And I am travelling

Dagens huskur: om man håller för örat gör det faktiskt lite mindre ont att svälja
Dagens lite smartare: paracetamol (Alvedon), how do I love you
Dagens sämsta kroppsdel: tonsillerna, särskilt höger
Dagens väder: Fantastiskt, synd att jag sett det genom fönstret
Dagens beslut: Om man tar den stora blå väskan på hjul kan man köpa med sig fler ungdomsböcker hem. Och kanske ett par snygga sneakers, om de hoppar upp och slår en i ansiktet
Dagens bästa internetsida: http://www.nationalrail.co.uk/ som på ett lättnavigerat och trevligt sätt berättar om tåg till Balloch och Ardrossan

Morgondagen: buss från Algatan 8.05. Beträder skotsk jord sådär 18.10.

Hemkomst: Om en vecka.

Peppen: vore nog större utan tonsillit, men jag ber till mina husgudar pcV och paracetamol och hoppas på det bästa.

Toodels!

(Och just det: två veckor utan att behöva bekymra mig om någon människas tarmfunktion. Vara människa, inte doktor. Tjo!)

Vara dotter.

Min pappas kärlek är glädjen i hans röst när jag säger att jag kommer förbi hans och Kerstins Värnamoonsdagskväll och blir bjuden på en vegetarisk pizza.

Min pappas kärlek är hur han i förbifarten avslöjar hur mycket han pratar om mig på jobbet, och hur hans arbetskamrater spekulerar i huruvida de eller någon bekant stött på mig på akuten.

Min pappas kärlek är alla helger den här sommaren jag fått låna hans bil, med bensin nog för att ta sig till Åshuvud och tillbaka och mer därtill, och hur han har fått det att verka alldeles självklart.

Min pappas kärlek är inte som den jag ville ha när jag var tonårskalvig och moderlös. Men den är, och den är påtaglig, och jag har äntligen blivit stor och vuxen nog för att glädjas åt den i stället för att fundera på hur den inte är.

Klokheten i att åka hemåt över sommaren: att jag fick detta, just så här tydligt.

Ta åt sig.

Fått direkt beröm från två primärjourer och ett "nä men är det du som jobbar med mig imorgon, vad kul!" från en tredje. Fått ett tack för bra bemötande från en patient som jag tyckte kändes skeptisk. Fått höra systrarna konstatera att den där med CRP 300 (=högt infektionsprov), den var på avdelningen med intravenös antibiotika innan man visste ordet av (min snajdiga handläggning!).

Ska kanske ta in det här att jag sköter mig. Ska kanske sträcka lite på ryggen och tänka att jorå, man behöver inte skämmas för sig.

Idag kom jag dessutom från akuten tio minuter innan jag skulle slutat, istället för fyrtio minuter senare. Smutt!

Ibland är det ju så fint att vara doktor, ibland känns det rätt och bra, ibland känns det som att det är fint liv och att att man ska lyckönska sig till sina arbetsuppgifter. Fångar detta ögonblick, njuter.

Medvind i hela livet idag, faktiskt: tog sovmorgon, drog mig i sängen och läste "Gåvor" av Ursula K LeGuin (ny ungdomsbok av LeGuin, bara en sådan sak!), sedan gå och simma den dagliga kilometern och bara flyta och känna att går fort och lätt. Och sen en bra jobbdag på det.

Nu ska jag toppa dagen med boken och sängen och lite smågodis. Lyllos mig.

Fikonspråket och jouren.

Översättning till föregående inlägg:
appendicit = blindtarmsinflammation
luxerad = ur led.

Tji får jag som gått på ronden och tänkt sturska tankar när överläkaren pratat om pankreas till en oförstående pensionär. Jag ska minsann prata bekriplig svenska, utan fikonspråk. Med bönder på bönders språk och med lärde på latin. Visst.
(Ska dock jobba på det. Berömvärd målsättning, tycker jag nog.)

Dagens bästa: varit inne hos barn i sexårsåldern och tagit ortopedstatus och går ut för att skriva röntgenremiss. Barnet till sin förälder:
"Vet du, doktorn var en flicka!"
Ringarna under ögonen krympte omedelbart. Han sa inte "doktorn var en tant"! Jag är fortfarande ung och vacker.

Och trött, och lite osugen på att halva akutveckan är kvar, men vad fanken, det går framåt för varje dag, man lär sig grejer, och alltid är det någon patient man bara vill adoptera till sin familj. Mycket roligare än långsam avdelning är det ju, onekligen. Och nästan jämt har man en snäll och bra primärjour som visar och berättar, det är fint liv.

Öppet brev.

Till alla potentiella sjuklingar i Värnamo med omnejd:

kan ni inte vara lite reko och få ont i magen under eftermiddagen istället för vid åttatiden? Snälla? Det är ganska värdelöst att sitta och rulla tummarna under första halvan av arbetspasset (inte en patient på timmar, jag skojar inte) och sedan jobba över på slutet.

Sjukdomar man är mycket välkommen med (även klockan åtta):
* lagom stort och okomplicerat sår som jag kan suturera ihop
* gärna lokaliserat på ett finger så att jag kan träna fingerbasblockad litegrann
* en luxerad axel som lagom lätt hoppar på plats igen
* skolboksexempel på appendicit
* dito på njurstens och gallstensanfall
fast kanske inte alla samtidigt.

Tack på förhand!

/Sekundärjoursvecka på akuten igen.

The city

Göteborg över helgen. Vän. Soliga gräsmattor. Glass. Skotska vandrarhem bokade. Falafel.

Så här: i sjukhuskafeterian i Värnamo får man fråga efter en vegetarisk lunchsmörgås, och då skramlar de fram en liten tekaka med ost och ägg på.

I Göteborg kan man välja mellan tre olika sorters vegetarisk sushi på ett slumpvis sushihak vid Järntorget.

Jag säger mig inte vara storstadsmänniska men: ah.

I bakgrunden Hisingen.

Jag lurade med mig Lisa till mitt bästa museum i tolvårsåldern.
Nu var det mer suspekt med de uppstoppade djuren. Men rätt intressant, trots det.

Vill kanske inte riktigt som jag skulle vilja

Modfälld har ingen ICD-kod.

Jag har tre veckor kvar att jobba och jag vill inte, jag vill inte vara jag och jag vill inte ha gråt i kroppen och jag vill inte gå runt och simulera arbete och jag vill inte misslyckas med kallpratet och jag vill inte riktigt.

I morgon tar jag ett tåg till civilisationen och det ska bli toppen. Det kan nog bli folk av mig med lite främmande människor, affärer och kanske ett museibesök på det. Lappsjuk har ingen diagnoskod det heller men det är ett existerande fenomen.

Hur man ska leva, vem man ska vara, vem man vill vara. Sch, lugna tanken, nu packa och ordna, imorgon går tåget 14.20, det blir bra.

Allt blir bra.