Helgepos.

Det går verkligen inget vidare med mina Oxfordbilder. Nu sitter jag vid en dator, med gott om tid, kamera, sladd och allt, men inte fanken fungerar det. Argh. Jag vill bildpyssla och skriva kommenterar och allt medan jag ännu minns.

Men jag har saker att berätta, ändå.



Jag har stukat foten. Något tilltufsat ligament där nere bland metatarsalbenen. (Fast spörs vet vilket.) Men det gör i alla fall mindre ont än igår. Ironiskt nog när man går på ortopeden.




Jag har ett sommarjobb, men inte Det Jag Helst Vill Ha. Jag tänker låta mig hoppas på Det Jag Helst Vill Ha i typ en vecka till. Sen ska jag resignera. Jag peppar för sommar i Uppsala, i alla fall. Äta jordgubbar vid ån, cykla till Lyssnaängen, ligga på en gräsmatta i Flogsta och läsa böcker. Det reder sig.



Nu har jag varit två veckor i Falun. Ortopedakuten var, föga otippat, roligare än avdelningen. AT-läkarna är, föga otippat, trevligare än ST-läkarna. (Note to self: bli en trevlig ST-doktor. Hur svårt kan det vara?) Jag har inte gjort särskilt glammiga saker i veckan, direkt. Assisterat lite på några operationer. Allt är verkligen roligare när man får vara sterilklädd och i såret. Det låter lite vrickat när skriver om det, men jo.

Och det bra med veckan är att jag två gånger har fått beröm för mina enstaka suturer, av två ganska osoliga doktorer. Jag börjar få in snitsen, helt enkelt. Det är fint att det märks att jag tycker att sömnad är verkligen grejen hela dagen med kirurgiterminen.
Dessutom: den ena patienten fick jag sy efter att ha frågat "Kan inte jag få göra det där?". Alltså: Jag Tog För Mig. Heja på.

En vecka kvar av ortopeden, sen blir det Uppsala resten av terminen, och på termin nio är man visst bara utlokaliserad i tre veckor. Jag tror ändå att jag kommer att sakna det lite. Söndagsångest, jo, men väl ute är det ganska trivsamt. Betald semester från sitt vardagsliv. Ny plats. Ingen prestationsångest för det där med att ha ett liv utanför studierna.

Men det har jag ju, egentligen. Igår matade jag fyra favoritkursare med kladdkaka ute i Flogsta, och sedan var jag och Johan ute och åt, på Kalmars vegetariska restaurang. (Gott, men nationslångsamt, förstås.)

I övrigt har jag att rapportera att jag har gått och blivit körordförande och körförmaninna, i min frånvaro. Hepp! Men jag var vidtalad. Och eftersom jag på något märkligt sätt har blivit tredje äldst i min kör (hallå, jag är född 83, ettaniaåttatrea?) så var det kanske inte så otippat. Det skadar ju aldrig att ha ett par snajdiga titlar...

En annan bra sak med utlokalisering: småstadssecondhand. Värsta bästa. Från Falun:
1 ärtig sjuttiotalsklänning (som var perfekt till nationskörsfestivalsgasken!)
2 piffiga sjalar
1 hederlig flickbok
1 bok ur Vita Serien
1 mycket söt handväska
1 vitt blixtlås (till tilltänkt sommarklänning)
Alltihop: 95 kronor, och det utmärkta samvetet i att återbruka ting.
(Och tips till någon med lite mindre fötter än jag, 35-36 istället för 36-37: det finns två jätteärtiga pumps på Röda korset i Falun, blå och röda. Men det var för små. Jag lämnade dem med en liten suck.)


Jag läste, för ganska länge sedan, att människor med dåligt självförtroende dras till varandra. Jag antar att det är så. Idag läste jag ett par gamla brev, från gamla vänner, och det var så mycket sprött i dem och jag ville klappa dem mjukt på kinden och säga "men ni är ju fina människor, var inte rädda!" men man kan ju inte gå tillbaka i tiden, och jag har tappat dessa människor nu.
För den delen upplever jag samma sak när jag läser mina egna gamla dagboksanteckningar. Lilla hjärtat. Var inte så rädd. Ingen vill dig så illa.
Jag tycker att det går framåt med mig, glädjen och självförtroendet, men jag vet inte. Det har jag tyckt ganska länge. Det tyckte jag för säg fyra år sedan också. Och nu, den hon var, det lilla hjärtat, jag vill vyssja och trösta henne också. Hon som kände sig starkare och bättre och ömkade sextonåringen.
En känsla av att framåt, men vad som egentligen händer, vilken rörelse jag är i? Här skulle det passa bra med ett par långvariga vänskaper. Men det är ju inget jag saknar annars.

I alla fall, när jag läste det här om att människor med dåligt självförtroende dras till varandra så var poängen att det borde man akta sig för, annars drar man bara ner varandra. Och det är ju logiskt, på sitt sätt.
Men de där med sina glansblanka självförtroenden, de har ju inte de här erfarenheterna, och de förstärker förstås inte ens självförtroendebeteenden men man känner sig så felkonstruerad, så ensam?
Och det att visa svaghet för varandra, är inte det ändå något av det vackraste man kan som människa?

Jag kom att tänka på det här igen i veckan, när vi pratade sommarplaner i Falun och jag sa att jag inte ens orkat söka läkarassistent till sommaren, för jag trodde ändå inte att jag skulle få någon, och en av mina kursare skrattade till och sade "men gud så sorligt, att inte ens försöka?". Jag ryckte på axlarna och tänkte att jag inte vill vara betald kandidat i sommar, jag vill ha ett Riktigt Jobb.
Men sen tänkte jag på det, på självbild och självförtroende och allt med det. Och på vad jag tror om mig. Och på vad den kursaren tror om sig. Och om att jag egentligen inte tror att jag (och andra kursare som också inte ens orkar söka) är så mycket sämre.
Men han har en läkarassistenttjänst till sommaren, och det har inte jag.

Så det kanske är dags för det igen, självpeppet:
Jag har vunnit en novelltävling. Jag skrev 2,0 på högskoleprovet när jag var 17. Jag har vunnit DN:s nutidsorientering. Jag har varit med i ett frågesportsprogram på tv. Jag hade höga betyg.
Jag är lite klyftig.

Även om jag tänker mig att det kanske är vissa andra som har bättre självförtroende än de borde ha, så kommer jag inte kunna ändra på dem, och det vore väl inte så trevligt heller: "hörru du har alldeles för bra självförtroende jämfört med vad jag tycker att du borde ha".
Däremot kan jag ändra på mig själv. Och bli lite dryg och lite självgod och höja hakan några millimeter för högt. Och göra Karriär och fylla ut min plats i tillvaron.


Det vart ju långt. Nu ska jag hem och äta något, jag håller på med dåliga matvanor a la anorexi eller jour, och det är ju onödigt av mig.

Avslutningsvis hittade jag en diktsamling av Lina Ekdahl i min bokhylla när jag sorterade allt i perfekt bokstavsordning igår (ah!), och det verkar lovande. Ett tips, tror ajg.

Toodels!