En kandidatdag med parkinsonrigiditet, supranukleära och infranukleära blickpareser och neuroröntgenrond avslutas med en kopp roiboos i personalrummet med den rare överläkaren. Vi äter Twistchoklad och pratar om läkeriet och vikten av att ha ett liv utanför jobbet. Mottagningssköterskan kommer in och slänger käft med överdoktorn, och de skrattar och jag skrattar och det här finns också, arbetsplatser som denna, vänligheten och trivseln. Så här ska jag ha det på mitt jobb, och det behöver inte vara just medicinkliniken i Växjö eller kirurgkliniken i Mora, men något med den här stämningen. Jag har lätt att tappa modet och tänka att jag valt det mest hierarkiska av alla arbeten utom militären, men det behöver inte vara så, det finns annat.
Dessutom behöver man inte specialisera sig i internmedicin för att bli reumatolog, som jag hade fått för mig, och vips steg den specialiteten en bra bit på listan. Alla möjligheterna, de öppnar sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar