Man kommer hemhem, sista julen här för 2010 blir året då föräldrahemmet säljs (och det är Bra och Rätt men det är Konstigt också). Man kramar tvåring med varande mellanöra (hur kan man låta bli?) och man drar på sig ännu en ledighetsförkylning. Man får julklappar och nästan alla är bra men det är så mycket saker; så jävla mycket saker.
Allt som är annorlunda mot för ett år sedan och man börjar gråta under julottan när man använder predikanstiden för privat begrundan. Allt var inte bra då, men på det stora hela så jo, och så blir det aldrig igen. Det blir annorlunda, det kan bli bättre, men
det blir aldrig så igen.
Allt som aldrig aldrig aldrig. Gud vad jag inte kan hantera sådant. Det är tre veckor tills jag tar läkarexamen, och detta aldrig, det tänker jag inte ens på. Jag klamrar mig i Uppsala och studentlivet en termin till, åtminstone. Vikarierar i sex månader på överviktsenheten, hoppas att det var ett bra beslut (hanterar beslut lika dåligt som aldrig).
Nu: god natts sömn, mjuk gråt vid behov (för att få oxytocin nog för att kunna sova) , hoppas gott om halsen, inte tänka aldrig.
Längtar ut, bort, tillbaka, cirkelvis. Men så här dags på natten: icke tillförlitlig.
En Ibumetin och en sömn.
1 kommentar:
När en dörr stängs öppnas åter en annan. Livet har en konstig förmåga att ordna upp sig på sätt man både väntar, och inte väntar, sig.
Skicka en kommentar