Inga nyårslöften men en tanke på att skriva mer. Att vardagsminnena är värdefulla, för mig.
Just nu: sjuk med friska barn. Fyfan. Och karl med nyårskonserter och tentor. Jag tycker synd om mig. Jag äter upp chokladkartongen även om jag inte riktigt känner smaken.
(Har i desperation köpt en nässkölj. Inte imponerad så här långt.)
Barnen är fina, jag är arg. Tänker dock att det inte är just de här dagarna som är avgörande för mitt föräldraskap och för vår relation. Snart borde jag bli friskare, då ska vi gå utanför dörren mer och göra mer saker. Det brukar vara en vinnare.
Idag är det tre veckor tills jag börjar jobba. Känns inte alls lockande. Jag jobbade inte på hela 2017, vilken grej egentligen. När jag börjar har jag varit hemma 16 månader. Rimligt att det känns motigt.
Är bekymrad över att jag måste börja tvätta håret på regelbunden basis. Vill inte vara ny och osäker doktor och samtidigt fet i håret. Oklart hur jag ska hinna det. Har sänkt ribban mycket i år, har tänkt "om tovorna inte syns kanske man kan tänka att det är eh, nytvättat".
Tänker annars på att Kristoffer ska få vara med barnen utan mig. Tror det blir utmärkt för hans självförtroende och för deras relation. Hoppas att jag får lagad mat när jag kommer hem på kvällarna. Hoppas att jag inte är skällig och sur.
Kommer att sakna all tid med min lilla korv. Och den stora. Det börjar bli länge som Estrid haft 20-timmarsveckor, och än är det inte slut. Hon verkar inte sakna att vara mer på förskolan. Jag läser så många bloggar som skriver sånt, det är väl en selekterad bild, men hon har inte pratat om varken förskolan eller sin bästis sen hon fick jullov 14 december. Eller ja, alla djur som hon är (för tillfället My little ponies som är lika stora som blåvalar) heter som hennes bästis. Men det är allt.
(Borde jag arrangera lekdejter för henne nu? De andra barnen följer med varandra hem efter förskolan ibland. Estrid kanske skulle tycka det var roligt. Men jag avskyr att interagera med andra föräldrar, jag känner mig stel och dum och som att jag är omogen som fortfarande bor i hyresrätt. Ja, det ligger hos mig. Jag borde nog.)
Märit sover riktigt bra, ta i trä, annars vaknar hon en del på kvällarna nuförtiden.
Saknar bebisbubblan. Tillåtelsen att smita från världen. Sniffa nyfödd. Vara tillräcklig förälder för nyfödd. (Ge mjölk och kroppskontakt...) Skulle kunna vara i den länge, länge.
Men: inte rimligt mot barnen. All utveckling som strävar i deras kroppar. Allt de vill lära sig och allt de vill fortsätta.
Tiden måste fortsätta, jag blir rynkigare för varje vecka, livet fortsätter, det finns inga pauser och inga alternativ.
Att vara så lycklig att man inte står ut med tanken på att denna tid håller på att passera och ligga vaken på kvällarna med dödsångest.
Dumt.
En chokladbit till på det.
Just nu: sjuk med friska barn. Fyfan. Och karl med nyårskonserter och tentor. Jag tycker synd om mig. Jag äter upp chokladkartongen även om jag inte riktigt känner smaken.
(Har i desperation köpt en nässkölj. Inte imponerad så här långt.)
Barnen är fina, jag är arg. Tänker dock att det inte är just de här dagarna som är avgörande för mitt föräldraskap och för vår relation. Snart borde jag bli friskare, då ska vi gå utanför dörren mer och göra mer saker. Det brukar vara en vinnare.
Idag är det tre veckor tills jag börjar jobba. Känns inte alls lockande. Jag jobbade inte på hela 2017, vilken grej egentligen. När jag börjar har jag varit hemma 16 månader. Rimligt att det känns motigt.
Är bekymrad över att jag måste börja tvätta håret på regelbunden basis. Vill inte vara ny och osäker doktor och samtidigt fet i håret. Oklart hur jag ska hinna det. Har sänkt ribban mycket i år, har tänkt "om tovorna inte syns kanske man kan tänka att det är eh, nytvättat".
Tänker annars på att Kristoffer ska få vara med barnen utan mig. Tror det blir utmärkt för hans självförtroende och för deras relation. Hoppas att jag får lagad mat när jag kommer hem på kvällarna. Hoppas att jag inte är skällig och sur.
Kommer att sakna all tid med min lilla korv. Och den stora. Det börjar bli länge som Estrid haft 20-timmarsveckor, och än är det inte slut. Hon verkar inte sakna att vara mer på förskolan. Jag läser så många bloggar som skriver sånt, det är väl en selekterad bild, men hon har inte pratat om varken förskolan eller sin bästis sen hon fick jullov 14 december. Eller ja, alla djur som hon är (för tillfället My little ponies som är lika stora som blåvalar) heter som hennes bästis. Men det är allt.
(Borde jag arrangera lekdejter för henne nu? De andra barnen följer med varandra hem efter förskolan ibland. Estrid kanske skulle tycka det var roligt. Men jag avskyr att interagera med andra föräldrar, jag känner mig stel och dum och som att jag är omogen som fortfarande bor i hyresrätt. Ja, det ligger hos mig. Jag borde nog.)
Märit sover riktigt bra, ta i trä, annars vaknar hon en del på kvällarna nuförtiden.
Saknar bebisbubblan. Tillåtelsen att smita från världen. Sniffa nyfödd. Vara tillräcklig förälder för nyfödd. (Ge mjölk och kroppskontakt...) Skulle kunna vara i den länge, länge.
Men: inte rimligt mot barnen. All utveckling som strävar i deras kroppar. Allt de vill lära sig och allt de vill fortsätta.
Tiden måste fortsätta, jag blir rynkigare för varje vecka, livet fortsätter, det finns inga pauser och inga alternativ.
Att vara så lycklig att man inte står ut med tanken på att denna tid håller på att passera och ligga vaken på kvällarna med dödsångest.
Dumt.
En chokladbit till på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar