Det är mörkt. Jag var i Istanbul, och sen var jag inte i Istanbul. Jag glömde att jag ägnar mina arbetsdagar åt avföring och slem och blod, och olika kombinationer av dessa (och andra) kroppsvätskor. Jag hann glömma det så alldeles, det var skönt - så lite är jag min yrkesroll.
Men återkomsten och vintertiden och det tar tid att vänja till sig igen.
Min unge fyller 19 månader idag och jag ska skriva om det, snart, strax, lite senare.
Telefonens skärm sprack i Istanbul, så jag har inte så mycket bilder (de från kameran har jag inte här). Men det var sol och varmt ganska mycket, och granatäppelsäsongen hade börjat.
Folk var så förtjusta i ungen, både hennes farfar och farbror och styvfarmor förstås, men även grannen och servitören på restaurangen och folk på bussen och ja, alla. Skillnaden mellan Sverige och Turkiet på det viset, hur stor som helst. Att i Istanbul blev folk glada; "titta ett barn!" och kastade sig över henne. I Sverige respekterar folk Estrids integritet och egna person mer, men å andra sidan är småbarn kringgärdad med hundrafemtielva djupa suckar här. Man börjar omedelbart att ursäkta sig för att man tänker göra en sån dumhet som att äta ute med barnet, typ.
Estrid blev lite ställd när vi kom hem igen, när folk slutade ge så mycket gensvar, när hennes glada leenden och "hejej!" möttes med ett försiktigt leende och sedan frånvänd blick. Hon vande om sig snabbt, men det var ändå en smula hjärtskärande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar