Moderskapet, en dagsrapport.

Jag älskar att vara föräldraledig.

Jag får såna bryt på mina barn.

Mest det stora, det lilla är ju mer gullig och lallig och kan inte trotsa än. Men jag skäller på henne också, när hon kryper upp på bordet. Eller vaknar på kvällen.

Stora... åh, hon är så snäll och försiktigt och omtänksam nästan jämt. Och jag är en rimlig person oftast, men ibland väser jag "flytta på dig" för att hon står framför ytterdörren och jag bär lilla och en kasse med något och alla cykelhjälmar (i hela världen). Eller så säger jag "du får inte lägga sånt här så Märit når det, du får skylla dig själv om hon förstör det" - och så säger hon "förlåt mig Karin" med liten röst.
Jag måste ju vara rädd om henne. Hon är den sortens barn. Och jag skäller på henne när hon gråter. Skärper till mig och säger "man får vara ledsen men för guds skull sluta skrika!". (Alla känslor är tillåtna. Lättare med säg ettåringar.)

Jag avskyr också att träffa andra föräldrar. De är säkert trevliga människor. Men jag vill inte prata om barn och jag vill inte prata om något annat heller och jag vill bara dra mig in i någon slags bubbla med mina ungar.

Blir trött och ledsen av att umgås med andra vuxna. Överdrivet självkritisk. Tänker att jag är jobbig och tråkig och allt det där.

Har för mycket dödsångest och känslan av att jag borde ta vara på dessa dagar och denna tid och ångest för klimatet och alltihop.

Ja jag hör ju hur lycklig jag låter.

Och ändå. Att det snart, i januari, är slut på föräldraledigheten. Det är det värsta av allt.