Första förskoledagen. Estrid kan berätta vilka barn hon lekt med men säger inget annat. Till slut frågar jag "Var det bra eller längtade du hem?" och hon säger förstås "Längtade hem".
Så ja, jag har inte ett barn som räknar ner till förskolan startar igen. Det är bara det. Men det känns som att de förskoleälskande barnen är så mycket fler.
Jag hämtar och har frukt i väskan och frågar inte vad Estrid vill utan cyklar till Observatorieparken. Det finns transparant blanche och små små gula päron. När Märit somnar på vår picknickfilt leker jag att alla mjukisdjuren borstar tänder och lägger sig. (Tålamodet man har ibland, i alla fall.) Lägger mig också själv jämte Märit och lurar med Estrid för att titta på moln. Vi pekar nog inte på samma moln och jag låtsas se det Estrid säger ("en snöleopard!") men solen är varm på våra huvuden och det är vackert så.
Jag får plocka äpplen och päron och vi går hem lagom till molnen kommer inrullande.Jag gör äppelkaka och barnen leker i stundtals harmoni. Fast Märit tuggar på allt och vi måste rädda Pixiböcker och tändsticksaskar och pussel, och när Estrid stänger in sig kryper Märit till den stängda dörren och protesterar. (Anar ett begynnande tema här). Kristoffer kommer hem och Estrid skär tofun till kvällsmaten (hennes jobb, hon skär med vass kniv och är mycket nöjd) och vi äter god mat och hinner plocka upp det mesta av de kringspridda leksakerna. Disken väntar dock fortfarande, eftersom Kristoffer går på kör och lämnar mig med dubbelläggning, och sen har jag mest sovande bebis i famnen.
Imorgon är mitt huvudmål att sova med Märit (idag var jag lite för uppvarvad, tror jag). Jag tänkte en sväng att jag skulle försöka ha en mer aktiv föräldraledighet, men nothing tastes as good as sleep feels, så att säga. Idag storhandlade vi för 900 kr och cyklade 4 km med hela packningen. Total cykelsträcka idag: 10 km. Ja herregud. Mer aktiv än så? Men jag menar öppen förskola och sånt där. (Men det måste man väl ändå inte.)
Så ja, jag har inte ett barn som räknar ner till förskolan startar igen. Det är bara det. Men det känns som att de förskoleälskande barnen är så mycket fler.
Jag hämtar och har frukt i väskan och frågar inte vad Estrid vill utan cyklar till Observatorieparken. Det finns transparant blanche och små små gula päron. När Märit somnar på vår picknickfilt leker jag att alla mjukisdjuren borstar tänder och lägger sig. (Tålamodet man har ibland, i alla fall.) Lägger mig också själv jämte Märit och lurar med Estrid för att titta på moln. Vi pekar nog inte på samma moln och jag låtsas se det Estrid säger ("en snöleopard!") men solen är varm på våra huvuden och det är vackert så.
Jag får plocka äpplen och päron och vi går hem lagom till molnen kommer inrullande.Jag gör äppelkaka och barnen leker i stundtals harmoni. Fast Märit tuggar på allt och vi måste rädda Pixiböcker och tändsticksaskar och pussel, och när Estrid stänger in sig kryper Märit till den stängda dörren och protesterar. (Anar ett begynnande tema här). Kristoffer kommer hem och Estrid skär tofun till kvällsmaten (hennes jobb, hon skär med vass kniv och är mycket nöjd) och vi äter god mat och hinner plocka upp det mesta av de kringspridda leksakerna. Disken väntar dock fortfarande, eftersom Kristoffer går på kör och lämnar mig med dubbelläggning, och sen har jag mest sovande bebis i famnen.
Imorgon är mitt huvudmål att sova med Märit (idag var jag lite för uppvarvad, tror jag). Jag tänkte en sväng att jag skulle försöka ha en mer aktiv föräldraledighet, men nothing tastes as good as sleep feels, så att säga. Idag storhandlade vi för 900 kr och cyklade 4 km med hela packningen. Total cykelsträcka idag: 10 km. Ja herregud. Mer aktiv än så? Men jag menar öppen förskola och sånt där. (Men det måste man väl ändå inte.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar