tillsammans med en snabb och snäll AT-doktor, och jag har sett så många ortopedpatienter så att det kryllar ur mig, och som grädde på moset avslutade jag med att ta en kirurgpatient Helt Själv, och få göra hela inläggningen av denna, och jag kände mig som en riktig doktor där i ett svindlande ögonblick, och det var
så roligt!

Åh, hörrni, jag är inte på fel plats, jag är helt okej, jag klarar mig fint, jag gör ganska bra ifrån mig, och jag har riktigt roligt, och jag kommer kunna trivas med att jobba med det här.

Frihetskänslan!

Och jag tänker tanken på att göra AT i Mora, flera gånger tänker jag den. Det är ett så fint litet sjukhus, lagom stort, och AT-läkarna är resurser som gör nytta och som man vill få att stanna kvar, och folk är snälla mot varandra och verkar gilla sina jobb och det är ingen konkurrens i luften.
Mora är i och för sig en liten stad, men jag gillar småstäder, och det är vackert här. Det finns ett bibliotek och det finns ett par klädaffärer, och det finns en jättebra tygaffär och vad mer kan jag begära? Jag skulle kunna flytta hit, jobba här, hitta en kör att sjunga i, dra igång en skrivgrupp (det finns garanterat fem sex skrivande personer här och det räcker ju) och trivas med mitt liv.

Jag har så lätt för att slå rot, fyra korta veckor här (söndag-torsdag) och jag har redan slagit små små rottrådar till den här platsen.
Men det är ju världens bästa: att jag kan trivas nästan var som helst.

Frihetskänslan i det, också.

Jag är så glad. Nu ska jag gå hem och fixa mig något att äta, eftersom jag inte ätit mer än en havrekaka sen lunch, men jag är ju den borna jourdoktorn som kan hantera hunger som en gudinna, och jag hade mer lust att skriva det här, för den här känslan, den vill jag minnas.