Söndagsågren, expanderad.

En vecka till på medicinakuten. Sedan en månad på hjärtavdelning med dagtid och ordning och reda.

En vecka till på medicinakuten. Jag har de senaste dagarna börjat undra på vad jag gör, om det här var rätt val. (Det finns en sådan bottenlös oro i det. Om det här var rätt utbildning? Om det här var rätt? Om de här senaste sju åren skulle ägnats... åt något annat?)

Jag gör så mycket som jag inte är bra på. Vad ska man säga om det, vad säger det? Jag leker doktor, jag gör yoga (och har fortfarande svaga armar i alla dessa eviga plankor), jag sjunger kör (med skrovlig liten altstämma och begränsat omfång), jag stickar långsamma maskor. Jag vill vara snäll och säga att jag utvecklar mig själv och att det handlar om någon sorts mod, men egentligen vet jag inte.

Jag brukade vara bra på det här skrivandet, en gång i begynnelsen. Nu vet jag inte. Nu läser jag alla dessa helvetes bloggar i den här jakten på De andras liv (som jag misstänker är vad jag egentligen får ut av läkeriet, de bra dagarna) och jag växer ihop med soffan.

Ibland tänker jag att jag har så mycket för mig (förutom kör och yoga även lindy-hop (som jag inte heller är bra på, nä) och internetkurser i turkiska och musikteori). Ibland tänker jag att jag tillbringar hela jävla livet med klick på de andras liv.

Kanske skulle man bara skaffa en unge och avskaffa sin fritid och slippa fundera på hur man ska leva. Eller skaffa ett forskningsprojekt och alltid jobba 40+ timmar i veckan, det skulle också fungera.

Hur vill jag leva, vad vill jag göra. Ställtiden, att man får sitta och dumsurfa, en nödvändighet i det, å ena sidan. Å andra sidan: orken blir inte större för att man ger sig mer dötid, snarare krymper den.

Hur jag vill leva: och så resonerar jag kring min jävla fritid i det här i-landet i en värld som brister och rister på alla möjliga håll. Jag måste komma ihåg att skicka in lappen om autogiro till Läkare utan gränser. Världen måste räddas, och jag måste komma i håg det där jävla svarskuvertet, som är det andra i ordningen (det första försvann någonstans i lägenheten, som borde städas oftare....).

Livet är inte futtigt, men jag är det. Livet är oändliga himlar och alla dessa (jävla) möjligheter och allt som borde göras och världen som borde räddas.

Och så vill jag inte riktigt gå till jobbet imorgon, måndag på akuten är alltid värst och jag räknar ner till nästa helg alla redan.

Man skriver ett par ord och sedan öppnar sig Pandoras ask. Jag som tänkte att jag skulle skriva lite om jobbet bara, lite dagbok.


(Jag måste berätta för mig själv hur jag mår.)