jag tänkte att jag skulle börja handarbetsblogga lite. Jag gillar att sticka, och lite på tvärs mot min självbild är jag ganska bra på att bli klar med saker. Och då kan man ju slå två flugor i en smäll både skryta lite, samt åstadkomma inlägg som är personliga men inte privata. Typ.
I alla fall. Jag lärde mig sticka aviga och räta och inte så mycket mer när jag var i tolvårsåldern, och när jag tröttnade på att sticka dockhalsdukar (man kan inte göra så mycket mer med aviga och räta) rann det hela ut i sanden. Ett par vantmuddar låg kvar i barndomshemmet, eftersom jag aldrig förstod mig på hur jag skulle öka för tummen.
Drygt tio år senare bestämde jag mig för att handledsvärmare för all del är ett fånigt plagg, men det kunde jag ju i alla fall sticka! Så julen 2009, i barndomshemmet, letade jag upp ett antal strumpstickor, ett tegelrött garn och producerade två handledsvärmare. Och det var roligt och inte så svårt och helt beroendeframkallande.
Så, ett och ett halvt år senare har jag stickat:
2 par raggsockor
6 par handledsvärmare ( 1 har jag gett bort, 1 har jag tappat bort)
6 par vantar (plus 1 par som bara saknar tummar... ska göras innan det blir vantväder till hösten)
2 mössor (1 till systerdottern, 1 till mig)
2 sjalar
samt 2 i-podfodral , 1 mobilfodral och 1 menskoppsfodral.
Det är väl inte så illa?
Jag stickar utan mönster nästan jämt (för att det är krångligt med mönster och för att det är roligare att hitta på själv). Eftersom jag är en snål jävel stickar jag i nästan bara i loppisgarner samt mitt trumfkort: turkiskt garn. (Jag tror jag måste skriva ett helt inlägg om turkiskt garn lite senare).
Projekten just nu är ett par gula vantar med mönster (som inte blev så baltiska som jag tänkt mig, men det blir nog bra ändå: jag får sticka ett par till sen, bara) och en cape (som alltså ska bli ett Plagg! Gud bevare mig).
Jag inser att ett sånt här inlägg kräver en bild, så jag börjar lite försiktigt med menskoppsfodralet, stickat enligt Isabelles förträffliga mönster (där jag lärde mig vad purl och k2tog betyder, och dessutom att man inte ska tänka "vad stort det ser ut, jag minskar en rad tidigare", för då får man bara repa upp). Stickad i Muskat, ett av mina köpegarner, som jag avskyr med lidelse: det trådar sig hela tiden! Men annars var det ett trevligt litet projekt, som tog en filmkväll (och några extra svordomar för de där egna påhitten jag försökte med), och som blev precis vad jag ville ha. Jag ska bara fixa en snyggare snodd, någon gång lite senare...
Man får ju se hur det går med bloggeriet, men kanske kan det smitta av sig med förmågan att slutföra från stickningen. Jag testar, helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar