Det här är en jävla sommar. Jag går sönder. Ikväll grät jag på köksgolvet. Det rister i mig när jag träffar andra människor, och det knyter sig i hela kroppen och det blir trasigt. Det sociala självförtroendet sjunker, självföraktet stiger, det är svårt att hantera mig.
Jag klarar inte av att jag är så lätt att lämna, men likväl är jag det och jag förstår inte ens vad det är med mig som gör mig sådan. Så lätt att lämna, så lätt att välja bort.
Så lätt att lämna.
Kommentera det här, era jävlar. Ni har förmodligen bara en begränsad tid på er, innan mitt bättre jag (det med integritet) kommer ikapp sig och tar bort det här.
6 kommentarer:
kram! jag är i stan nu (efter järvsöexil ett tag) fram till augusti (sen går flytten, hoppas jag). jobbar och har mig men ses hemskt gärna. dessutom lindrar kattpäls sånt där.
Låttips: Tapes med Alanis Morissette (från nya skivan som är rätt dålig, men som innehåller den här panglåten och Incomplete som också är bra) + KRAM
fina fina karin. vet inte riktigt vad jag ska skriva men vill ju skriva nåt i alla fall...
jag finns här och har inga planer på att försvinna. tänker på dig. många kramar.
sommar är ångest pga av tusen saker. du är inte ensam om det, vill säga. rid ut det, snart är det höst :) kram (det finns egentligen inga bra ord).
Hej, jag bor i en annan stad och känner dig egentligen inte, men jag läser i alla fall. På det sättet finns jag.
Självutlämnande är bra, det behöver få komma ut ibland. <3
Skicka en kommentar