I den heliga påsknatten

Jag har varit på kortfilmsfestival, programmet "Publikens favoriter". Det var fullsatt, och jag var glad att jag lyckats få biljett till den visningen, och tänkte att nu måste det ju vara det bästa av festivalen.

En av fem filmer tyckte jag om, och den var med på visningen jag var på igår, "Queer shorts". "Skallaman" är en liten musikalfilm om att hångla med en skallig kille, som jag verkligen kan rekommendera. (Och jädrar vad sugen jag blev på att se om musikalavsnittet i Scrubs av den!)

Jag antar att det var otur, att det var fel sorts humor för mig, att det var förlorade referenser. Men vad jag också funderar på är att så många kortfilmer vill ha en punch line, ett fyndigt och/eller oväntat slut. Det funkar så sällan för mig, jag blir mer sittande med ett "vad fan". Alla dessa "och så blir det bara svart", "egentligen var jag din mamma", "det var bara en dröm" och dess motsvarigheter. Det är så billigt. Det känns så tydligt att regissören sitter där och spelar på en.
(Samma sak är vad som störde skiten ur mig med "En dag", denna överskattade dynga till bok...)

Jag vill inte se trådarna som rycker i dockan. Jag vill inte tänka på dramaturgin istället för att känna. Jag undrar om inte skrivarkursen skadat mig lite på det sättet: att det blir lättare att jag märker det klumpiga i berättelsebyggen. Ignorance is bliss - på vissa sätt i alla fall.

Hur som, jag skulle vilja göra en parallell mellan kortfilm och novell, det är ju lite samma format, och så skulle jag vilja hänvisa till  Tjechov. Jag läste mammas gamla Tjechovnovellsamling när jag var i St Petersburg (på svenska, förstås) och de var så bra. Korta och koncisa och ibland med en twist men också utan. Min favorit var "I den heliga påsknatten" (länk till en engelsk gratisversion!). Det händer väldigt lite. Det händer ingen stor överraskning. Det är en stämning (lite som Levitan-bilden som börjar inlägget) och det är känslor, och det är människor. Och jag kan inte hitta några byggnadsställningar, och jag behöver inte reagera på slutklämmen.

Jag tycker väldigt mycket om den novellen.

(Och bilden, visst är den fin? Ännu finare på riktigt förstås, men även så här.)

Och så tycker jag i allmänhet bäst om både noveller och kortfilm som antingen är 2 sidor/10 minuter långa, eller 30 sidor/40 min. Antingen en ögonblicksbild eller ett liten berättelse, inte bara en utdragen händelse. Då sitter man där och väntar på twisten (som förvånansvärt ofta verkar vara att någon dör....) och man är inte engagerad i personerna, så man tänker "dö då!". Jag tror inte att det är meningen...

Men det är allt lite lustigt att jag har en sån avvikande smak. Imorgon går jag på ett annat block, det kanske blir bättre....