Och nu har vi två förskolebarn.
Märit går på Katten nu. Ingen av Estrids fröknar är kvar, men de nya verkar bra och Märit gillar dem. Det var en smidig inskolning; Märit har ju gått till förskolan fyra dagar i veckan och hämtat och lämnat Estrid. Hon var nyfiken på förskolan och bekant med miljön. När jag började gå ifrån henne blev det visserligen lite "Nej" och att hon inte ville släppa taget om mig, men det släppte på ett par dagar och nu går hon glatt till sandlådan. (Det är lämning ute, det är superskönt.) Hon sover på en liten madrass (vi bär henne fortfarande till sömns...), hon äter lasagne som en häst, hon är nyfiken på de andra barnen.
Men lilla korven, det var verkligen ett vemod när jag gick ifrån henne där första gången. Att hon ska vara med andra människor. Att hon inte bara är med mig och Kristoffer längre.
Estrid är störst på avdelningen nu, Leopard bland Lejonen. Fast hon är bra liten i längden, vi har precis börjat gå från 104 till 110... Men hon verkar också trivas. Har sin bästis, Alma, som hon leker mest med, men har fler kompisar. Ritar flera enhörningsteckningar varje dag som hon stolt kommer med. (Senaste: enhörningen har ett enhörningsföl i magen. Jag tycker det är supergulligt.)
Jag har varit ledig i tre omgångar, först en Turkietresa (klimatångesten kontra att barnen ska få träffa farfar - men det var två år sedan vi var där senast), sedan en Smålandssemester på 3 veckor, och nu sist Märits inskolning. Inskolningen var en knepig ledighet, jag blev lite som i slutet av föräldraledigheten, tänkte att jag borde ta till vara på allt. Och att jag borde rensa förrådet och tusen andra saker som är lättare utan barn hemma. I slutänden blev jag förkyld och spelade Bubble cat. Tja. Man kan behöva vila också. (Är lätt att säga om andra, inte om sig själv.)
Jobbar för övrigt på det klassiska: ta hand om sig själv för att orka de andra. Sätta gräns. Gå ifrån lekparken i tid (vilket inget barn vill) för att hinna och orka laga mat innan alla (även mor) är panikhungriga. Går sådär. Men jobbar på det.
Har nu gjort en skattjakt samt förberett födelsedag för Kristoffer. Till halv tolv. Jobbar på det, sa jag.
Märit går på Katten nu. Ingen av Estrids fröknar är kvar, men de nya verkar bra och Märit gillar dem. Det var en smidig inskolning; Märit har ju gått till förskolan fyra dagar i veckan och hämtat och lämnat Estrid. Hon var nyfiken på förskolan och bekant med miljön. När jag började gå ifrån henne blev det visserligen lite "Nej" och att hon inte ville släppa taget om mig, men det släppte på ett par dagar och nu går hon glatt till sandlådan. (Det är lämning ute, det är superskönt.) Hon sover på en liten madrass (vi bär henne fortfarande till sömns...), hon äter lasagne som en häst, hon är nyfiken på de andra barnen.
Men lilla korven, det var verkligen ett vemod när jag gick ifrån henne där första gången. Att hon ska vara med andra människor. Att hon inte bara är med mig och Kristoffer längre.
Estrid är störst på avdelningen nu, Leopard bland Lejonen. Fast hon är bra liten i längden, vi har precis börjat gå från 104 till 110... Men hon verkar också trivas. Har sin bästis, Alma, som hon leker mest med, men har fler kompisar. Ritar flera enhörningsteckningar varje dag som hon stolt kommer med. (Senaste: enhörningen har ett enhörningsföl i magen. Jag tycker det är supergulligt.)
Jag har varit ledig i tre omgångar, först en Turkietresa (klimatångesten kontra att barnen ska få träffa farfar - men det var två år sedan vi var där senast), sedan en Smålandssemester på 3 veckor, och nu sist Märits inskolning. Inskolningen var en knepig ledighet, jag blev lite som i slutet av föräldraledigheten, tänkte att jag borde ta till vara på allt. Och att jag borde rensa förrådet och tusen andra saker som är lättare utan barn hemma. I slutänden blev jag förkyld och spelade Bubble cat. Tja. Man kan behöva vila också. (Är lätt att säga om andra, inte om sig själv.)
Jobbar för övrigt på det klassiska: ta hand om sig själv för att orka de andra. Sätta gräns. Gå ifrån lekparken i tid (vilket inget barn vill) för att hinna och orka laga mat innan alla (även mor) är panikhungriga. Går sådär. Men jobbar på det.
Har nu gjort en skattjakt samt förberett födelsedag för Kristoffer. Till halv tolv. Jobbar på det, sa jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar